torsdag 13 maj 2010

Årets mest misslyckade ONS

Alltså, utan att gå in på detaljer har det väl hänt i min ungdom att jag gjort saker på fyllan som inte kändes sådär jättelyckade i eftertankens kranka blekhet. Ett och annat småpinsamt uppvaknande har det allt blivit, följt av den klassiska "walk of shame" med geggig mascara och hål på strumpbyxorna när alla andra är på väg till jobbet.

Men det känns väldigt mycket bättre när jag läser om den stackars danska kvinna som tydligen var ute och gick i sömnen (även detta något jag, som ni vet, kan relatera till) när hon befann sig på bortaplan och utan kläder, och råkade låsa sig ute i trapphuset. Mannen som bodde i lägenheten sägs ha varit kraftigt berusad och hörde inte att hon desperat ringde på. Grannarna ringde polisen, och lånade sen ut kläder i väntan på låssmeden.

Visst kan man ganska livligt föreställa sig scenariot, med den nakna kvinnliga besökaren och den drängfulle karln i lägenheten? Frågan är om de ens hann ha särskilt roligt innan de slocknade och hon började knata i sömnen? Den graden av berusning brukar ju inte vara den mest gynnsamma förutsättningen för såna aktiviteter.

Och nu tänker jag, att ett SÅ jävla katastrofalt ONS har jag åtmistone aldrig haft! :D

torsdag 6 maj 2010

Äntligen slipper man dejta puckon!

Tydligen är det fler än jag som har stört sig på alla korkade puckon på dejtingsajterna, för nu finns det en ny sajt för högutbildade kvinnor med höga krav. Hade jag varit singel hade jag slagit till direkt! Tänk att slippa inte bara de omtalade "Öh, vill du knulla?" utan även "Hej, jag heter Kalle och jag är 32 år och 173 cm lång och har mellanbrunt hår och blå ögon och jeans och ett tråkigt jobb och har absolut ingenting intressant att säga. Ska vi fika?". För att inte tala om alla gånger man tyckte att man hade en intressant dialog på gång, skrev ett genomtänkt svar där man vidareutvecklade ett resonemang från den andres mail, och till svar fick: "Ok... har du gjort nåt kul i helgen då?"-

Malin Wollin fattar som vanligt inte grejen och tycker det verkar meningslöst eftersom just hennes sportfånekille (eller möjligen nån som han) inte finns där. Men hon är inte ensam. Väldigt många tycker det räcker att killen är hel och ren och snäll, eller förresten han måste ju vara snygg också, men det säger ju sig självt eller? Jo, det kan vara svårt att tänka utanför sina egna referensramar ibland.

Jag har skrivit om min intellektuella tyckmyckenhet förut, men jag tar gärna chansen att upprepa mig när det gäller ett av mina favoritämnen. Det är väl min revansch för att jag fick så mycket däng på den tiden jag hängde på dejtingsajter och hade mage att önska mig en man med högre utbildning och en intelligens över genomsnittet.

Det berodde naturligtvis inte på att jag tror det händer något magiskt med varje person som genomgår en högskoleutbildning, utan på en ren statistisk bedömning. Vad jag i själva verket var ute efter var förmågan att kunna tänka och resonera på flera abstraktionsnivåer, och som jag skrivit tidigare tycker jag metakommunikation är en bra grej att ha i en relation. Och såna förmågor är mer vanligt förekommande bland personer med högre utbildning än bland personer utan. Det betyder inte att var och en som gått en 10-poängskurs automatiskt är ett snille, tvärtom är dumheten förfärande utbredd bland landets studerande. Och det finns personer som lyckats träna upp sin hjärna även utan högre studier. Men man har liksom större chans att hitta en gödselstack om man letar på en bondgård än om man letar på Drottninggatan.

Nu är det ju så här med abstrakt tänkande, att om man saknar det kan man per definition inte förstå vad det är man saknar. Den som själv är lite småpuckad kan naturligtvis inte förstå vad man får ut av att vara ihop med någon som kan långa ord och pratar om komplicerade saker. För det är så outbildade ofta ser på utbildning: att det handlar om att lära sig saker utantill och kunna långa ord. Så var det ju i skolan, att man lärde sig saker utantill till proven, så det måste vara det som menas med att plugga.

Men lyckligtvis är smaken som bekant som baken, lika barn leka bäst, och när var tar sin så tar jag min och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Deal?

tisdag 4 maj 2010

Privat eller personlig?

Hur privat ska man vara i en blogg? Det är en fråga som Aftonbladet försöker besvara idag. Tja, det beror väl på vad det är man vill förmedla. Det privata är understundom det politiska, och vissa saker går bara att förstå genom att krypa riktigt, riktigt nära inpå en individ som lever den verklighet man vill prata om. På ett plan är säkert de oräkneliga bloggar där unga tjejer rabblar upp vilka produkter de gillar (med eller utan att få betalt för det), vilka de fikat med idag och hur de funderar på att klippa sig, därför ett riktigt intressant studieobjekt för sociologin om man anlägger ett metaperspektiv och tänker på den existentiella tomhet de på ett djupt plan förmedlar genom sin... tomhet.

