Hunden Bildt

Den amerikanske ambassadören lär alltså ha beskrivit Carl Bildt som "a medium size dog with big dog attitude". Jag förstår ärligt talat inte den liknelsen alls. Om något så har väl Carl Bildt attityden hos en mycket liten hund, en terrier kanske, eller en bjäbbig liten chihuahua.

WE WERE ON A BREAK!

Så, jag läste i Aftonbladet att de rödgröna "tar en paus" i samarbetet. "Vi kan väl vara vänner", säger de.

Tänk om de återupptar koalitionen vid ett senare tillfälle, men så kommer det fram att Sahlin dealat med Reinfeldt om viktiga frågor, haft träffar i smyg, druckit kaffe tillsammans och gjort upp om både det ena och det andra. Då antar jag att det bara finns ett svar, nämligen att säga som Ross i Vänner: WE WERE ON A BREAK!

Hemnet-porr

Alltså, jag kan inte sluta skratta åt den storartade satiren i förra helgens DN Bostad. Artikeln är ett illa skrivet pekoral som radar upp klyschiga statusmarkörer i storögd beundran, med instuckna syftningsfel och egendomliga ordval. När jag kom till andra stycket var jag övertygad om att det var ett skämt:

"De här kryddpastorna köpte vi i Peking förra veckan, säger Eric och korkar upp en flaska vitt vin, tillverkad på Semillondruvan. Enligt den sydafrikanske gårdsherre som sålde honom flaskan ska den passa utmärkt till stark asiatisk mat."

Jag började faktiskt tycka synd om lägenhetsinnehavarna, som hånades så föga subtilt av journalisten som de öppnat sitt hem för. Eller var de med på skämtet? Fanns de ens på riktigt? Var det en del av marknadsföringen för Schyfferts nya show?

Men allteftersom jag läste smög det sig in tvivel. Tänk om artikeln var på riktigt? DN Bostad brukar ju faktiskt inte ägna sig åt satir. Var artikeln en kupp av en lömsk vänsteraktivistisk journalist som ville avslöja kejsarens nya kläder genom subversiv ironi? Men nej, lite grävande visar att Sara Trus står som redaktör för kundtidningen "Fastighetsmäklaren" och faktiskt tycks komma från den där märkliga världen av krystade lägenhetsbeskrivningar. Den dyra väskan och skorna som kvinnan i paret "råkat" glömma framme i hallen och som förärades en alldeles egen bild utstrålar inte ett uns av självdistans utan enbart rättframt nyrikt skryt. Som Trus oreflekterat vidarebefordrar.

Och det var fler än jag som reagerade på samma sätt. Artikeln blev snabbt den mest kommenterade på DN. En del störde sig på uppräknandet av dyra märken. Andra på de språkliga bristerna. Sen kom andra kommentatorer som hävdade att de första bara var avundsjuka och att det inte är något fel i att ha en fin lägenhet. Sen kom parodierna på nätet, t.ex. från Stadsmissionen och Svenskbladet.

Reaktionerna blev så starka att DN förstås måste kommentera på något sätt. Det märkliga är att de inte verkar förstå vad kritiken går ut på. Både web-bloggarna och redaktören för DN Bostad, Bo Westmar, bemöter kritiken med ett oberört "folk gillar att se hur andra lever". Bo Westmar kläckte dessutom ur sig ett fantastiskt elitistisk och insiktslös kommentar i P1 Tendens i tisdags:  

"Vi gör gärna reportage om ettor i Förorten, men jag tror att det är svårt att hitta människor med inredningsintresse där." 

Ja, tänk att de där trista förortsmänniskorna inte har förstånd att intressera sig för Gaggenau-kök och Boffi-badrum istället för att okunnigt nöja sig med hyresvärdens 15 år gamla Electrolux-prylar! Westmar försökte visserligen modifiera yttrandet genom att skriva i sitt inlägg två dagar senare att DN Bostad visst är jätteintresserade av inredning i förorten, men katten är redan ute ur påsen, som de säger på utrikiska.

Men, huvudpoängen i kritiken tycks ändå ha gått DN förbi. Visst, en del har stört sig på paret, deras lägenhet och deras livsstil, men för de allra flesta är det ändå inget stort problem att det finns människor som tjänar mycket pengar, gillar att resa, och renoverar stora vindslägenheter med dyra märkesvaror. Problemet är att det är en usel artikel. Sara Trus kan helt enkelt inte skriva, åtminstone inte på den nivå man förväntar sig av en tidning som DN. Hon tar inte bara i så hon nästan spricker, hon tar i så att hon faktiskt spricker. De blommiga formuleringarna fungerar inte.

"Den gigantiska köksfläkten suger effektivt upp aromerna de sex meterna upp till taknocken, för att sedan sprida väldoften över takåsarna."

Att bloggare som Fotbollsfrun inte heller förstår grejen är kanske väntat. Men när Trus gör det iofs vanliga misstaget att översätta "spring onion" med vårlök (vilket är en gul blomma och inte alls samma sak som "salladslök"), skriver om "flaskor och burkar med besynnerligt innehåll", synkroniserad inredningssmak och en underjordisk bastu i en vindslägenhet, och dessutom gör syftningsfel som "Sina många resor till trots lyser souvenirerna med sin frånvaro." borde en redaktör med den minsta antydning till språkkänsla förstå att det helt enkelt inte är tillräckligt bra.

Jag skulle tycka synd om det säkert jättetrevliga paret som blivit utsatta för denna löjliga artikel och det hån som den gett upphov till, men någonting säger mig att de säkert klarar sig alldeles utmärkt ändå.

Plånboksvalet

För några dagar sedan skrev jag en uppgiven sammanfattning av valargumenten i inlägget Ideologi. Men egentligen skämtar jag inte. Det här valet har gjort mig ganska deprimerad.

Jag har redan medgett att mina sympatier ligger mer åt vänster än åt höger, även om jag inte förmår uppbringa någon större entusiasm för något av de befintliga partierna. Och hade jag en gång i tiden kunnat tänka mig att rösta på Folkpartiet eller Centern har de på senare tid effektivt övertygat mig att låta bli. Totalslakten av sjukförsäkringen tillsammans med privatiseringsfanatismen blev spiken i kistan för min del, nu måste Arrogansen bara bort.

Men vad fasen ska man rösta på då?

Socialdemokraterna vet jag inte ens vad de står för längre, undrar nästan om de vet det själva. Det sägs att det pågår en orkestrerad mediekampanj mot Mona Sahlin, och det kanske stämmer. Dessutom verkar det fungera, för jag känner ett fundamentalt ointresse inför Sahlin utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men det stora problemet jag har med S är att inte heller de vill återinföra den tidsbegränsade sjukersättningen. Jag har skrivit om det förut och jag kommer säkert att skriva om det igen, men just avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen anser jag ha lämnat det allra största och mest förfärande gapande hålet i sjukförsäkringen.

Vänsterpartiet tycker jag har en hel del bra ståndpunkter och rätt bra politik i praktiken, och sen finns ju det gamla argumentet att det inte är någon risk att de ska få någon verklig makt ändå, så det är ofarligt att rösta fram några stycken som får vara med och tycka. Men går man till grunden finns det en del idéer och värderingar som inte känns riktigt riktiga. Skulle V till äventyrs råka få egen majoritet och faktiskt genomföra sin politik helt ut är jag inte säker på att det är det jag vill heller. Även om den risken är minimal, vill jag verkligen rösta på ett parti som jag egentligen inte håller med?

Miljöpartiet då. Hm. Som jag ser det finns det två sorters miljöpartister: dels den gamla stammens växtfärgande och biodynamiskt odlande foliehattar, dels mer moderna, intelligenta och framåttänkande personer som Maria Wetterstrand. Miljön är onekligen viktig och i slutänden avgörande - havererar vårt ekosystem och vårt klimat finns det liksom inget större utrymme att diskutera hur mycket man tycker städhjälpen ska kosta. Fast samtidigt är jag lite rädd för den där första kategorin. De lyckas få fram en del mindre genomtänkta förslag ibland.

Feministiskt initiativ sympatiserar jag ganska mycket med, som den genusmedvetna bitterfitta jag är, men krasst realistiskt vill jag inte kasta bort min röst. Jag vet att det blir en ond cirkel som är svår att komma ur om inte några vågar rösta ändå och blir tillräckligt många för att andra också ska tycka det är någon idé, men just nu känns det viktigare att åtminstone försöka få till ett maktskifte. Om det nu skulle bli så mycket bättre av det.

Mitt i detta översköljs vi av vallöften. En skattesänkning här, ett avdrag där, ett par miljoner till harmynta kassabiträden i Säffle. Jag har sett personer skriva på internet att "jag kommer att rösta på Moderaterna, för jag har räknat ut att jag får mer pengar då".

Och här kommer det som verkligen gör mig deprimerad. Den här plånboksargumentationen som gör mig så frustrerad, det verkar ju faktiskt vara just den som går hem hos folk. Jag borde kanske veta bättre än att sitta och läsa kommentarerna och diskussionforumen, men kan inte låta bli. Jag vet att de inte är representativa för befolkningen, men att det finns så många som faktiskt tänker på det här viset. Jag och min plånbok. Att fundera över vad vi vill ha för samhälle är för jobbigt. Ge mig nåt jag kan begripa. Du får en hundring mer! Med oss får du tvåhundra mer! Alla som är födda sista torsdagen i månaden får trehundra! Det blir ett lotteri, ska de dra just mitt postnummer eller min demografiska grupp att försöka muta med lite extra pengar?

Jag blir bara deprimerad. Pest eller kolera, eller möjligen lite Ebola, någon?

Senaste nytt från Försäkringskassan

För en tid sedan var jag hos en privat läkare och fick ett mycket bra intyg, som jag skickade till Försäkringskassan. Inom kort fick jag ett brev där det stod "Vi har tagit emot ett läkarintyg. Gäller det sjukersättning måste du skicka in en ansökan". Ok, jag har visserligen ett pågående ärende, men det ligger ju hos Förvaltningsrätten, så det är kanske "out of sight, out of mind" för FK. Plitar ihop en ny utförlig ansökan och skickar den. Tiden går. Just när jag börjar undra om jag borde ringa och fråga om den kom fram får jag ett brev. "Vi har tagit emot en ansökan om sjukersättning. Du måste skicka in ett läkarintyg. Skickar du inget läkarintyg före den 23 september kan det innebära att du får avslag."

Här kommer ett listigt husmorsknep till Försäkringskassan: Om man lägger alla papper som har att göra med en och samma person i en enda mapp, så kan man se vilka papper som hör ihop. Om då någon skriver t.ex. "se tidigare insänt intyg" så kan man titta i den mappen och se om det ligger nåt läkarintyg där. Då besparar man både sig själv och den sökande en massa tid och besvär och frimärkskostnader!

Ideologi

Tyckmyckna har noga följt valdebatten och sammanfattar här de dominerande argumenten för er som inte hängt med:

"Du får en hundring om du röstar på oss och förresten äter de andra snorkråkor."

Tack, nu känner jag mig verkligen övertygad.

Aftonbladet-porren

Aftonbladet rubricerar förfärat i gammal god dubbelmoralstil:
"DET VÄRSTA SOM VISATS" - Här är första bilderna från Kanal 5:s nya skandalsåpa. Berusade 20-åringar har sex efter gratisspritorgier på krogen.

Länken får säkert många klick, och tv-programmet kommer att få många tittare. Jorå, det kittlar. Nu går de ännu längre! Oj, hur långt kan de gå? Måste kolla!

Jag begriper inte varför folk bara kan erkänna att de vill titta på när andra knullar, och skaffa sig en riktig porrfilm. Det är ju inte direkt svårt att hitta porr. Och varför inte Aftonbladet gör som dokusåporna, tar steget fullt ut och inrättar en egen porrsektion, istället för att låtsas att det de gör är något helt annat.

