Tyckmycken?

Hur kräsen får man vara när det gäller kärlek? Den amerikanska dejtingkonsulten Lori Gottlieb tycker kvinnor ställer för höga krav, och därmed riskerar att inte hitta någon. Hon menar att man ska slå till och gifta sig med "Mr Good Enough", men får mothugg av den svenska dejtingkonsulten Marie Hagberg. (Var kommer alla dejtingkonsulter ifrån helt plötsligt och hur gör man för att bli en?) Marie Hagberg säger att man visst ska vara petig, men med rätt saker. Det tror jag mer på!

Jag hängde rätt länge på dejtingsajter på nätet innan jag hittade nån som uppfyllde mina ganska höga krav, och jag fick ofta höra att jag var för kinkig och borde sänka mina krav, annars skulle jag få leva ensam resten av livet. Jag var ju minsann inget kap själv, skulle jag veta. Oftast kom det omdömet från någon jag just ratat, och inte sällan framfördes det på ett tämligen oförskämt sätt. Ibland även med tillägget att jag var "desperat" vilket jag alltid tyckte var lite extra humoristiskt, eftersom avsändaren sällan insåg att det slog hårdast mot honom själv - jag menar, trots att jag var så desperat hade jag ändå nobbat honom, vilket borde säga en del!

Det intressanta är att det tycks vara skillnad på krav och krav. Jag har nämligen den stora fräckheten att vilja leva tillsammans med någon som är intelligent, har högskoleutbildning, och kan resonera på flera abstraktionsnivåer. I min presentation efterlyste jag god förmåga till metakommunikation, och på förekommen anledning la jag sen till: "Vet du inte vad metakommunikation är så är du förmodligen inte den jag söker". Kaxigt? Javisst. Men grejen är att det VAR verkligen så viktigt för mig att jag hellre levde ensam än med någon som jag inte kunde prata med.

Krav som däremot tycktes vara helt ok att ställa gällde längd, vikt, etniskt ursprung, fritidsintressen, och frekvens av gymträning. Där hade jag inga som helst synpunkter, förutom att jag inte ville ha någon som bara hade träning på hjärnan. (En kompis skrev "jag kan eventuellt ha överseende med om du tränar" vilket jag tyckte var rätt kul.)

Men intelligens är känsligt. Jag skrev en gång ett inlägg på ett diskussionsforum på en dejtingsajt där jag påtalade att halva befolkningen har en begåvning under genomsnittet, och reaktionen lät inte vänta på sig. Ett flertal personer blev mycket upprörda och tyckte det var ett synnerligen elitistiskt och kränkande påstående. Point proven.

Jag brukade också få höra att det viktigaste minsann är att man är snäll. Ja, snäll är viktigt. Jag tänker då inte vara ihop med någon som är elak, då är det ju jag som är korkad. Smart OCH snäll var mina grundkrav. Annars får det vara.

Krav, förresten, det är ju ett lite knepigt ord. Det påpekades ibland att man minsann inte kan kräva att någon ska vara si eller så. Och det kan man såklart inte. Däremot kan man konstatera att just jag vill leva tillsammans med någon som har just vissa egenskaper. Och nej, det betyder INTE att jag tycker de som saknar dessa egenskaper är sämre människor. Jag vill bara inte gifta mig med dem.

Men sen ska man ju bli kär också. Och då uppstår frågan hur himlastormande det måste vara för att vara "rätt". Jag har ju skrivit förut om att jag tror vi är lite skadade av alla romantiska filmer och sånger, och tror att kärleken MÅSTE vända upp och ner på hela tillvaron, annars är det nåt fel. Men helt utan pirr kan det såklart inte heller vara. Under min dejtingtid funderade jag en hel del över hur mycket man kunde kompromissa, och även jag började till slut tänka att jag kanske var för kräsen. Vid ett par tillfällen fortsatte jag dejta någon flera gånger för jag tänkte att det kanske inte blir bättre än så här, trots att det hela egentligen kändes så tråkigt att jag bara ville hoppa ut genom fönstret. Sen insåg jag att SÅ mycket kan jag inte kompromissa. Tidigare i livet har jag också ett par gånger prövat på det där med spännande, pirrande och hisnande, men destruktivt och utan verklighetsförankring. Det funkar inte heller.

Fördelen med att hålla på och dejta är att man med tiden blir mer och mer medveten om vad man faktiskt vill ha, vad som är viktigt, och vilka signaler som säger att man ska lägga benen på ryggen. Man lär sig skilja mellan vad som vore trevligt och vad som är absolut nödvändigt.

När det finns tusentals tänkbara kandidater på en dejtingsajt fastnar många i att det nog finns en ännu bättre alldeles runt hörnet. Trots att den man har framför sig är helt ok hade man kanske egentligen tänkt sig någon lite längre, med ett annat jobb, som var lite mer intresserad av skidåkning. Så jag tror Gottlieb har en liten poäng i att vissa ÄR för kinkiga och avfärdar någon pga av en ganska oväsentlig detalj, däremot kanske inte den detaljen är fel strumpor.

Men om jag nu har kommit fram till att jag inte KAN bli kär i någon annan än en 37-årig enbent elefanttämjare från Skövde som gillar bluegrassmusik och har ett födelsemärke på vänster axel, så är det mitt problem och ingen annans. Möjligen kan det kännas en smula bittert för den enbente elefanttämjaren från Åmål med ett födelsemärke på höger axel, men han har nog ändå bättre chanser att hitta kärleken än jag i det läget. Frågan man ska ställa sig är inte "finns det någon ännu bättre därute som jag missar nu" utan "vill jag hellre leva ensam än tillsammans med den här personen". Och om svaret är ja, då är det så, och det är inte upp till någon annan att döma ut en som för kräsen. Vi lever ju tack och lov i ett samhället där en kvinna KAN leva ensam och inte är beroende av att bli gift för att ha en försörjning.