Själv har jag valt att ha så få privata detaljer som möjligt i min blogg. (Jag skrev ett slags programförklaring i mitt allra första inlägg där jag bl.a. resonerar kring detta.) Dels har det med integritet att göra. På Facebook kan jag (om än med viss möda) göra inställningar så att bara personer jag väljer ut ser mina förehavanden, bilder etc, och där är jag betydligt mer ohämmad. Här kan precis vem som helst läsa, och då vill jag faktiskt behålla vissa saker för mig själv. Jag vill heller inte att presumtiva arbetsgivare, eller Försäkringskassan, eller någon annan som vill granska mig i sömmarna ska hitta hit genom att söka på mitt namn eller någon annan personlig detalj.

Men den kanske främsta anledningen till att jag inte skriver detaljerade rapporter från mitt vardagsliv är att de allra flesta människors vardagsliv är så erbarmligt tråkigt, och mitt är säkert inget undantag. Visst kan en skicklig skribent skruva till och dramatisera den banalaste tripp till ICA så att det blir underhållande, men även om man till nöds skulle kunna nå upp till en sån briljans en bra dag är det rätt svårt att upprätthålla den dag efter grå vardag. Och då hamnar man i "idag gick jag till jobbet och på vägen hem köpte jag fiskpinnar på Konsum". Och något mer måste man väl ändå ha att säga en tänkt läsare?

Så, på ett sätt blottar jag mitt inre och mina åsikter om ditten och datten, min kunskap eller okunskap på olika områden och säkert en och annan fördom av bara farten. Men på ett annat plan får ni veta väldigt lite om mig. Förutom naturligtvis mina vänner som redan vet vem jag är och för vilka jag talat om att det är jag som ligger bakom den här bloggen.

Jag är fullständig bloggnybörjare och söker fortfarande min form. Men en sak vet jag. Jag har ingen lust att hänga ut vare sig mig själv eller de som står mig närmast till allmänt begapande. Inte ens om jag fick betalt.

Hetero? I stand corrected!

För en tid sedan skrev jag ju ett blogginlägg där jag kom ut som hetero. Men efter att ha gjort ett synnerligen vetenskapligt test på Stockholm Prides hemsida inser jag att jag måste ompröva det hela. Att döma av mina vänner på Facebook är jag nämligen bara 25% hetero, visar det sig.


25% HeteroYou all make me 25% HeteroWhat does your Facebook friends tell about you? Click this link and let the hetero norm pass its judgement.

Så nu är frågan: ska jag byta sambo eller byta vänkrets?

Arbetslinjen goes international

En vän som bor i Dubai tog nyligen den här bilden. Först trodde jag hon var hemma i Sverige igen och hade fått syn på alliansens nya valaffischer.

Kanske en hälsning till alla löneförhandlande fackorganisationer? Eller till alla som gnäller över sina jobb: var glad att du t.ex. inte är deltidssjukskriven och måste ta tjänstledigt från de timmar du har kvar på jobbet för att kunna gå en arbetslivsintroduktion och få 3000 i månaden efter skatt.

Men tydligen driver regeringen i Förenade Arabemiraten sin egen arbetslinje. Undrar hur det känns för alla löjligt underbetalda gästarbetare som byggde hela härligheten? Känner de tillbörlig tacksamhet över att de åtminstone fick några kronor?

måndag 3 maj 2010

Fattig bonddräng

Oooh, blogfight! 
Två av mina favoritbloggare, Lisa Magnusson och Sakine Madon, har visst råkat i luven på varandra över fattigdom och sparsamhet. Som beundrande nybörjarbloggare blir jag lite ängslig, trampar nervöst omkring och vill be dem sluta och vara snälla mot varandra istället. Men de är ju förmodligen tuffare än jag båda två så de klarar sig säkert.

Grejen är, tror jag att de pratar om olika grupper av människor, och delvis olika problem. Ja, det finns människor, många människor, som BORDE kunna spara men ändå inte gör det. Det finns uppenbarligen rikspuckon som de i Lyxfällan, som trots att de tycks vara normalbegåvade människor med hyggliga inkomster fullständigt tappar konceptet och idiotkonsumerar för pengar de inte har. Men jag tror knappast de är särskilt vanliga. Jag har bloggat förut om fuck-off-pengar och varför man så långt det är möjligt ska spara och gneta och försörja sig själv.