Snuskig fantasi

Apropå det förra inlägget om vår pedofila blick, så finns det fler som ser snuskigheter där de inte borde finnas. Men om det är många som ser potentiell sexualisering av badande barn, så är förmodligen den kvinna som anmält den porriga ostreklamen däremot ganska ensam om sin sexualiserande blick på osten.

Vår pedofila blick

Så här på sommaren fotograferas det hejvilt, inte minst bland barnfamiljer. Härliga semesterbilder ska det bli, stugan och jordgubbarna, midsommarkransar och utlandsresor ska förevigas. Ett populärt motiv är barnen på stranden. Och det är detta som har blivit ett samtalsämne som kommer upp nästan varje gång någon tar fram en kamera i närheten av barn.Vilka bilder är egentligen ok att dela med sig av i vilka sammanhang? Nästan inga, i inga, kommer vi fram till.

Framför allt är vi alla eniga om att man aldrig, inte på några villkors vis, får lägga ut bilder på nakna barn på nätet. Någon kan möjligen tänka sig att lägga ut en badbild bakifrån i ett fotoalbum med begränsad åtkomst på Facebook, bara för den närmaste familjen. Fast sen kommer vi på att Facebook får rättigheterna till dina bilder i samma ögonblick som du lägger upp dem, och får de för sig att använda dem i en världsomspännande reklamkampanj spelar det ingen roll att du bara hade tänkt visa dem för faster Agda. Bäst att vara försiktig alltså.

Nyligen tog en vän i förfäran bort en bild från sin blogg, som han i tanklöshet velat dela med sig av. En härlig sommarbild som visade dotterns glädje över att äntligen få bada efter att ha varit strandad jättelääääääänge efter en operation. Först efter ett tag slog insikten till - herregud, dottern naken på internet, vad tänkte han på egentligen?!

Fast på ett sätt tyckte jag det kändes lite trösterikt att han faktiskt inte hade tänkt på det på det viset på en gång. För vi är alla så himla medvetna nu. Vi vet att pedofilerna lurar överallt, och vi måste skydda våra barn från deras lystna blickar. En kollega berättade hur hon på semestern blivit varse en man som stod lite egendomligt med en väska på stranden i närheten av några lekande barn, och plötsligt insett att väskan hade en liten lucka och innehöll en filmkamera. Omedelbart ryckte hon till sig sitt barn, vars tanklösa ombyte av badkläder i samma stund förvandlats till en pervers striptease för mängder av anonyma runkande nätsurfare.

Jag kommer att tänka på Palle Torssons projekt, där han klippte ihop scener från Pippi-filmer på ett sätt som för 2000-talsblicken framstod som närmast pornografiskt. Upprördheten blev enorm, och jag tror få av de som förfasade sig över denna perversa behandling av en barndomsikon uppfattade poängen med filmen, nämligen att den handlar om betraktarens egen blick. När filmerna gjordes var det ingen som uppfattade någon som helst sexuell underton i kramar och korta kjolar. Idag skulle förmodligen många scener fått filmas på ett annat sätt, för hela filmteamet skulle unisont studsa till över att Annikas kjol glider upp när hon åker på ledstången. Säkrast att låta henne promenera fint ner för trappan istället.

För att kunna skydda våra barn från pedofiler tvingas vi själva tänka som pedofiler. Innan vi lägger ut bikinibilder på ungarna på Facebook måste vi fråga oss själva: Hur sexigt är det här? Plötsligt ser vi vad de ser, våra omedvetna lekande barn som sexobjekt, deras frisläppta nakenspringande på stranden som provokation och show. Vi ser på barnen med en pedofil blick, lägger ett filter av sexualisering över det vi ser.


Och vi kan inte tvätta av oss den där blicken. Vi har förlorat vår oskuld.

Utförsäkrad, nollklassad, och världens sämsta hemmafru.

Idag har jag fått mina värsta farhågor bekräftade av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag tänkte egentligen inte berätta såna här privata saker i bloggen, tanken var att skriva om mina tankar och åsikter snarare än mig själv och mitt privatliv. Men nu bara måste jag få dela med mig av min Kafka-värld.

De senaste åren har jag haft tidsbegränsad sjukersättning på 50%, pga en kronisk sjukdom som jag haft i över 20 år. Men nu är det slut på det roliga, inget mer lyxliv för 3400:-/månad, vilket är vad jag får från FK efter skatt varje månad. Nu har jag blivit utförsäkrad.

Så jag blev kallad till Arbetsförmedlingen, med tydliga instruktioner att om jag hade ett jobb förväntades jag ta tjänstledigt för att delta i en arbetslivsintroduktion. Jag tror det är det som kallas arbetslinjen. Men jag vet inte hur man gör för att ta tjänstledigt från en timanställning som formellt upphör efter varje arbetspass, så jag struntade i det. Som tur var ville de ha första mötet en dag när jag var ledig och inte hade en alltför dålig dag.

På Arbetsförmedlingen blev jag inskriven i arbetslivsintroduktionen på halvtid och fick papper att skicka till min A-kassa, eller till Alfa-kassan om jag inte hade någon. Det har jag inte, eftersom jag blev sjuk en månad efter att jag hoppade av gymnasiet och började jobba, och har sen dess aldrig jobbat tillräckligt mycket för att uppfylla arbetsvillkoret. Om jag har räknat rätt kommer jag därför att få ungefär 2000:- i månaden före skatt. Wow. Det är nästan två hela arbetspass utan ob. I månaden. Varför har jag gått och stretat på ett sketet jobb för när denna guldgruva fanns att ösa ur?

Nu tycker tydligen inte Arbetsförmedlingen att jag ska gå hos dem istället för att jobba, de tycker att jag ska göra det på min "lediga" tid. Det bygger förmodligen på antagandet att jag inte alls är så sjuk som jag påstår, utan när jag har jobbat mina 50% kan jag gott komma och anstränga mig lite till. Fast det kan jag ju inte. När jag har jobbat färdigt går jag hem och däckar. Så jag hoppas de inte tänker hitta på alltför mycket skoj med mig.

Det här kanske låter lite bisarrt. Men det är ingenting emot vad som händer efter de här tre månaderna. Om jag då inte mirakulöst tillfrisknat genom AF:s försorg ska jag tillbaka till sjukförsäkringen. Problemet är att det finns ingen, för mig.

Jag kan inte få sjukpenning eftersom jag inte hade någon SGI när jag blev sjuk. Jag hade ju den dåliga smaken att bli sjuk alldeles för ung, plugga länge, och dessutom bo utomlands i flera år.

Jag kan inte få tidsbegränsad sjukersättning eftersom den inte längre existerar.

Jag kan inte få varaktig sjukersättning, eftersom det numera krävs att läkaren svär vid sitt stetoskop att det inte finns någon som helst möjlighet att jag någonsin kommer att bli ens en liten gnutta bättre. Vilken läkare har en sån kristallkula? Två läkare försäkrar visserligen att jag kommer att vara sjuk i minst 5-10 år respektive att såvida inte forskningen gör ett genombrott i Nobelprisklass kommer jag att vara sjuk för all framtid. Men det hjälper inte.

Försäkringskassan ifrågasätter visserligen inte på något sätt att min arbetsförmåga är nedsatt med 50% nu och lång tid framöver. Men, som FK-handläggaren sa, "när dagarna är slut så är de slut". Det finns helt enkelt ingen ersättning som reglerna tillåter att de beviljar mig. Och AF-handläggaren berättade att jag var den fjärde hon träffade i samma situation.

Så tydligen är det enda alternativet för mig att söka försörjningsstöd. Förutom att det inte är något alternativ, eftersom min sambo tjänar tillräckligt för att försörja oss båda på en för samhället acceptabel nivå. Lustigt nog har han alltså försörjningsskyldighet för en vuxen kvinna innan vi ens är gifta.

Sambon ja, han har gjort ett riktigt nerköp. Inte nog med att jag blev av med både bostadsbidrag och hemtjänst när vi flyttade ihop (han kan ju både betala hyran och städa!), nu är det alltså dessutom meningen att han ska försörja mig på heltid, ge mig mat och betala mina studielån (det nya förbättrade CSN bryr sig nämligen inte om huruvida jag har pengar eller inte, de ska ha tillbaka en halv mille på 25 år och därmed basta!), medan jag går på Arbetsförmedlingen och får hjälp med motivationen att vilja ta mig tillbaka till jobbet jag var tvungen att sluta för att gå där, ligger på soffan och gnäller och poppar piller medan han gör allt hushållsarbete, och bidrar med en dryg tusing till hushållskassan varje månad.

Men jag är ju ändå åtminstone psykiskt frisk. Tänk att försöka navigera sig genom denna Kafka-process med en djup depression som färgar allt ännu svartare än det är, eller svår ångest, eller röster som tjabblar och pladdrar och förvirrar det hela ännu mer. Jag ser situationer som är betydligt värre än min på jobbet hela tiden.

Jag är övertygad om att de här regeländringarna kommer att synas i självmordsstatistiken. Jag kommer dock inte själv att ingå i den. Min framtid är i stället att bli världens sämsta hemmafru. Grattis, älskling!

Beach 2010

Nu har jag varit på stranden alldeles tillräckligt länge, och återvänder till bloggen medan regnet faller. Ja, jag har badat nästan hela tiden jag varit borta, för är det något jag älskar så är det att bada, och allra helst utomhus på sommaren. Badkaret är inte dumt det heller, eller simhallen på vintern, men de kan inte mäta sig med känslan av att plaska runt i naturen under en strålande sol. Jag har tagit lugna simturer i en frisk källsjö. Jag har kastat mig ut i ett salt och aningen för kallt hav. Jag har dykt ner i en brunsvart liten skogstjärn i kvällningen. Och jag har sett kompisens treåring lyckligt kasta sig från en två meter hög trampolin och magplaska ner i sjön - jisses, den ungen är ett värre badmonster än jag, det trodde jag faktiskt inte var möjligt!

Så jag har badat och hoppat och plaskat och solat och njutit av sommaren trots att min Beach 2010 måste betraktas som ett misslyckande av alla kvälls- och damtidningar. Jag är nämligen inte SMAL. Jag har visserligen gått ner 25 kilo med LCHF, men jag har fortfarande långt kvar till ett "normalt" BMI och viktnedgången har dessutom orsakat en del överskottshud så att det kvarvarande fläsket hänger och slänger. Trots det går jag omkring på stranden, och dessutom i bikini för att få sol på min överdimensionerade mage. Hur understår jag mig?! Tänker jag inte alls på mina stackars medmänniskor som tvingas åse eländet?

Ärligt talat, näe.

Jag har alltid haft komplex för min verkliga eller inbillade övervikt. Som fullständigt normal 6-åring hade jag komplex för att min mage inte var platt. Som på gränsen till underviktig tonåring var det höfterna som var för breda. Och när jag i vuxen ålder började gå upp i vikt på allvar (av skäl som jag inte tänker redogöra för här) slutade jag nästan bada helt. Jag, som älskar vatten och tillbringade mer tid under vattenytan än över som barn, ägde under flera år inte ens en baddräkt. För någon okänd på stranden kunde ju tycka att jag var FUL, gubevars. Någon gång ibland, när det blev riktigt varmt, badade jag i underkläder och t-shirt.

Jag vet också att jag inte är ensam. Många är obekväma på stranden, vissa rent fobiska enligt Aftonbladet. Och det gäller inte bara monstruösa fläskberg, missbildade, och folk som verkligen har ett avvikande utseende som andra kan tänkas stirra på, det gäller fullständigt normala kvinnor i storlek 38-40 som flippar ut för att de inte ser ut som en retuscherad fotomodell. Newsflash: INGEN ser ut som en retuscherad fotomodell, inte ens modellen själv.

