Otrohet

Är det bara jag, eller är det mycket otrohet i tidningarna just nu? Först Tiger Woods, sen Sandra Bullocks man och Larry King, och nu prinsessan Madeleines fästman. Både Expressens och DNs experter har nyligen gett råd till läsare som undrar hur de ska hantera sin äkta hälfts otrohet, och Aftonbladet diskuterar huruvida man bör berätta om sitt snedsteg.

Först och främst: jag tycker inte kändisars kärleksliv är intressantare än andra människors. Det händer att man sitter hos frisören och ska färga håret och det bara finns skvallertidningar att läsa, det brukar sluta med att jag hellre sitter och stirrar rakt fram i en halvtimme, för de där tidningarna är så larviga att hjärnan får panik och försöker kasta sig ut genom ena örat för att rädda sig om man läser för länge. När någons relation är i kris är det tråkigt för de inblandade och deras närmaste. Punkt.

Men i samband med allt detta otrohetsprat kommer det fram en del intressanta kommentarer, såväl från de inblandade och tillfrågade experter som från amatörtyckarna i kommentarsfälten.

Genomgående i alla de ovan nämnda fallen verkar vara att ingen av de bedragna omedelbart packat sina väskor och gått. Det kanske man inte gör heller. Först tar det ett tag att ta in och begripa vad som hänt, särskilt om man får dra ut informationen med tång ur den andre eller i värsta fall läsa om det i skvallertidningarna som tycks veta mer än man själv. Sen måste man ta ställning till hur allvarlig skadan är och om relationen går att reparera. Det är klart att det tar emot att slänga bort ett förhållande som varit bra i många år, för att inte tala om hur meckigt det blir rent praktiskt med alla papper och boendefrågor och packning och delad vårdnad, och ofta ekonomiska issues därtill.

Men sen börjar det komma en massa dåliga skäl för att stanna. Offentliga personer har ju sin image att tänka på, gubevars, och det kan säkert finnas mindre kända som tror att en skilsmässa skulle missgynna deras karriär och viktiga nätverk. Madeleine är väl bästa exemplet på det. Det vore ju otrooooooligt pinsamt för kungahuset med en bruten förlovning. Nej, då är det bättre att bita ihop och gifta sig med fanskapet som svikit ens tillit och krossat ens hjärta. Så är det när man är född till att vara en rikssymbol, rätten till ett rimligt privatliv är priset man betalar för att få partaja för miljoner, köra hur fort man vill och parkera var man vill.

Sen brukar folk också hävda att de stannar kvar för barnens skull. Alla vet ju att skilsmässobarn blir uppfuckade för livet och kommer att behöva gå i terapi hela sina vuxna liv och hur dyrt blir inte DET? Jo, för barnen mår ju så mycket bättre av två föräldrar som går omkring i konstiga tystnader och skriker på varann när de tror att barnen sover och inte hör. Som aldrig är glada, kramas och beter sig sådär pinsamt förälskat som tonårsbarn HATAR när deras föräldrar gör. Barnen får en riktigt bra bild av hur en kärleksrelation ska vara då. Och om de fattar vad som ligger bakom, vilket de ofta gör när de blir lite större, lär de sig att i relationer får man finna sig i att bli sviken och ljugen för, det är bara att bita ihop och ta så mycket skit som krävs. I värsta fall uppfattar de dessutom att föräldrarna stannar kvar i denna känslomässiga misär FÖR BARNENS SKULL, så då bär man dessutom skulden till sina föräldrars olyckliga liv.

Jo, för DET kommer de ju inte att behöva gå i terapi för när de blir stora.

Sen kommer de vanliga idiotkommentarerna på artiklarna, som ofta går ut på att människan helt enkelt inte är gjord för att vara monogam, så det är för mycket begärt att man ska vara gift med samma person i en massa år och aldrig ha sex med någon annan. En del begränsar denna "naturliga" oförmåga till att endast gälla det manliga könet.

Men nu är det ju så här att massor av människor klarar av att hålla sig till en och samma partner hela livet. Inte för att man aldrig blir attraherad av någon annan, och aldrig känner sig frestad, utan för att man VÄLJER att avstå. Och visst kan man ge sig sjutton på att just som man har den jobbigaste svackan i sin relation och den andre driver en till vanvett, just då dyker det upp någon fantastisk person som minsann aldrig skulle bete sig på det viset. Det är bara det, att nu har man ju lovat. Och har man den minsta utvecklad impulskontroll så kan man nöja sig med att konstatera att Pelle/Stina var jävligt läcker, och sen går man hem och försöker jobba på att få sitt äktenskap på rätt köl igen. Och är det verkligen helt kört, så gör man slut på det INNAN man går vidare till nästa.

Det finns ju faktiskt inget relationtvång. Vill man inte vara i en lång monogam relation så slipper man. Man kan vara singel, med eller utan tillfälliga ragg, KK, eller vilken lösning man nu vill ha, eller så kan man hitta någon som kan tänka sig ett öppet förhållande. Det är ingen som tvingar en att ingå en överenskommelse som man inte tänker hålla.

Men vill man inte fortsätta vara ihop med någon som bedragit en ska man slippa. För att man har rätt att vara lycklig och bli väl behandlad, alldeles oavsett om man är känd eller har barn eller har glömt bort hur man försörjer sig själv eller är kunglig och förväntas stå över såna misstag som vanliga dödliga gör.