Jag har under större delen av mitt liv haft tillräckligt ont om pengar för att kunna vara med i en Python-tävling med Lisa och Sakine vilken dag som helst, så jag vet något litet om fattigdom. Under flera års tid levde jag ungefär 1000:- under socialbidragsnivån, vilket var mitt eget val eftersom jag vägrade hoppa av min utbildning och bli arbetslös istället. Trots det betalade jag alltid mina räkningar i tid, snyltade inte på andra mer än vad som är socialt acceptabelt, och hade alltid mat för dagen om än inte några lyxrätter. Men jag vet vad Lisa menar med att fattigdomen är nedbrytande när den pågår under lång tid och man inte ser någon ljusning. Att leva på lite pengar en månad när man är van att kunna köpa vad man vill är en utmaning, men man kommer inte i närheten av den press och otrygghet ända in i märgen som kommer med långvarig fattigdom. Att veta att händer det något drastiskt och oväntat sitter jag verkligen på pottkanten och kan inte göra någonting. Första året eller så går väl bra, innan alla ens kläder har börjat bli nötta och trådslitna, vinterkängorna läcker och stekpannan har tappat beläggningen. Det är inte roligt att gå på anställningsintervju i kläder som Myrorna skulle rata, och till slut inte ens roligt att gå ut bland folk eller till affären.

Det finns många olika orsaker till att människor hamnar i en sådan fattigdom, men sällan är den självvald. Det räcker med att man tänkt att man är bättre på att ta hand om folk än på att plugga, och gjort det usla karriärvalet att bli undersköterska eller vårdbiträde. Därefter kanske man slarvade med personlighetstestningen när man rekryterade fadern till sina barn, och finner sig mer eller mindre ensam med försörjningsansvaret för ett eller flera barn. Eller så kanske man gör ett ännu sämre karriärsdrag och drar på sig någon form av långvarig sjukdom. Inte bra! Men en sak man bör ta med i beräkningen är att fattigdomen tenderar att bli självbevarande. Oavsett den ursprungliga anledningen är det svårt att behålla drivkraften i den sugande, nedåtgående spiral som fattigdomen ofta blir, och lätt att tappa både hopp och självkänsla.

Sen tror jag i ärlighetens namn att alla fattiga inte är lika bra på att spara och snåla, stoppa strumpor och använda båda sidorna av toapappret. Det finns säkert en och annan som bränner alldeles för mycket första veckan och blir utan mat den sista. Det beteendet tror jag också till stor del kan förklaras av hopplösheten. Har man varit fattig en tid har man så många uppdämda behov, och när man för en gångs skull har lite pengar i plånboken är det oerhört frestande att smita från det miserabla stretandet och festa loss lite.

När det gäller socialbidrag tror jag inte många vet hur svårt det faktiskt är att få. Om jag skulle bli helt utan inkomst, t.ex, skulle jag inte få ett öre eftersom min sambos inkomst kan försörja oss båda på en i samhället ögon acceptabel nivå. I princip tycker jag det är rätt att man ska ha uttömt alla andra möjligheter och tillgångar innan man blir försörjd av samhället. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till någon som samtidigt har ett stort bosparande i HSB och kommer att bjuda över mig på nästa lägenhetsvisning. Jag förstår att det känns surt att behöva sälja bilen och att alla pengar man så mödosamt sparat ihop till en välbehövling semester istället måste gå till tandkräm och potatis tre månader framåt. Jag kan också se hur det kravet kan leda till att mindre moralbesvärade personer då jobbar svart och sparar till semestern i madrassen istället. Men vad är alternativet? Att alla som för tillfället inte tjänar pengar ska få bidrag? Grundprincipen måste ju vara att man i största möjliga mån försörjer sig själv, och själv sparar pengar under de goda tiderna, till en regnig dag. Men det är lätt att vara efterklok, och svårt att i efterhand säga åt någon att den ska leva på de pengar den borde ha sparat förra året istället för att gå på krogen så ofta. Där håller jag med om att det finns ett problem, men har inga klipska förslag på lösningar.

Bara när det gäller bostadsrätter tycker jag att man borde kunna göra lite mer flexibla individuella bedömningar. Om jag gnetat ihop till en etta i Stockholm är det inte rimligt att jag ska sälja den för att först leva upp de kronor jag får över när lånet är betalt, samtidigt som jag blir hemlös i tio år medan jag står i bostadskön till en hyresrätt.

Men problemet är att hela systemet bygger på att det ska finnas tydliga, detaljerade regler som ska följas till punkt och pricka för att alla ska bedömas på samma sätt oavsett var man bor och vilken handläggare man råkar få. Det finns en poäng med det, men också problem, för det går naturligtvis aldrig att täcka in precis alla situationer som kan uppstå i ett regelverk.

Och det allra knepigaste är hur man ska kunna skilja ut dem som kämpar och är duktiga och förtjänar hjälp från de omoraliska slösor som får ligga som de bäddat.