Men det är egentligen inte heller det som är poängen. Jag menar, ok, låt oss anta att du faktiskt är ful. Du är för tjock, har hängtuttar och celluliter, och dessutom ett missprydande ärr tvärs över nåt synligt ställe. Du har krokiga tår, rynkiga knän, och har inte ens rakat bikinilinjen idag.

Jaha, än sen då? Vad är det värsta som kan hända? Att okända på stranden tittar på dig och tänker "isch, hon var ful"  i flera sekunder innan de glömmer bort dig? Ja, för det första vet du faktiskt inte om de tänker så. Att någon tittar åt ditt håll och samtidigt ser sur ut kan lika gärna bero på att de ser en massa bajsande kanadagäss bakom dig, att de hade velat ha din braiga plats på stranden, att de har halsbränna eller att de just tappar sin glass i sanden. Eller att de är djupt obekväma med sina egna skavanker och tycker det är orättvist att du går omkring där med dina gungande lår medan de själva minsann sitter och trycker i långa shorts för att inte utsätta omvärlden för sina tre celluliter. Men låt oss anta att de faktiskt tittar på dig och uppfattar dig som oattraktiv. Är deras uppfattning viktig för dig? I så fall, varför går du inte runt med en enkät till alla på stranden och ber dem recensera din kropp? Inte så intresserad av svaren? Nä, just det.

Vilket du också kan påpeka för de idioter som faktiskt tar sig friheten att kommentera andras fysik högt. Det här är något mina smala vänner inte tror förekommer, och som chockade mig när jag själv gick från normal till överviktig. Jag trodde faktiskt inte det fanns så många ouppfostrade idioter i världen. Jag trodde f.ö. inte heller att det var så vanligt med rasistiska tillrop från främlingar på stan, men vänner som är mörkare än jag berättar att det är förfärande vanligt. Begåvningsreserven tar sig tydligen alla möjliga friheter när de är ute bland folk. Men om det är fundamentalt ointressant vad folk i allmänhet anser om din kropp, är det då inte ännu mindre ointressant att få en recension från någon som är så socialt missanpassad att vederbörande anser sig ha rätt att ropa oförskämdheter till okända? Allvarligt, verkar det vara en person med gott omdöme?

När jag till slut härsknade till på min begränsning av mig själv, och köpte en baddräkt och började simma igen, upptäckte jag något intressant. I simhallen såg jag plötsligt alla möjliga slags kvinnokroppar. I det offentliga rummet ser man ju faktiskt bara kroppar av en enda typ, och dessutom oftast retuscherade för att ta bort allt som ser lite mänskligt ut. Men här gick tjocka, smala, unga och gamla med sina hängtuttar, bristningar, ostyriga hårstrån och annat som normalt finns på en kropp. Det var oväntat befriande! Julia Skott har lagt märke till samma sak, och har skapat en virtuell simhall på Kroppsbilder-bloggen. Den rekommenderas för alla som tror att deras kroppar är onormala och inte ser ut som de "ska":

Peter Siepen tycker tydligen det är ett problem att även människor som inte faller honom i smaken rent estetiskt dristar sig till att bada om sommaren. Jag tycker problemet är det motsatta. Att människor som VILL bada, sola, bli bruna och njuta och må bra av endorfiner och d-vitamin, avstår för att någon kan tycka de är fula när de gör det. Men jag går inte till stranden för att utgöra underhållning eller sexfantasiobjekt för främlingar, utan för att jag älskar att vara i vattnet.

Och se upp om ni är i närheten, för jag dyker som en kratta och det skvätter som FAN!

Årets mest misslyckade ONS

Alltså, utan att gå in på detaljer har det väl hänt i min ungdom att jag gjort saker på fyllan som inte kändes sådär jättelyckade i eftertankens kranka blekhet. Ett och annat småpinsamt uppvaknande har det allt blivit, följt av den klassiska "walk of shame" med geggig mascara och hål på strumpbyxorna när alla andra är på väg till jobbet.

Men det känns väldigt mycket bättre när jag läser om den stackars danska kvinna som tydligen var ute och gick i sömnen (även detta något jag, som ni vet, kan relatera till) när hon befann sig på bortaplan och utan kläder, och råkade låsa sig ute i trapphuset. Mannen som bodde i lägenheten sägs ha varit kraftigt berusad och hörde inte att hon desperat ringde på. Grannarna ringde polisen, och lånade sen ut kläder i väntan på låssmeden.

Visst kan man ganska livligt föreställa sig scenariot, med den nakna kvinnliga besökaren och den drängfulle karln i lägenheten? Frågan är om de ens hann ha särskilt roligt innan de slocknade och hon började knata i sömnen? Den graden av berusning brukar ju inte vara den mest gynnsamma förutsättningen för såna aktiviteter.

Och nu tänker jag, att ett SÅ jävla katastrofalt ONS har jag åtmistone aldrig haft! :D

Äntligen slipper man dejta puckon!

Tydligen är det fler än jag som har stört sig på alla korkade puckon på dejtingsajterna, för nu finns det en ny sajt för högutbildade kvinnor med höga krav. Hade jag varit singel hade jag slagit till direkt! Tänk att slippa inte bara de omtalade "Öh, vill du knulla?" utan även "Hej, jag heter Kalle och jag är 32 år och 173 cm lång och har mellanbrunt hår och blå ögon och jeans och ett tråkigt jobb och har absolut ingenting intressant att säga. Ska vi fika?". För att inte tala om alla gånger man tyckte att man hade en intressant dialog på gång, skrev ett genomtänkt svar där man vidareutvecklade ett resonemang från den andres mail, och till svar fick: "Ok... har du gjort nåt kul i helgen då?"-

Malin Wollin fattar som vanligt inte grejen och tycker det verkar meningslöst eftersom just hennes sportfånekille (eller möjligen nån som han) inte finns där. Men hon är inte ensam. Väldigt många tycker det räcker att killen är hel och ren och snäll, eller förresten han måste ju vara snygg också, men det säger ju sig självt eller? Jo, det kan vara svårt att tänka utanför sina egna referensramar ibland.

Jag har skrivit om min intellektuella tyckmyckenhet förut, men jag tar gärna chansen att upprepa mig när det gäller ett av mina favoritämnen. Det är väl min revansch för att jag fick så mycket däng på den tiden jag hängde på dejtingsajter och hade mage att önska mig en man med högre utbildning och en intelligens över genomsnittet.

Det berodde naturligtvis inte på att jag tror det händer något magiskt med varje person som genomgår en högskoleutbildning, utan på en ren statistisk bedömning. Vad jag i själva verket var ute efter var förmågan att kunna tänka och resonera på flera abstraktionsnivåer, och som jag skrivit tidigare tycker jag metakommunikation är en bra grej att ha i en relation. Och såna förmågor är mer vanligt förekommande bland personer med högre utbildning än bland personer utan. Det betyder inte att var och en som gått en 10-poängskurs automatiskt är ett snille, tvärtom är dumheten förfärande utbredd bland landets studerande. Och det finns personer som lyckats träna upp sin hjärna även utan högre studier. Men man har liksom större chans att hitta en gödselstack om man letar på en bondgård än om man letar på Drottninggatan.

Nu är det ju så här med abstrakt tänkande, att om man saknar det kan man per definition inte förstå vad det är man saknar. Den som själv är lite småpuckad kan naturligtvis inte förstå vad man får ut av att vara ihop med någon som kan långa ord och pratar om komplicerade saker. För det är så outbildade ofta ser på utbildning: att det handlar om att lära sig saker utantill och kunna långa ord. Så var det ju i skolan, att man lärde sig saker utantill till proven, så det måste vara det som menas med att plugga.

Men lyckligtvis är smaken som bekant som baken, lika barn leka bäst, och när var tar sin så tar jag min och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Deal?

Privat eller personlig?

Hur privat ska man vara i en blogg? Det är en fråga som Aftonbladet försöker besvara idag. Tja, det beror väl på vad det är man vill förmedla. Det privata är understundom det politiska, och vissa saker går bara att förstå genom att krypa riktigt, riktigt nära inpå en individ som lever den verklighet man vill prata om. På ett plan är säkert de oräkneliga bloggar där unga tjejer rabblar upp vilka produkter de gillar (med eller utan att få betalt för det), vilka de fikat med idag och hur de funderar på att klippa sig, därför ett riktigt intressant studieobjekt för sociologin om man anlägger ett metaperspektiv och tänker på den existentiella tomhet de på ett djupt plan förmedlar genom sin... tomhet.

Själv har jag valt att ha så få privata detaljer som möjligt i min blogg. (Jag skrev ett slags programförklaring i mitt allra första inlägg där jag bl.a. resonerar kring detta.) Dels har det med integritet att göra. På Facebook kan jag (om än med viss möda) göra inställningar så att bara personer jag väljer ut ser mina förehavanden, bilder etc, och där är jag betydligt mer ohämmad. Här kan precis vem som helst läsa, och då vill jag faktiskt behålla vissa saker för mig själv. Jag vill heller inte att presumtiva arbetsgivare, eller Försäkringskassan, eller någon annan som vill granska mig i sömmarna ska hitta hit genom att söka på mitt namn eller någon annan personlig detalj.

Men den kanske främsta anledningen till att jag inte skriver detaljerade rapporter från mitt vardagsliv är att de allra flesta människors vardagsliv är så erbarmligt tråkigt, och mitt är säkert inget undantag. Visst kan en skicklig skribent skruva till och dramatisera den banalaste tripp till ICA så att det blir underhållande, men även om man till nöds skulle kunna nå upp till en sån briljans en bra dag är det rätt svårt att upprätthålla den dag efter grå vardag. Och då hamnar man i "idag gick jag till jobbet och på vägen hem köpte jag fiskpinnar på Konsum". Och något mer måste man väl ändå ha att säga en tänkt läsare?

Så, på ett sätt blottar jag mitt inre och mina åsikter om ditten och datten, min kunskap eller okunskap på olika områden och säkert en och annan fördom av bara farten. Men på ett annat plan får ni veta väldigt lite om mig. Förutom naturligtvis mina vänner som redan vet vem jag är och för vilka jag talat om att det är jag som ligger bakom den här bloggen.

Jag är fullständig bloggnybörjare och söker fortfarande min form. Men en sak vet jag. Jag har ingen lust att hänga ut vare sig mig själv eller de som står mig närmast till allmänt begapande. Inte ens om jag fick betalt.

Hetero? I stand corrected!

För en tid sedan skrev jag ju ett blogginlägg där jag kom ut som hetero. Men efter att ha gjort ett synnerligen vetenskapligt test på Stockholm Prides hemsida inser jag att jag måste ompröva det hela. Att döma av mina vänner på Facebook är jag nämligen bara 25% hetero, visar det sig.

You all make me 25% HeteroWhat does your Facebook friends tell about you? Click this link and let the hetero norm pass its judgement.

Så nu är frågan: ska jag byta sambo eller byta vänkrets?

Arbetslinjen goes international

En vän som bor i Dubai tog nyligen den här bilden. Först trodde jag hon var hemma i Sverige igen och hade fått syn på alliansens nya valaffischer.

Kanske en hälsning till alla löneförhandlande fackorganisationer? Eller till alla som gnäller över sina jobb: var glad att du t.ex. inte är deltidssjukskriven och måste ta tjänstledigt från de timmar du har kvar på jobbet för att kunna gå en arbetslivsintroduktion och få 3000 i månaden efter skatt.

