En sjuk jävla tokfan

När jag läser om rättegången mot Mats Alm försöker jag, på samma sätt som Linda Hjertén, påminna mig om att vi faktiskt inte vet om han är skyldig eller inte. Man ska ju betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats, och det är upp till rätten, inte mig och dig och alla andra att avgöra skuldfrågan. Så jag prövar att anta att han faktiskt är helt oskyldig, och lyssnar på hans berättelse genom det filtret. Tänk om han verkligen har först förlorat sin fästmö, och därefter blivit kidnappad av skumma kineser, drogat och fotograferad i Stockholm, och matad med gamla friterade räkor. Och sen är det ingen som tror honom! Stackars karl.

Alltså, jag försöker verkligen. Men... näe, det går inte. Hur mycket jag än koncentrerar mig bryter den där tanken igenom gång på gång:
VILKEN SJUK JÄVLA TOKFAN!

Det är inget jag är stolt över. Inte bara för att vi som sagt egentligen inte vet något om skuldfrågan, utan också för att jag är av den präktiga åsikten att psykiatriska diagnoser ska ställas av behörig sjukvårdspersonal efter ordentlig utredning, och inte slängas omkring av kreti och pleti som ett allmänt skällsord. Men... VILKEN SJUK JÄVLA TOKFAN!

Gör det mig till en sämre människa? Ja, förmodligen. Men jag tycks inte kunna göra något åt det.