Att vara sig själv

Det skulle aldrig falla mig in att betala för att läsa Aftonbladet, men om jag hade gjort det hade jag tydligen kunnat få läsa en intervju med Plura. Jag har inte sett hans matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av slabbiga typer i kök. Ska jag titta på en grisig kändiskock skulle jag möjligen kunna tänka mig Ann Westins parodi, det ser ut som ett program jag skulle vilja se!



Nå, hur som helst, nu har Plura tydligen talat ut om ditten och datten och även den lilla "hoppsan"-incidenten när han liksom bara råkade köpa 4 gram kokain. Han har ingen aning om varför det blev som det blev, det liksom bara hände.

Men en förklaring anas kanske i Aftonbladets kortfattade sammanfattning som ska locka till köp av hela artikeln:
"Jag kan bara vara mig själv, säger Plura."

Det här är en förklaring som används för att ursäkta allt från konstiga kläder till ohämmade rapar till otrohet och slagsmål. "Det är sån jag är bara". "Jag är bara mig själv."

Det väcker lätt filosofiska funderingar. Vad är egentligen en människas sanna natur? Vad är en personlighet? Har man överhuvudtaget en grundläggande personlighet eller är det bara en illusion, något vi intalar oss för att vårt psyke behöver tro att vi är en och samma person genom hela livet? Det är frågor personlighetspsykologin länge försökt svara på. Såvitt jag kan förstå är det typiska psykologsvaret "det beror på". Alltså, det som vi uppfattar som en personlighet består av olika nivåer. Det tycks vara så att vi föds med ett grundtemperament, som kan vara märkbart redan i magen. Ofödda barn kan vara mer eller mindre aktiva, och ha olika rörelsemönster som går att känna igen när de kommer ut. En del utforskar livmodern, andra klamrar sig fast vid navelsträngen.

Vi kommer alltså ut med ett visst temperament, och förmodligen en benägenhet att utveckla vissa egenskaper under de rätta omständigheterna. Sannolikt föds vi även med t.ex. ett tak för intelligens, på samma sätt som det finns en gräns för hur långa vi kan bli - men undernäring och misär kan göra oss både kortare och dummare om vi har otur. I mötet mellan temperamentet och omvärlden utvecklar vi gradvis strategier för att relatera till andra människor, värderingar, preferenser för olika typer av aktiviteter, åsikter och vanor, som alla kan vara mer eller mindre svåra att ändra på, men inte omöjliga.

Och så finns det människor som anser sig ha fötts till att vara egoistiska, ljuga, grisa ner och vara otrogna. För att de ÄR såna. Inte kan de väl vara på nåt annat sätt än såna de är?

I själva verket föds vi alla till att vara hämningslösa egoister, som vill ha det vi vill ha NU, och blir jättearga om våra behov inte omedelbart tillfredsställs. Vi kissar och bajsar rätt ut, petar andra i näsan med kladdiga fingrar, ritar på linneduken för att vi tycker det blir fint, och gallskriker under morbror Allans finstämda tal. Men i de allra flesta fall lyckas våra föräldrar få oss att gradvis sluta med såna beteenden och förstå att vi måste visa hänsyn och anpassa oss efter andra. Och så länge våra frontallober fungerar hyfsat kommer vi att fortsätta lägga band på oss och uppföra oss civiliserat. Betyder det att vi förnekas rätten att vara oss själva? Försvinner våra sanna personligheter i uppfostringsprocessen?

"Jag är bara sån" är för mig en av de sämsta ursäkterna för dåligt beteende. Som jag har skrivit tidigare, när man väljer beteendet väljer man konsekvenserna. Att man "är en sån" som rapar och fiser och går före i kön beror på att man väljer att vara en sån. Och jo, alla som inte har en allvarlig hjärnskada KAN ändra sig, om man vill.