Men tydligen driver regeringen i Förenade Arabemiraten sin egen arbetslinje. Undrar hur det känns för alla löjligt underbetalda gästarbetare som byggde hela härligheten? Känner de tillbörlig tacksamhet över att de åtminstone fick några kronor?

Fattig bonddräng

Oooh, blogfight! 
Två av mina favoritbloggare, Lisa Magnusson och Sakine Madon, har visst råkat i luven på varandra över fattigdom och sparsamhet. Som beundrande nybörjarbloggare blir jag lite ängslig, trampar nervöst omkring och vill be dem sluta och vara snälla mot varandra istället. Men de är ju förmodligen tuffare än jag båda två så de klarar sig säkert.

Grejen är, tror jag att de pratar om olika grupper av människor, och delvis olika problem. Ja, det finns människor, många människor, som BORDE kunna spara men ändå inte gör det. Det finns uppenbarligen rikspuckon som de i Lyxfällan, som trots att de tycks vara normalbegåvade människor med hyggliga inkomster fullständigt tappar konceptet och idiotkonsumerar för pengar de inte har. Men jag tror knappast de är särskilt vanliga. Jag har bloggat förut om fuck-off-pengar och varför man så långt det är möjligt ska spara och gneta och försörja sig själv.

Jag har under större delen av mitt liv haft tillräckligt ont om pengar för att kunna vara med i en Python-tävling med Lisa och Sakine vilken dag som helst, så jag vet något litet om fattigdom. Under flera års tid levde jag ungefär 1000:- under socialbidragsnivån, vilket var mitt eget val eftersom jag vägrade hoppa av min utbildning och bli arbetslös istället. Trots det betalade jag alltid mina räkningar i tid, snyltade inte på andra mer än vad som är socialt acceptabelt, och hade alltid mat för dagen om än inte några lyxrätter. Men jag vet vad Lisa menar med att fattigdomen är nedbrytande när den pågår under lång tid och man inte ser någon ljusning. Att leva på lite pengar en månad när man är van att kunna köpa vad man vill är en utmaning, men man kommer inte i närheten av den press och otrygghet ända in i märgen som kommer med långvarig fattigdom. Att veta att händer det något drastiskt och oväntat sitter jag verkligen på pottkanten och kan inte göra någonting. Första året eller så går väl bra, innan alla ens kläder har börjat bli nötta och trådslitna, vinterkängorna läcker och stekpannan har tappat beläggningen. Det är inte roligt att gå på anställningsintervju i kläder som Myrorna skulle rata, och till slut inte ens roligt att gå ut bland folk eller till affären.

Det finns många olika orsaker till att människor hamnar i en sådan fattigdom, men sällan är den självvald. Det räcker med att man tänkt att man är bättre på att ta hand om folk än på att plugga, och gjort det usla karriärvalet att bli undersköterska eller vårdbiträde. Därefter kanske man slarvade med personlighetstestningen när man rekryterade fadern till sina barn, och finner sig mer eller mindre ensam med försörjningsansvaret för ett eller flera barn. Eller så kanske man gör ett ännu sämre karriärsdrag och drar på sig någon form av långvarig sjukdom. Inte bra! Men en sak man bör ta med i beräkningen är att fattigdomen tenderar att bli självbevarande. Oavsett den ursprungliga anledningen är det svårt att behålla drivkraften i den sugande, nedåtgående spiral som fattigdomen ofta blir, och lätt att tappa både hopp och självkänsla.

Sen tror jag i ärlighetens namn att alla fattiga inte är lika bra på att spara och snåla, stoppa strumpor och använda båda sidorna av toapappret. Det finns säkert en och annan som bränner alldeles för mycket första veckan och blir utan mat den sista. Det beteendet tror jag också till stor del kan förklaras av hopplösheten. Har man varit fattig en tid har man så många uppdämda behov, och när man för en gångs skull har lite pengar i plånboken är det oerhört frestande att smita från det miserabla stretandet och festa loss lite.

När det gäller socialbidrag tror jag inte många vet hur svårt det faktiskt är att få. Om jag skulle bli helt utan inkomst, t.ex, skulle jag inte få ett öre eftersom min sambos inkomst kan försörja oss båda på en i samhället ögon acceptabel nivå. I princip tycker jag det är rätt att man ska ha uttömt alla andra möjligheter och tillgångar innan man blir försörjd av samhället. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till någon som samtidigt har ett stort bosparande i HSB och kommer att bjuda över mig på nästa lägenhetsvisning. Jag förstår att det känns surt att behöva sälja bilen och att alla pengar man så mödosamt sparat ihop till en välbehövling semester istället måste gå till tandkräm och potatis tre månader framåt. Jag kan också se hur det kravet kan leda till att mindre moralbesvärade personer då jobbar svart och sparar till semestern i madrassen istället. Men vad är alternativet? Att alla som för tillfället inte tjänar pengar ska få bidrag? Grundprincipen måste ju vara att man i största möjliga mån försörjer sig själv, och själv sparar pengar under de goda tiderna, till en regnig dag. Men det är lätt att vara efterklok, och svårt att i efterhand säga åt någon att den ska leva på de pengar den borde ha sparat förra året istället för att gå på krogen så ofta. Där håller jag med om att det finns ett problem, men har inga klipska förslag på lösningar.

Bara när det gäller bostadsrätter tycker jag att man borde kunna göra lite mer flexibla individuella bedömningar. Om jag gnetat ihop till en etta i Stockholm är det inte rimligt att jag ska sälja den för att först leva upp de kronor jag får över när lånet är betalt, samtidigt som jag blir hemlös i tio år medan jag står i bostadskön till en hyresrätt.

Men problemet är att hela systemet bygger på att det ska finnas tydliga, detaljerade regler som ska följas till punkt och pricka för att alla ska bedömas på samma sätt oavsett var man bor och vilken handläggare man råkar få. Det finns en poäng med det, men också problem, för det går naturligtvis aldrig att täcka in precis alla situationer som kan uppstå i ett regelverk.

Och det allra knepigaste är hur man ska kunna skilja ut dem som kämpar och är duktiga och förtjänar hjälp från de omoraliska slösor som får ligga som de bäddat.

Yrke: torskassisten?

Läser i Aftonslasket om en trafficking-härva med unga afrikanska kvinnor, bl.a. en 16-åring som såldes till människohandlarna av sin mamma. Redan det får en att börja fundera över vad människor är kapabla till. Hur ovetande man än är borde man fatta att den som är beredd att betala stora summor för att få ta med sig ens barn inte tänker göra några trevliga saker med dem. Men nu vet vi såklart ingenting om mamman eller hur desperat hon eventuellt varit. Människor har nog gjort värre saker än så för att överleva.

Men en del i historien som fångade min uppmärksamhet var den funktionshindrade man som fick hjälp av sin personliga assistent att genomföra sexköpet. Den funktionshindrade mannen säger att det "lyste trafficking" om tjejen och verkar inte ha tyckt det var en sådär strålande upplevelse. Assistenten sägs ha varit "förbannad" över situationen och gick ut och rökte - efter att ha bjudit besökaren på kaffe förstås. Han tycks ha tagit ganska illa vid sig och rentav haft svårt att släppa det på semestern, säger han.

Men ändå gjorde han - absolut ingenting. Han ringde inte polisen, sa inte upp sig från jobbet, försökte inte hjälpa tjejen. Inte ens ett anonymt litet tips verkar han ha kunnat klämma ur sig för att minska på samvetskvalen.

Så nu vill jag gärna höra från alla personliga assistenter därute: Var går gränsen? Jag vet ju att man som assistent inte ska lägga sig i brukarens bra eller dåliga beslut utan bara vara dennes förlängda armar och ben. Sina egna åsikter, preferenser och moraliska betänkligheter får man lämna hemma. Men det måste väl gå en tydlig gräns vid lagbrott åtminstone? Eller ska man hålla pistolen om brukaren vill råna en bank? Hjälpa någon som är förlamad att spöa sin partner? Nä, såklart inte. Men om de vill göra något riktigt skitdumt men inte olagligt? Hjälper man till med vad som helst som är lagligt oavsett vad man känner inför det?

Att assistenten i det här fallet hjälpt brukaren att köpa sex och därmed bryta mot lagen är illa nog, men säkert inte så väldigt unikt. Men när man dessutom förstår att det handlar om kidnappade unga flickor som tvingas till detta, och ändå fortsätter blunda och låtsas som ingenting - hur civilkuragehandikappad är man då?



P.S. Extra fascinerande blir det att läsa i samma artikel om "Djursholmsdirektören" (ja, att skriva ut hans bostadsort syftar såklart till att förmedla ett visst intryck) som erkänner att "hoppsan, det blev lite dumt där", storsint betalar sina böter utan att klaga och därmed gör sig skuldfri, men egentligen inte tycker att det riktigt räknas eftersom han ändå inte fick upp den. Han är nämligen inte så värst tänd på afrikanska kvinnor. Den där trafficking-grejen störde honom alltså inte tillnärmelsevis lika mycket som den kidnappade flickans hudfärg. Man är väl en konnässör som vet vilka varor man föredrar i butiken! Eller nej visst, nej, han var ju "orutinerad om sexköp". Det var bara just den här gången som det visst vart lite tokigt... eller nåt.

Att vara sig själv

Det skulle aldrig falla mig in att betala för att läsa Aftonbladet, men om jag hade gjort det hade jag tydligen kunnat få läsa en intervju med Plura. Jag har inte sett hans matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av slabbiga typer i kök. Ska jag titta på en grisig kändiskock skulle jag möjligen kunna tänka mig Ann Westins parodi, det ser ut som ett program jag skulle vilja se!



Nå, hur som helst, nu har Plura tydligen talat ut om ditten och datten och även den lilla "hoppsan"-incidenten när han liksom bara råkade köpa 4 gram kokain. Han har ingen aning om varför det blev som det blev, det liksom bara hände.

Men en förklaring anas kanske i Aftonbladets kortfattade sammanfattning som ska locka till köp av hela artikeln:
"Jag kan bara vara mig själv, säger Plura."

Det här är en förklaring som används för att ursäkta allt från konstiga kläder till ohämmade rapar till otrohet och slagsmål. "Det är sån jag är bara". "Jag är bara mig själv."

Det väcker lätt filosofiska funderingar. Vad är egentligen en människas sanna natur? Vad är en personlighet? Har man överhuvudtaget en grundläggande personlighet eller är det bara en illusion, något vi intalar oss för att vårt psyke behöver tro att vi är en och samma person genom hela livet? Det är frågor personlighetspsykologin länge försökt svara på. Såvitt jag kan förstå är det typiska psykologsvaret "det beror på". Alltså, det som vi uppfattar som en personlighet består av olika nivåer. Det tycks vara så att vi föds med ett grundtemperament, som kan vara märkbart redan i magen. Ofödda barn kan vara mer eller mindre aktiva, och ha olika rörelsemönster som går att känna igen när de kommer ut. En del utforskar livmodern, andra klamrar sig fast vid navelsträngen.

Vi kommer alltså ut med ett visst temperament, och förmodligen en benägenhet att utveckla vissa egenskaper under de rätta omständigheterna. Sannolikt föds vi även med t.ex. ett tak för intelligens, på samma sätt som det finns en gräns för hur långa vi kan bli - men undernäring och misär kan göra oss både kortare och dummare om vi har otur. I mötet mellan temperamentet och omvärlden utvecklar vi gradvis strategier för att relatera till andra människor, värderingar, preferenser för olika typer av aktiviteter, åsikter och vanor, som alla kan vara mer eller mindre svåra att ändra på, men inte omöjliga.

Och så finns det människor som anser sig ha fötts till att vara egoistiska, ljuga, grisa ner och vara otrogna. För att de ÄR såna. Inte kan de väl vara på nåt annat sätt än såna de är?

