Plånboksvalet

För några dagar sedan skrev jag en uppgiven sammanfattning av valargumenten i inlägget Ideologi. Men egentligen skämtar jag inte. Det här valet har gjort mig ganska deprimerad.

Jag har redan medgett att mina sympatier ligger mer åt vänster än åt höger, även om jag inte förmår uppbringa någon större entusiasm för något av de befintliga partierna. Och hade jag en gång i tiden kunnat tänka mig att rösta på Folkpartiet eller Centern har de på senare tid effektivt övertygat mig att låta bli. Totalslakten av sjukförsäkringen tillsammans med privatiseringsfanatismen blev spiken i kistan för min del, nu måste Arrogansen bara bort.

Men vad fasen ska man rösta på då?

Socialdemokraterna vet jag inte ens vad de står för längre, undrar nästan om de vet det själva. Det sägs att det pågår en orkestrerad mediekampanj mot Mona Sahlin, och det kanske stämmer. Dessutom verkar det fungera, för jag känner ett fundamentalt ointresse inför Sahlin utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men det stora problemet jag har med S är att inte heller de vill återinföra den tidsbegränsade sjukersättningen. Jag har skrivit om det förut och jag kommer säkert att skriva om det igen, men just avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen anser jag ha lämnat det allra största och mest förfärande gapande hålet i sjukförsäkringen.

Vänsterpartiet tycker jag har en hel del bra ståndpunkter och rätt bra politik i praktiken, och sen finns ju det gamla argumentet att det inte är någon risk att de ska få någon verklig makt ändå, så det är ofarligt att rösta fram några stycken som får vara med och tycka. Men går man till grunden finns det en del idéer och värderingar som inte känns riktigt riktiga. Skulle V till äventyrs råka få egen majoritet och faktiskt genomföra sin politik helt ut är jag inte säker på att det är det jag vill heller. Även om den risken är minimal, vill jag verkligen rösta på ett parti som jag egentligen inte håller med?

Miljöpartiet då. Hm. Som jag ser det finns det två sorters miljöpartister: dels den gamla stammens växtfärgande och biodynamiskt odlande foliehattar, dels mer moderna, intelligenta och framåttänkande personer som Maria Wetterstrand. Miljön är onekligen viktig och i slutänden avgörande - havererar vårt ekosystem och vårt klimat finns det liksom inget större utrymme att diskutera hur mycket man tycker städhjälpen ska kosta. Fast samtidigt är jag lite rädd för den där första kategorin. De lyckas få fram en del mindre genomtänkta förslag ibland.

Feministiskt initiativ sympatiserar jag ganska mycket med, som den genusmedvetna bitterfitta jag är, men krasst realistiskt vill jag inte kasta bort min röst. Jag vet att det blir en ond cirkel som är svår att komma ur om inte några vågar rösta ändå och blir tillräckligt många för att andra också ska tycka det är någon idé, men just nu känns det viktigare att åtminstone försöka få till ett maktskifte. Om det nu skulle bli så mycket bättre av det.

Mitt i detta översköljs vi av vallöften. En skattesänkning här, ett avdrag där, ett par miljoner till harmynta kassabiträden i Säffle. Jag har sett personer skriva på internet att "jag kommer att rösta på Moderaterna, för jag har räknat ut att jag får mer pengar då".

Och här kommer det som verkligen gör mig deprimerad. Den här plånboksargumentationen som gör mig så frustrerad, det verkar ju faktiskt vara just den som går hem hos folk. Jag borde kanske veta bättre än att sitta och läsa kommentarerna och diskussionforumen, men kan inte låta bli. Jag vet att de inte är representativa för befolkningen, men att det finns så många som faktiskt tänker på det här viset. Jag och min plånbok. Att fundera över vad vi vill ha för samhälle är för jobbigt. Ge mig nåt jag kan begripa. Du får en hundring mer! Med oss får du tvåhundra mer! Alla som är födda sista torsdagen i månaden får trehundra! Det blir ett lotteri, ska de dra just mitt postnummer eller min demografiska grupp att försöka muta med lite extra pengar?

Jag blir bara deprimerad. Pest eller kolera, eller möjligen lite Ebola, någon?