I själva verket föds vi alla till att vara hämningslösa egoister, som vill ha det vi vill ha NU, och blir jättearga om våra behov inte omedelbart tillfredsställs. Vi kissar och bajsar rätt ut, petar andra i näsan med kladdiga fingrar, ritar på linneduken för att vi tycker det blir fint, och gallskriker under morbror Allans finstämda tal. Men i de allra flesta fall lyckas våra föräldrar få oss att gradvis sluta med såna beteenden och förstå att vi måste visa hänsyn och anpassa oss efter andra. Och så länge våra frontallober fungerar hyfsat kommer vi att fortsätta lägga band på oss och uppföra oss civiliserat. Betyder det att vi förnekas rätten att vara oss själva? Försvinner våra sanna personligheter i uppfostringsprocessen?

"Jag är bara sån" är för mig en av de sämsta ursäkterna för dåligt beteende. Som jag har skrivit tidigare, när man väljer beteendet väljer man konsekvenserna. Att man "är en sån" som rapar och fiser och går före i kön beror på att man väljer att vara en sån. Och jo, alla som inte har en allvarlig hjärnskada KAN ändra sig, om man vill.

Littorins puckade skitår

Sven Otto Littorin förklarar enligt Aftonbladet sitt yttrande om det kommande "skitåret" med att:

"JAG VILLE INTE FRAMSTÅ SOM ETT PUCKO".

Ok, det gick ju bra.

Att ge bort en monark

De senaste årens trend med storslagna Hollywood-inspirerade kitschbröllop till gigantiska kostnader har tydligen även medfört en import av den anglosaxiska traditionen att brudens far leder henne fram till den väntande brudgummen och lämnar över henne till honom. En del har t.o.m. fått för sig att detta skulle vara gammal svensk tradition. Det är det inte. Jag har hört mina prästbekanta muttra en hel del över detta oskick, och diskutera hur man ska ställa sig till såna önskemål från brudparet. Även Magdalena Ribbing har tagit avstånd från seden vid upprepade tillfällen i sin etikettspalt.


Father of the bride

Så det var med stor förvåning jag läste, först i Annika Borgs debattartikel i DN och senare även Aftonbladet m.fl att kronprinsessan Victoria fått för sig att genomföra denna sunkiga charad på sitt bröllop. Diskussionen om för eller emot rasar upprört.

Eftersom hovets hela existensberättigande bygger på traditioner, och kungafamiljen brukar anses vara proffs på att upprätthålla den mest fisförnäma etikett och tradition, så är det oerhört märkligt att hon inte hellre väljer att upprätthålla den svenska traditionen - som ju dessutom har ett betydligt mer tilltalande symbolspråk.

När detta diskuteras dyker det alltid upp en massa tidigare eller blivande brudar för vilka det minsann var självklart att gå nerför kyrkgången med sin pappa istället för sin blivande make, som häftigt försvarar sin rätt att göra så, för att de tycker det är fint. För mig får de göra som de vill. Men jag skulle ha lättare att acceptera deras val om de kunde förklara exakt vad det är de tycker är fint. Vad symboliserar gesten för dem? Det räcker inte med att säga "för mig betyder det inte att jag är en viljelös omyndig handelsvara som ingår i en transaktion mellan två män". Jag vill veta: vad betyder det då?

Det närmaste en förklaring jag hört är "pappa är viktig för mig och det vill jag visa". OK. Säg att man står nära sina föräldrar, vill inkludera dem, och visa i ceremonin att paret ingår som en del i en större familj. Det skulle kunna vara fint. Låt pappa läsa en dikt då. Och mamma. Låt alla fyra föräldrarna (eller hur många man nu har) gå efter brudparet in i kyrkan, eller stå framme i koret och välkomna den nya medlemmen in i respektive familj. Låt bruden leda fram brudgummen till sin familj, och brudgummen bruden till sin. Låt alla nära familjemedlemmar bilda en ring eller halvcirkel kring brudparet. Inte vet jag, det finns massor av fina sätt att gestalta familjens betydelse i en bröllopsceremoni, om det känns viktigt att göra det. Men just gesten med att bruden går över från pappans vård till makens känns bara så ruggigt ofräsch!

Att "vanliga" par av någon oundgrundliga skäl vill ha den här symboliken må väl vara deras ensak, och går knappast att hindra så länge det finns församlingar och vigselförrättare som ställer upp på det. Men för Sveriges blivande statsöverhuvud är det en annan sak. Hennes bröllop är inte bara hennes ensak. Hon och hela hennes familj är vandrande symboler, och allt de gör följs och uppmärksammas, och upphöjs åtminstone av vissa till norm.

Men kanske är det just det brudöverlämnandet illustrerar i Victorias fall. För trots att hon framstår som en stark och självständig vuxen kvinna, så är hon de facto inte fri att göra som hon vill. Hon var, som enda vuxen person i Sverige, tvungen att be om lov från både pappa och regeringen för att få gifta sig, och tydligen satt det rätt långt inne dessutom. Så att offentligen demonstrera hur kungen "äger" henne och är den som har mandat att "ge bort" henne till en man kanske i själva verket är helt rätt.

Lägg ner monarkin och släpp ut kungafamiljen ur den förgyllda apburen, säger jag!

Bara en till om Kappahl!

Så, häromdagen gick jag in på Kappahl igen. Jag har gått och tänkt lite på den där tunikan på bilden i ett tidigare Kappahl-inlägg, och faktiskt letat efter den i ett par butiker utan att hitta den. Den såg så fin ut på bilden.

Och plötsligt hänger den där! Den är jättefin. Modellen är precis rätt för mig, mönstret är alldeles lagom pluttenuttigt för en romantisk sommarkväll, och den finns, hör och häpna, i min storlek. Trippar glatt in i provrummet. Och det är då jag upptäcker det. Tygkvaliteten. Tunn, sladdrig trikå, som blir nästan helt genomskinlig och visar varje detalj av bh-spännet på ryggen. Det är FULT! Framsidan fin, baksidan FUL!

Och nu säger ni, vad hade du förväntat dig, det är Kappahl vi pratar om. Ja, jag vet. Det är ingen kvalitetsbutik. Men det finns faktiskt många plagg som är sydda i bra tyg där också. Eller i alla fall ok tyg. Kunde inte den här fina fina tunikan varit det också? Kappahl, varför GÖÖÖÖÖÖÖÖR ni så här mot mig?!!

Sömnprat

Jag har erkänt mina nattliga förehavanden förut, i inlägget om sömnätaren Erik. Jag är visserligen inte uppe och ränner så mycket som när jag var yngre, men jag vet att jag periodvis pratar en hel del strunt. Jag har såväl anklagat sambon för diverse taskigheter (som han naturligtvis var oskyldig till) som försökt rädda honom från fallande bokhyllor. Jag har skällt ut osynliga besökare och börjat städa mitt i natten, och sånginsatser har förekommit. Men nu har jag insett att mina små muttranden och utrop inte är något att komma med alls. Jag har mött min överman. Sleeptalkinman säger helt sanslösa saker, varje natt. Hans fru måste lida av kronisk sömnbrist. Och om jag kommer med orättvisa utskällningar är det ingenting mot hans grova verbala attacker på allt och alla. Det måste läsas!

När man läser bloggen uppstår mycket snart frågan om detta verkligen är på riktigt eller bara hittepå. Kommer vi snart att få veta att den som ligger bakom bloggen är ett läkemedelsföretag som vill sälja sömntabletter? Jag vet inte. Men jag tycker det finns mycket som tyder på att det är på riktigt. Och hur som helst blir det mycket roligare om man utgår från det!

Otrohet

Är det bara jag, eller är det mycket otrohet i tidningarna just nu? Först Tiger Woods, sen Sandra Bullocks man och Larry King, och nu prinsessan Madeleines fästman. Både Expressens och DNs experter har nyligen gett råd till läsare som undrar hur de ska hantera sin äkta hälfts otrohet, och Aftonbladet diskuterar huruvida man bör berätta om sitt snedsteg.

Först och främst: jag tycker inte kändisars kärleksliv är intressantare än andra människors. Det händer att man sitter hos frisören och ska färga håret och det bara finns skvallertidningar att läsa, det brukar sluta med att jag hellre sitter och stirrar rakt fram i en halvtimme, för de där tidningarna är så larviga att hjärnan får panik och försöker kasta sig ut genom ena örat för att rädda sig om man läser för länge. När någons relation är i kris är det tråkigt för de inblandade och deras närmaste. Punkt.

Men i samband med allt detta otrohetsprat kommer det fram en del intressanta kommentarer, såväl från de inblandade och tillfrågade experter som från amatörtyckarna i kommentarsfälten.

Genomgående i alla de ovan nämnda fallen verkar vara att ingen av de bedragna omedelbart packat sina väskor och gått. Det kanske man inte gör heller. Först tar det ett tag att ta in och begripa vad som hänt, särskilt om man får dra ut informationen med tång ur den andre eller i värsta fall läsa om det i skvallertidningarna som tycks veta mer än man själv. Sen måste man ta ställning till hur allvarlig skadan är och om relationen går att reparera. Det är klart att det tar emot att slänga bort ett förhållande som varit bra i många år, för att inte tala om hur meckigt det blir rent praktiskt med alla papper och boendefrågor och packning och delad vårdnad, och ofta ekonomiska issues därtill.

Men sen börjar det komma en massa dåliga skäl för att stanna. Offentliga personer har ju sin image att tänka på, gubevars, och det kan säkert finnas mindre kända som tror att en skilsmässa skulle missgynna deras karriär och viktiga nätverk. Madeleine är väl bästa exemplet på det. Det vore ju otrooooooligt pinsamt för kungahuset med en bruten förlovning. Nej, då är det bättre att bita ihop och gifta sig med fanskapet som svikit ens tillit och krossat ens hjärta. Så är det när man är född till att vara en rikssymbol, rätten till ett rimligt privatliv är priset man betalar för att få partaja för miljoner, köra hur fort man vill och parkera var man vill.

Sen brukar folk också hävda att de stannar kvar för barnens skull. Alla vet ju att skilsmässobarn blir uppfuckade för livet och kommer att behöva gå i terapi hela sina vuxna liv och hur dyrt blir inte DET? Jo, för barnen mår ju så mycket bättre av två föräldrar som går omkring i konstiga tystnader och skriker på varann när de tror att barnen sover och inte hör. Som aldrig är glada, kramas och beter sig sådär pinsamt förälskat som tonårsbarn HATAR när deras föräldrar gör. Barnen får en riktigt bra bild av hur en kärleksrelation ska vara då. Och om de fattar vad som ligger bakom, vilket de ofta gör när de blir lite större, lär de sig att i relationer får man finna sig i att bli sviken och ljugen för, det är bara att bita ihop och ta så mycket skit som krävs. I värsta fall uppfattar de dessutom att föräldrarna stannar kvar i denna känslomässiga misär FÖR BARNENS SKULL, så då bär man dessutom skulden till sina föräldrars olyckliga liv.

Jo, för DET kommer de ju inte att behöva gå i terapi för när de blir stora.

Sen kommer de vanliga idiotkommentarerna på artiklarna, som ofta går ut på att människan helt enkelt inte är gjord för att vara monogam, så det är för mycket begärt att man ska vara gift med samma person i en massa år och aldrig ha sex med någon annan. En del begränsar denna "naturliga" oförmåga till att endast gälla det manliga könet.

Men nu är det ju så här att massor av människor klarar av att hålla sig till en och samma partner hela livet. Inte för att man aldrig blir attraherad av någon annan, och aldrig känner sig frestad, utan för att man VÄLJER att avstå. Och visst kan man ge sig sjutton på att just som man har den jobbigaste svackan i sin relation och den andre driver en till vanvett, just då dyker det upp någon fantastisk person som minsann aldrig skulle bete sig på det viset. Det är bara det, att nu har man ju lovat. Och har man den minsta utvecklad impulskontroll så kan man nöja sig med att konstatera att Pelle/Stina var jävligt läcker, och sen går man hem och försöker jobba på att få sitt äktenskap på rätt köl igen. Och är det verkligen helt kört, så gör man slut på det INNAN man går vidare till nästa.

Det finns ju faktiskt inget relationtvång. Vill man inte vara i en lång monogam relation så slipper man. Man kan vara singel, med eller utan tillfälliga ragg, KK, eller vilken lösning man nu vill ha, eller så kan man hitta någon som kan tänka sig ett öppet förhållande. Det är ingen som tvingar en att ingå en överenskommelse som man inte tänker hålla.

Men vill man inte fortsätta vara ihop med någon som bedragit en ska man slippa. För att man har rätt att vara lycklig och bli väl behandlad, alldeles oavsett om man är känd eller har barn eller har glömt bort hur man försörjer sig själv eller är kunglig och förväntas stå över såna misstag som vanliga dödliga gör.

Mindre bra på Kappahl

Hej Kappahl!
Jag har storlek 48. Måste jag ha jeans på mig hela sommaren? Kan jag inte få ha ett par ljusa tunna långbyxor istället?



(Klicka på jeansen så ser ni vad jag menar.)

Vänliga hälsningar,
Tyckmyckna

P.S. Och här är utbudet av jackor. Det ska tydligen vara en tuff jeanstjockis i år.

Fräcka skämt och plumpa gubbar

Fram till nu har jag varit fundamentalt ointresserad av Anders S Nilsson. Ärligt talat är jag fortfarande rätt ointresserad och inte alls särskilt chockad eller upprörd över avslöjandena om att han tydligen är ett gubbslem av värsta slag, som följt efter hans pinsamma klavertramp i intervjun med Lina Thomsgård från Rättviseförmedlingen. Tydligen förvandlas han till ett tafsande svin när han dricker dessutom. Lite mer intressant än hans svinighet är dock, som Lisa Magnusson påpekar, att det tydligen finns en omgivning som låter honom hållas. Varför? Varför får karln fortfarande jobb, inbjudningar och nåt slags status? Finns det verkligen fortfarande folk som inte skäms att bli sedda med honom på krogen?

Anledningen till att jag är så ointresserad och fram till nu inte har ägnat ASN en tanke är förmodligen att jag slutat titta på Parlamentet sedan han tog över. Från att ha varit ett åtminstone bitvis rappt och roligt program med underhållande samhällskritik har det mer och mer förvandlats till en kavalkad av gubbflåsiga underlivsskämt - framför allt levererade av Robert Gustafsson, som verkar ha glömt hur man skämtar om andra saker.

Jag är inte särskilt pryd. (Men det är symtomatiskt att jag ens känner mig tvungen att påpeka det!). Om ett skämt är roligt är det roligt, oavsett vad det handlar om. Sexskämt kan vara skitkul - som t.ex. Nour El-Refai när hon pratar om oralsex.


Men alltså, vad är det med Robert Gustafsson? Är det han eller jag som har förändrats? Jag sitter här och grubblar över det. Jag minns ju att jag tyckte han var rolig någon gång i tidernas begynnelse. Men nu när man ser honom är det liksom bara ett enda hysteriskt "KUKENfnissfnissfnissfniss". Det känns som om han har blivit lat och cynisk och inte orkar tänka ut intelligenta skämt längre, när han upptäckt genvägen under bältet. Säg bara vad som helst som har med sex och underliv att göra, så fnissar folk reflexmässigt. Det är humorns allra minsta gemensamma nämnare. Och till skillnad från exempelvis klippet ovan, så är hans sexskämt INTE ROLIGA. Den ende som skrattar på riktigt är snuskgubben i mitten.

Vad säger ni andra? Är det Robert Gustafsson som har blivit tråkig, eller var han det förr också fast jag inte märkte det?

Konsten att hitta tjockiskläder

Ni som känner mig förstod säkert min glädje i förra inlägget då jag upptäckte att Kappahl börjat göra samma kläder i större storlekar. Tjockiskläderna har ju varit ett av mina stora hatobjekt sedan jag ganska snabbt la på mig en massa kilon för sådär en 10 år sedan. Nu har jag tappat 20 av dem och anar en ljusning vid horisonten - snart slipper jag skamvrån och får köpa vanliga kläder igen!

Det har ändå blivit bättre. Jag minns när vänner ifrågasatte varför jag gillade beiga sommarkläder så mycket. Det gjorde jag inte, men jag tyckte ännu sämre om svarta och marinblå sommarkläder, och det var ungefär vad som fanns att välja på. Svarta sommarkläder är fortfarande en stor del av sortimentet, men nu FINNS det i alla fall plagg med lite färg också.

Min kusins kommentar till förra inlägget, om svårigheterna att hitta kläder när man är lång, fick mig att tänka vidare lite under dagen. Han har såklart en poäng. De som inte ryms inom normen för kroppsstorlek (förmodligen inom en noggrannt uträknad standardavvikelse) utgör små grupper som det är svårt att få lönsamhet i att lagerhålla kläder för. Jag kan bara berätta utifrån mina erfarenheter, men jag vet att många har liknande problem. Kvinnor med stora fötter, och män med små, t.ex.

Jag inser ju att kvinnor som är 160cm, har höfter i storlek 48 i kombination med kort rygg, relativt smala axlar och hyggligt smal midja, inte är en jättestor målgrupp, och därför är få plagg sydda på det sättet. Eller inga, snarare. Så jag får anpassa mig lite - lägga upp alla byxor, avstå från hela klänningar och bära fladdrande tunikor oavsett om det egentligen är den stil jag vill ha eller inte. Tack och lov att episoden med luftiga toppar som snörs åt som en påse längst ner äntligen tycks gå mot sitt slut i alla fall! På mig dolde de fullständigt det faktum att jag hade en midja, stramade över höfterna, och fick mig att se ut som ett kylskåp.

Men det där med specialbutiker och kostnaden är ett problem. Det är ju så här, att är man större än storlek 44/46, så har man ett extremt begränsat urval av affärer att handla kläder i. Det finns stora storlekar på Kappahl, Lindex, H&M, Åhléns och Axelssons (ibland kan man hitta något plagg som inte är jättetantigt där, och de har byxor i 3 olika längder vilket gör att jag nästan inte behöver lägga upp dem alls!). Alla dessa är till största delen fula, tråkiga, illasittande och i dålig kvalitet. Ibland gör man ett fynd, men oräkneliga gånger har jag gått ut med pengar på fickan i syfte att köpa kläder, gjort ett varv i samtliga dessa butiker och konstaterat att det inte finns ett enda plagg som jag ens ids ta med mig in i provhytten.

Har man turen att bo i en storstad finns det även en del butiker av typen Big&Trendy, som har kläder i bra kvalitet, och en del saker som inte är tantiga. (Numera finns även Zizzi på Åhléns city, hurra!). Men smakar det så kostar det. Det blir enstaka nyckelplagg därifrån, men knappast en hel garderob för en fattig student.

Sen finns en hel del fint på postorder från andra länder, men det känns för riskabelt när man har så udda mått som jag. Nej, ska jag ha något riktigt välsittande lär det få bli skräddarsytt. När jag ser framgångsrika överviktiga kvinnor i snygga kläder på tv (sådär en gång vart tredje år) VET jag att de kläder de har på sig oftast inte finns i vanliga butiker utan nästan måste vara specialsydda. Själv ser jag ut som en slashas för det mesta, måste jag erkänna.

Det händer att smala personer som första reaktion inte förstår problemet. Tycker man att Kappahl och Lindex har fula kläder är det väl bara att låta bli att handla där och gå till någon av alla andra klädbutiker som finns?
Men problemet är för det första att de har olika fula kläder i skämshörnan och i det vanliga sortimentet. Minns alla somrar jag gått förbi en massa lätta, blommiga sommarkläder på väg mot det murriga hörnet längst in, fullt med jeans och svarta tröjor. Om det var så att det var precis samma kläder fast större vore det en sak, då kunde man bara konstatera att jag helt enkelt inte gillar den här affärens stil, och då är det en smakfråga. Men så har det inte varit, utan de har haft idéer om att kvinnor i större storlekar har en annan smak än smala, och verkligen gillar svarta trikåtält. Tills nu - vilket jag skrev om i förra inlägget.

Men förutom det, så finns det en UPPSJÖ av andra butiker om man är normalviktig, och ännu fler om man är precis lagom lång och smal. Jag går ibland förbi (nästan aldrig in längre) butiker med skitsnygga, trendiga kläder i hög kvalitet, och vet redan innan jag tittar att de inte går högre än max 40. Är de riktigt trendiga sträcker de sig högst motvilligt till en 38, för de vill ju inte att en massa mullisar med BMI över 20 ska knata omkring i deras exklusiva kläder.

Så. Jeans går att hitta (och lägga upp), oformliga t-shirtar och hoodies går att hitta, tuffa rutiga skjortor finns i överflöd och underkläder går hjälpligt att hitta (förutom strumpbyxor i andra färger än beige och svart) även om kvaliteten lämnar en del övrigt att önska. (När jag blir rik blir mitt första inköp en skräddarsydd bh!) Men läckra festkläder går tamejtusan inte att hitta! I flera års tid har jag letat efter en glammig klänning att ha på nyårsfester och liknande. Jag har tänkt mig något urringat med mycket paljetter, och helst i lila - inte svart, svart har jag fått nog av efter 10 år i tjockishörnan. Kanske nåt i den här stilen:

(Bild: Brud&Fest)

Jag har letat och letat. I december förra året gick jag t.ex. in på Åhléns och tittade igenom Å+sortimentet inför jul och nyår. Det var murrigt stickat och manchester för hela slanten. Jag frågade för säkerhets skull en i personalen om det här på allvar var deras enda festplagg, och det var det. Hon tyckte också det var lite pinsamt.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig kanske.

Kappahl har tagit ett steg i rätt riktning, men på det stora hela verkar den enda lösningen vara att fortsätta gå ner i vikt tills jag kommer i normalsortimentet igen. I maj åker jag till London och passar på att shoppa loss på Evans. Tänkte också spana in ett par underklädesbutiker. Tur att pundet är lågt!

Plötsligt händer det!

Gick in på Kappahl häromdagen. Varför vet jag knappt, eftersom tjockissortimentet alltid brukar vara så fult och tråkigt att klockorna stannar. Hallå, jag är tjock, inte 70! Ibland försöker de ta reda på vad XLNT-kunderna egentligen vill ha, och svaret brukar vara "samma kläder som alla andra, fast större". Och lik förbannat fortsätter de med sina slafsiga tält. Det finns liksom två stilar - 70-årig tant eller tuff jeansbrud med hoodie. Sen brukar det finnas ett eller två exempel från den fulaste trenden de kunde hitta. Typ "gravidtopparna" som på en kurvig kvinna döljer midjan och stramar över höfterna så att man ser fyrkantigt jättestor ut.

Nå, nu gick jag in i alla fall. Och döm om min förvåning när jag i det vanliga sortimentet hittade en tunika som gick ända upp till storlek 48/50! Och en till! Och en till! En hel massa plagg fanns plötsligt i storlekar från 36 till 50, samma plagg på samma hängare.

Att det skulle ta sån tid att fatta.

Den här kanske?

En sjuk jävla tokfan

När jag läser om rättegången mot Mats Alm försöker jag, på samma sätt som Linda Hjertén, påminna mig om att vi faktiskt inte vet om han är skyldig eller inte. Man ska ju betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats, och det är upp till rätten, inte mig och dig och alla andra att avgöra skuldfrågan. Så jag prövar att anta att han faktiskt är helt oskyldig, och lyssnar på hans berättelse genom det filtret. Tänk om han verkligen har först förlorat sin fästmö, och därefter blivit kidnappad av skumma kineser, drogat och fotograferad i Stockholm, och matad med gamla friterade räkor. Och sen är det ingen som tror honom! Stackars karl.

Alltså, jag försöker verkligen. Men... näe, det går inte. Hur mycket jag än koncentrerar mig bryter den där tanken igenom gång på gång:
VILKEN SJUK JÄVLA TOKFAN!

Det är inget jag är stolt över. Inte bara för att vi som sagt egentligen inte vet något om skuldfrågan, utan också för att jag är av den präktiga åsikten att psykiatriska diagnoser ska ställas av behörig sjukvårdspersonal efter ordentlig utredning, och inte slängas omkring av kreti och pleti som ett allmänt skällsord. Men... VILKEN SJUK JÄVLA TOKFAN!

Gör det mig till en sämre människa? Ja, förmodligen. Men jag tycks inte kunna göra något åt det.

Ola Rapace och kvinnorna igen

Konstaterar bara att Lisa Magnusson reagerar ungefär som jag i mitt tidigare inlägg!

Jamen man måste ju få...

Här är en av mina pet peeves: Människor som inte har ens den mest grundläggande förståelse för orsak - verkan.

Jag träffar ibland på personer som beklagar sig över att de inte får vara sig själva. "Man borde få vara som man vill" säger de. Exakt vad som hindrar dem är till en början oklart, men det är något slags allmänt förtryck i samhället. Vad det är de känner att de så gärna vill göra men hindras från har de också svårt att ge exempel på. Pressar man dem lite brukar det ändå komma fram att problemet är omgivningens reaktioner. När de förtryckta stackarna försöker vara lite fria och härliga händer det att folk runtomkring rynkar på näsan eller rentav säger åt dem att de beter sig dumt. Fy vad taskigt!

Det finns också personer som beter sig som svin i relationer, och när partnern klagar rycker på axlarna och säger "så här är jag, du kan väl inte kräva att jag ska ändra på vem jag ÄR". Inte ens när partnern drar, för att h*n inte har lust att vara tillsammans med någon vars innersta natur är att vara en person som inte städar men däremot gärna flirtar med andra, föranleder det en smula självreflektion. Om partnern var så rigid och intolerant att h*n inte kunde acceptera personens sanna jag så var det lika bra att h*n stack. Synd bara att man ska ha sån otur att man bara träffar samma intoleranta typer hela tiden. Men någon dag träffar man säkert någon som älskar en som man är!

Nu är det ju så här, att man styr inte över någon annans beteende än sitt eget. Men vad de här fria själarna egentligen vill är att kontrollera både vad de själva gör, och hur omgivningen ska reagera på det. För man "får" ju faktiskt göra vad man vill! Men då får man också ta konsekvenserna.

Visst, en del beteenden har lagstadgade konsekvenser, och då kan man ju säga att man inte "får" göra så. Mördar du någon hamnar du i fängelse, eller möjligen rättspsykiatrisk vård om du är i behov av det. Men det är ju i sig inget hinder för att utföra handlingen, det står dig helt fritt att ändå välja att slå ihjäl någon och därefter hamna i fängelse. Andra beteenden har inte juridiska utan enbart sociala konsekvenser. Du kan välja att hålla en ändlös monolog om din egen förträfflighet på en fest, men då får du också räkna med att konsekvensen kan bli att alla andra plötsligt ser någon de måste hälsa på och går därifrån.

Till Magdalena Ribbings etikettspalt kommer det då och då frågor som tycks söka tillåtelse att bryta mot sociala normer för att man tycker de är tråkiga. "Måste jag ha slips på farfars begravning bara för att farmor vill det, kan jag inte få ha en röd fluga i stället, det tycker jag är mycket snyggare?". "Måste jag tacka för presenten, jag kan inte komma på nåt bra att säga/telefonräkningen blir så dyr?". "Är det ok om jag tar med mig en spritflaska och halsar ur i hissen, jag tycker det är trist att komma nykter till en fest?". Igen, borde inte alla andra bara acceptera att jag vill vara lite fri och härlig och okonventionell och gilla mig som jag är?

På samma sätt finns det vissa som inser att de behöver ändra sina matvanor, för att gå ner i vikt eller förbättra sin hälsa, men ändå inte vill göra det fullt ut. De säger sig ha börjat äta "nyttigt" (om vad som egentligen är nyttig mat tvista som bekant de lärde), men titt som tätt slinker det ändå ner en godisbit här och en chipspåse där, och läsk är ju inte mat, det är måltidsdryck. Sen klagar de på att de inte når önskat resultat, och menar att det är fel på den nyttiga kosten som inte funkar. Om någon påpekar att det kanske är småsnaskandet var och varannan dag som ställer till det, svarar de uppbragt att "man måste ju få UNNA sig ibland, annars blir ju livet jättetråkigt!".

De vill alltså inte välja. De vill äta kakan och ha midjan kvar. Istället för att på allvar ställa sig frågan vilket val de vill göra: Är fredagschipsen faktiskt så viktiga för dem att de inte kan leva ett fullvärdigt liv utan dem, då kanske det rätta beslutet är att äta chipsen och ha lite mage (och eventuellt riskera allvarligare hälsoproblem längre fram). Man kanske har ett sockerberoende som man skulle behöva se i vitögat, och välja att försöka bli av med - eller välja att fortsätta leva med om man inte har tillräcklig motivation för att sluta just nu. Hursomhelst är det ett val, och ett val man inte slipper undan även om man försöker låtsas att det inte är man själv som styr.

Men fraserna "man måste ju få" eller "man borde kunna" är helt meningslösa. Själv tycker jag det borde komma tusenlappar ur näsan varje gång jag snyter mig, men universum verkar skita fullständigt i vad jag tycker, för det är samma gamla jävla snorkråkor varenda gång. Så jag kan välja att antingen sätta mig ner och gnälla över att det är fel på världen, eller gilla läget och gå ut och jobba ihop mina tusenlappar istället. Likaså kan jag välja att följa sociala konventioner och ha vänner, eller att bryta mot dem och kanske bli väldigt ensam.

Dr. Phil brukar säga att när du väljer beteendet så väljer du konsekvenserna. Jag tycker fler personer över 3 år borde kunna förstå det.

Kvinnors sexuella makt

Ola Rapace tyckte för ett tag sedan att feministerna måste inse att de även har privilegier, eftersom kvinnor till skillnad från män kan ligga sig fram. Därmed ansluter han sig för det första till den gamla myten att män alltid är kåta, saknar kontroll över sin könsdrift och blir fullständigt hjälplösa när en kvinna viftar lite med fittan. Dessutom tror jag inte han pratar om hela den halva av befolkning som definieras som kvinnor, utan snarare om unga snygga tjejer, besläktade med den esoteriska idén om Quinnan. Den undersköna, mystiska, åtråvärda. Hon förekommer även i reklamen, som den man blir om man bara rättar till sin sista lilla skavank med en viss produkt. Hon hyllas i svulstiga termer av såna som Björn Ranelid. Hon är helt enkelt inte riktigt av denna världen.

Quinnan och den snygga bruden har måhända "privilegiet" att kunna ligga sig fram, men är alla kvinnor så undersköna och åtråvärda att de delar detta privilegium? Elin Grelson skriver en lysande debattartikel om att kvinnor minsann inte heller alltid får ligga. Kan en småfläskig 35-åring som pratar lite för högt och skiter i att raka benen för att det är tråkigt också ligga sig fram? En 50-åring som inte ser ut som Lena Endre?

Newsflash: kvinnor får nobben på krogen hela tiden. Massor av kvinnor har svårt att få nån att vilja ligga med dem överhuvudtaget, utan några som helst krav på motprestation, never mind att förvrida huvudet på någon stackars karl så att han ger dem orättvisa karriärsfördelar eller ens dyrbara presenter. Är man en medioker skådespelerska som ser ut som baksidan på en buss och försöker ligga sig fram lär man mötas av ett hånskratt och möjligen en lätt äcklad min. Om Marit Paulsen hade varit korkad och inte tyckt nåt särskilt, tror ni hon hade gjort karriär ändå om hon bara hade klätt sig i genomskinliga klänningar, viftat med ögonfransarna och sagt "ooops, jag glömde visst trosor idag"?

På Facebook finns en skojsida tillhörande "Tjejer i allmänhet" som rapporterar sina förehavanden under mottot "Tjejer i allmänhet är inte så fräscha som du tror... Men tack för förtroendet." Alltför ofta tippar det hela över i rena plumpheter som inte är så roliga, men bitvis är det ett befriande angrepp på bilden av kvinnor som ljuva milda varelser vars fisar doftar liljor. Lyssna bara på de här statusuppdateringarna: "Tjejer i allmänhet har gamla intorkade mensfläckar på sina bäddmadrasser." "Tjejer i allmänhet knäcker en bärs, pillar in en snus och fredags-onanerar. Äntligen är det helg." "Tjejer i allmänhet fiser i kön på ICA och glor anklagande på dom brevid." "Tjejer i allmänhet skrattar högt åt sina egna skämt, tycker däremot inte att du är särskilt rolig." Björn Ranelid skulle få hjärnblödning om han läste detta vanhelgande av Quinnan!

Men vad är det egentligen som hindrar Ola Rapace själv från att ligga sig till roller? Han är ju en stilig karl, gubevars, och låter som om han gärna skulle vilja ha den där lilla extra karriärmöjligheten för egen del. Varför vill inte inflytelserika människor i film- och teaterbranschen ligga med män och ge dem roller de inte förtjänar? Kan det vara så illa att de inflytelserika personerna alla är heterosexuella män? Stackars, stackars de heterosexuella männen som är så missgynnade i så fall! Vem vill ha makt och inflytande men gå miste om möjligheten att få suga av en gubbe och därmed få jobb i flera månader framöver?

Men vänta - Dramaten har ju Marie-Louise Ekman. Nu vet jag inte om hon råkar vara ett maktmissbrukande gumslem eller inte, men vad säger Ola Rapace om hon lovar honom en huvudroll på Stora Scenen bara han är lite, hm, medgörlig? Blir han överlycklig över karriärmöjligheten, eller säger han "eww, hon är ju gammal!"?

Nå, vi vet ju hans inställning i alla fall. Så om vi plötsligt får se Ola Rapace som Hamlet, så kom ihåg var ni hörde det först!

Ännu ett snaskigt avslöjande

Det är med skammens rodnad på kinderna jag erkänner att jag i mitt förra inlägg inte berättade hela sanningen, det frimodiga sanningssägaranslaget till trots. Någonstans kanske jag fortfarande skäms, för en del av min läggning avstod jag från att berätta om.

Jag är nämligen inte bara heterosexuell, utan också monogam. När jag skrev att jag ligger med män var det alltså en sanning med modifikation. Jag ligger bara med en man i taget, och jag har inte bytt på snart tre år.

Nu hoppas jag bara att samhället kan acceptera oss som vill leva på det här viset, även om det för andra kan verka enformigt och obegripligt. Vi är lyckliga, och vad vi gör i sovrummet har faktiskt ingen annan med att göra!

TYCKMYCKNA KOMMER UT

Ricky Martin har tydligen kommit ut ur garderoben och avslöjat sin hemlighet för hela världen - han är gay. Världen drog hörbart efter andan vid beskedet. Vem hade kunnat ana att han bar på något så stort och så hemligt?

Men när jag nu kommit över chocken och funderat över saken i några timmar känner jag att hans modiga ställningstagande inspirerar mig till att göra detsamma. Jag vill inte heller hymla med min sexuella läggning längre. Det är dags att jag avslöjar sanningen.

Jag är hetero. Jag ligger med män. Och det är inget jag tänker skämmas för. Ni får helt enkelt acceptera mig som jag är!

Ricky och jag har något gemensamt.

"Nej, så ska det inte vara."

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, ni vet hon som inte klarar av att läsa och förstå remissvar, upprepar en av sina favoritfelaktigheter för sjuttielfte gången i Aftonbladet idag. Det handlar om en cancersjuk kvinna som förlorar, visserligen bara en del av, sin sjukersättning. Undantag för cancersjuka görs nämligen bara om man har sjukpenning, inte sjukersättning.

"– Sjukersättning beviljas om arbetsförmågan är nedsatt för all framtid. Detta gäller alla sjukdomar eller skador. Om arbetsförmågan inte är nedsatt för all framtid kan man i stället få sjukpenning", säger Husmark Pehrsson."

Alltså, man KAN få sjukpenning, som i "det är möjligt att det skulle kunna hända". Men det förutsätter att man hunnit jobba tillräckligt för att få en SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) innan man blev sjuk. Ve den som blir sjuk i unga år, eller som slösat bort sina friska år på studier och utlandsresor (har man jobbat svart kan man väl däremot få skylla sig själv). Andra som haft SGI men varit sjuka länge och därför gått över till sjukersättning KAN eventuellt få sjukpenning efter att ha genomgått ett arbetsmarknadsprogram (inte ens FK verkar veta riktigt vad som gäller), men då på en mycket låg nivå.

Av någon anledning har avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen inte fått lika mycket uppmärksamhet som andra försämringar, trots att den är, i mitt tycke, den mest absurda. Ännu märkligare är att oppositionen inte har några planer på att återinföra den. Regeringen har alltså med ett penndrag utplånat alla sjukdomar som varar mer än 1½ år men inte är livslånga. Det är antingen ett medicinskt mirakel eller politisk cynism av grövsta slag.

Det kan alltså hända, och händer redan (jag känner till flera exempel) att Försäkringskassan tvingas säga att "ja, vi konstaterar att du är arbetsoförmögen just nu, och kommer att vara det åtminstone 5-10 år framåt, men eftersom det finns en teoretisk möjlighet att du kommer att återfå en viss arbetsförmåga om 10 år så kan du inte få sjukersättning, och eftersom du inte jobbat tillräckligt för att kvalificera dig för sjukpenning så existerar ingen ersättning som täcker din situation. Beklagar. Hejdå."

Återstår socialen, som för de flesta framstår som den allra yttersta utposten. Det är den inte. Det är nämligen inte säkert att du kan få socialbidrag heller. Är du gift eller sambo med någon som tjänar tillräckligt mycket för att försörja er båda (plus ev. barn) på existensminimum-nivå så kan du inte söka socialbidrag heller. Det behöver väl knappast sägas vilken påfrestning det kan bli på en relation när den som fortfarande kan jobba tvingas helt försörja den andre, och samtidigt sänka sin egen levnadsnivå drastiskt. Har du ett sparkapital måste du först leva upp det - och soc räknar ut hur länge det ska räcka om du lever riktigt sparsamt. Bil, bostadsrätt, eller andra tillgångar måste i regel säljas och pengarna levas upp. De kanske inte kommer hem och värderar farmors gamla guldsmycken, men nästintill.

Jag trodde i min naivitet att vi hade ett välfärdssamhälle och gemensamma socialförsäkringssystem just för att den som blir sjuk eller gammal inte ska vara beroende av sina anhörigas godtycke. Men en stor grupp sjuka har helt sonika blivit utkastade ur det systemet och förväntas nu försörjas av sin familj.

Cristina Husmark Pehrsson har sedan kritiken började höras förra året upprepat samma mantra varje gång någon påpekar vad konsekvenserna kommer att bli: "Nej, så ska det inte vara". Just det, så ska det inte vara, men nu är det så det är, eftersom det är just vad ni har bestämt. Jag kan bara se två alternativ. Antingen är hon hårresande inkompetent, ointelligent och/eller omgiven av blåljugande tjänstemän som totalt vilselett henne, eller så är hon så fruktansvärt cynisk att hon vet mycket väl vad det är som händer men har kommit på att hon kan komma undan med att blåneka och slingra sig undan så fort frågan kommer på tal. Idiot eller psykopat - vilken sorts minister väljer du?

Fuck off-pengar

Nyligen hamnade Linda Skugge i blåsväder när hon sa till ett gäng innerstadsgymnasister att feminism är att tjäna så mycket egna pengar att man klarar sig utan en karl.

Gymnasisterna blev (enligt Linda) mycket upprörda eftersom de var mer intresserade av friheten att få ha kroppshår och hade väntat sig något i linje med det. Lisa Magnusson recyclade ett blogginlägg om att alla borde sluta gnälla på 80-talisterna hela tiden, för de har det faktiskt inte så lätt. Andra bloggare hakade upp sig på formuleringen "så att man kan ta sina barn och dra" och undrade varför man skaffar barn till att börja med med en karl som är så hemsk att man inte ens kan tänka sig att dela vårdnaden med honom. Åter andra påpekade att detta var ett extremt begränsat i-landsproblem eftersom majoriteten av tonårsföräldrar helt enkelt inte har råd att pengacurla sina telningar.

Några dagar senare kom ett debattinlägg med liknande tankar från Timbros Maria Rankka, som plockade upp Ann Wibbles gamla dekret att alla borde ha en årslön på banken. Detta påstående har med rätta irriterat en hel del, både nu och då, eftersom väldigt många kämpar för att få pengarna att räcka månaden ut som det är och faktiskt inte KAN spara. Jag minns ett telefonsamtal med en klämkäck bankkvinna som försökte få mig att börja månadsspara i ett läge där jag levde ungefär 1000 kronor/månad under socialbidragsnormen (varför det var så är en alldeles för lång historia för att dra här). "Jomen man behöver inte spara mer än hundra kronor, hundra kronor i månaden kan alla sätta undan!" försäkrade hon käckt. "Nej, inte jag" svarade jag. "Om jag ska spara hundra kronor måste jag låta bli att äta i en vecka, eftersom min matbudget är ungefär hundra kronor i veckan." Hon lät inte som om hon trodde mig.

Jag är vanligtvis inget stort fan av Linda Skugge, och jag håller definitivt inte med om Maria Rankkas reaktionära förslag på hur problemet med den uteblivna årslönen på banken ska lösas (sänk skatterna och öka privatiseringen så att alla fattiga ensamstående mammor kan starta egna vårdföretag och bli rika; vilka som ska vara anställda i alla de små privata vårdföretagen framgår inte), men i en sak har de rätt: Pengar ger frihet. De som säger att pengar inte är viktiga har förmodligen aldrig upplevt ofriheten i att inte ha tillräckligt.

Även Lisa Magnusson har rätt: det är tufft för 80-talisterna, och kanske ännu tuffare för 90-talisterna. Ungdomsarbetslösheten är alarmerande hög, och varje dag kommer nya krisrapporter om ungas dåliga psykiska hälsa. Desto större anledning att förbereda dem för vad som väntar och inte slå i ungstackarna att de har alla möjligheter i världen och om de bara följer sina hjärtan blir allt fint och roligt.

Det är förstås också sant att föräldrar som öser pengar över sina barn och ger dem allt de vill ha är ett mycket begränsat fenomen. Det finns inte så många föräldrar med såna resurser. Å andra sidan är det inte så som man skulle kunna tro, att alla låginkomsttagare är superekonomiska och bra på att spara. Det finns säkert mängder av föräldrar i alla inkomstklasser som bränner hela lönen på en vecka och lever på lågprispasta utan ketchup resten av månaden, och som lär sina barn samma beteende. De värsta exemplen hamnar i Lyxfällan. Men det där med vardagsekonomi tror jag förtjänar ett helt eget inlägg!

Det är lätt att skaka överseende på huvudet åt gymnasisterna och deras könshår. Men även de har faktiskt en poäng, i det att i synnerhet unga kvinnors kroppar befinner sig under hård press. I den offentliga blicken ÄR kvinnor sina kroppar, och utomstående betraktare tar sig oinbjudna rätten att granska och värdera dem i egenskap av kropp. Det är ett problem att både unga och vuxna kvinnor hatar sina kroppar så mycket, och det kan inte vara fel att prata om och problematisera utseendefixeringen.

Men till syvende och sist har Linda Skugge rätt. Pengar är frihet. Att kunna försörja sig själv är frihet. Att ha en utbildning, en kompetens, en färdighet, är att ha något annat att erbjuda och bli uppskattad för än ett rart leende och fasta bröst. Som tonåring behöver man "hitta sig själv" och komma på vad man tycker är roligt att göra, men man behöver också ta en rejäl titt på arbetsmarknaden och se vilket av alla sätt att dra in pengar till mat och hyra som man finner mest uthärdligt. Jag vill också skriva en bok och åka till exotiska länder, eller varför inte bara sitta och blogga hela dagarna, men den krassa verkligheten är att min lägenhet kostar pengar, maten jag äter kostar pengar, och kläderna jag har på mig kostar pengar. Att åka tunnelbana kostar pengar (och jag tycker att det är jag själv som ska betala min biljett och inte grannen), födelsedagspresenter till nära och kära kostar pengar, och att ringa mina kompisar kostar pengar. Därför går jag då och då till ett jobb som är helt ok, men inte alls lika roligt som att sitta och fika med mina kompisar hela dagen.

Jag har dessvärre inga fuck off-pengar än (fast jag jobbar på det), men jag har kunskaper och erfarenheter som gör att jag kan jobba och försörja mig själv, och jag är en jäkel på att leva snålt om det skulle behövas. Jag lever med min sambo för att jag vill och inte för att jag måste, och jag springer inte till mamma så fort jag känner för en ny jacka. Jag behöver inte ta en massa skit från någon för att de nådigast ska betala min telefonräkning.

Jag vet inte om det är feminism, men det är definitivt frihet.

Billigt?

Igår hängde jag några timmar med en fyraårig släkting. Bl.a. bläddrade vi i ett reklamblad från en elektronikkedja. Eftersom han blivit väldigt intresserad av siffror ville han att jag skulle läsa upp priserna på allt i reklambladet. Jag funderar på att köpa tvättmaskin, och fyraåringen tyckte jag skulle ta den på vänstersidan eftersom den var mycket större än de små tvättmaskinerna på högersidan. Den lilla tvättmaskinen kostade fyra femmor, det var svårt att uttala.

Sen tittade vi på mobiltelefoner. Fyraåringen förklarade allvarligt att han verkligen skulle behöva en egen telefon, alltså en riktig som man kan ringa med och inte bara leksakstelefoner. När vi vände sida fick han plötsligt syn på något.
- Där! Den telefonen kostar bara EN krona! Jag kan köpa en sån liten telefon för en krona!

Ganska smart tänkt av en fyraåring, tycker jag. Det fascinerande är att det finna gott om fullvuxna människor som tänker precis likadant. Lika lite som fyraåringen tar de in förklaringen att "man måste betala mer sen". Är det verkligen så svårt, har matteundervisningen havererat, eller är folk bara för lata (eller för stressade) för att tänka efter? Visst, de som kränger telefonabonnemang, sms-lån, och allehanda prenumerationer på strumpor och kosttillskott gör sitt bästa för att förvilla oss. Men det är inte alls omöjligt att räkna ut vad det faktiskt kommer att kosta i slutänden. Fast det är klart, då måste man ju ägna flera minuter åt att läsa mer än det som står i stora röda bokstäver.