Kvinnors sexuella makt

Ola Rapace tyckte för ett tag sedan att feministerna måste inse att de även har privilegier, eftersom kvinnor till skillnad från män kan ligga sig fram. Därmed ansluter han sig för det första till den gamla myten att män alltid är kåta, saknar kontroll över sin könsdrift och blir fullständigt hjälplösa när en kvinna viftar lite med fittan. Dessutom tror jag inte han pratar om hela den halva av befolkning som definieras som kvinnor, utan snarare om unga snygga tjejer, besläktade med den esoteriska idén om Quinnan. Den undersköna, mystiska, åtråvärda. Hon förekommer även i reklamen, som den man blir om man bara rättar till sin sista lilla skavank med en viss produkt. Hon hyllas i svulstiga termer av såna som Björn Ranelid. Hon är helt enkelt inte riktigt av denna världen.

Quinnan och den snygga bruden har måhända "privilegiet" att kunna ligga sig fram, men är alla kvinnor så undersköna och åtråvärda att de delar detta privilegium? Elin Grelson skriver en lysande debattartikel om att kvinnor minsann inte heller alltid får ligga. Kan en småfläskig 35-åring som pratar lite för högt och skiter i att raka benen för att det är tråkigt också ligga sig fram? En 50-åring som inte ser ut som Lena Endre?

Newsflash: kvinnor får nobben på krogen hela tiden. Massor av kvinnor har svårt att få nån att vilja ligga med dem överhuvudtaget, utan några som helst krav på motprestation, never mind att förvrida huvudet på någon stackars karl så att han ger dem orättvisa karriärsfördelar eller ens dyrbara presenter. Är man en medioker skådespelerska som ser ut som baksidan på en buss och försöker ligga sig fram lär man mötas av ett hånskratt och möjligen en lätt äcklad min. Om Marit Paulsen hade varit korkad och inte tyckt nåt särskilt, tror ni hon hade gjort karriär ändå om hon bara hade klätt sig i genomskinliga klänningar, viftat med ögonfransarna och sagt "ooops, jag glömde visst trosor idag"?

På Facebook finns en skojsida tillhörande "Tjejer i allmänhet" som rapporterar sina förehavanden under mottot "Tjejer i allmänhet är inte så fräscha som du tror... Men tack för förtroendet." Alltför ofta tippar det hela över i rena plumpheter som inte är så roliga, men bitvis är det ett befriande angrepp på bilden av kvinnor som ljuva milda varelser vars fisar doftar liljor. Lyssna bara på de här statusuppdateringarna: "Tjejer i allmänhet har gamla intorkade mensfläckar på sina bäddmadrasser." "Tjejer i allmänhet knäcker en bärs, pillar in en snus och fredags-onanerar. Äntligen är det helg." "Tjejer i allmänhet fiser i kön på ICA och glor anklagande på dom brevid." "Tjejer i allmänhet skrattar högt åt sina egna skämt, tycker däremot inte att du är särskilt rolig." Björn Ranelid skulle få hjärnblödning om han läste detta vanhelgande av Quinnan!

Men vad är det egentligen som hindrar Ola Rapace själv från att ligga sig till roller? Han är ju en stilig karl, gubevars, och låter som om han gärna skulle vilja ha den där lilla extra karriärmöjligheten för egen del. Varför vill inte inflytelserika människor i film- och teaterbranschen ligga med män och ge dem roller de inte förtjänar? Kan det vara så illa att de inflytelserika personerna alla är heterosexuella män? Stackars, stackars de heterosexuella männen som är så missgynnade i så fall! Vem vill ha makt och inflytande men gå miste om möjligheten att få suga av en gubbe och därmed få jobb i flera månader framöver?

Men vänta - Dramaten har ju Marie-Louise Ekman. Nu vet jag inte om hon råkar vara ett maktmissbrukande gumslem eller inte, men vad säger Ola Rapace om hon lovar honom en huvudroll på Stora Scenen bara han är lite, hm, medgörlig? Blir han överlycklig över karriärmöjligheten, eller säger han "eww, hon är ju gammal!"?

Nå, vi vet ju hans inställning i alla fall. Så om vi plötsligt får se Ola Rapace som Hamlet, så kom ihåg var ni hörde det först!

Ännu ett snaskigt avslöjande

Det är med skammens rodnad på kinderna jag erkänner att jag i mitt förra inlägg inte berättade hela sanningen, det frimodiga sanningssägaranslaget till trots. Någonstans kanske jag fortfarande skäms, för en del av min läggning avstod jag från att berätta om.

Jag är nämligen inte bara heterosexuell, utan också monogam. När jag skrev att jag ligger med män var det alltså en sanning med modifikation. Jag ligger bara med en man i taget, och jag har inte bytt på snart tre år.

Nu hoppas jag bara att samhället kan acceptera oss som vill leva på det här viset, även om det för andra kan verka enformigt och obegripligt. Vi är lyckliga, och vad vi gör i sovrummet har faktiskt ingen annan med att göra!

TYCKMYCKNA KOMMER UT

Ricky Martin har tydligen kommit ut ur garderoben och avslöjat sin hemlighet för hela världen - han är gay. Världen drog hörbart efter andan vid beskedet. Vem hade kunnat ana att han bar på något så stort och så hemligt?

Men när jag nu kommit över chocken och funderat över saken i några timmar känner jag att hans modiga ställningstagande inspirerar mig till att göra detsamma. Jag vill inte heller hymla med min sexuella läggning längre. Det är dags att jag avslöjar sanningen.

Jag är hetero. Jag ligger med män. Och det är inget jag tänker skämmas för. Ni får helt enkelt acceptera mig som jag är!

Ricky och jag har något gemensamt.

"Nej, så ska det inte vara."

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, ni vet hon som inte klarar av att läsa och förstå remissvar, upprepar en av sina favoritfelaktigheter för sjuttielfte gången i Aftonbladet idag. Det handlar om en cancersjuk kvinna som förlorar, visserligen bara en del av, sin sjukersättning. Undantag för cancersjuka görs nämligen bara om man har sjukpenning, inte sjukersättning.

"– Sjukersättning beviljas om arbetsförmågan är nedsatt för all framtid. Detta gäller alla sjukdomar eller skador. Om arbetsförmågan inte är nedsatt för all framtid kan man i stället få sjukpenning", säger Husmark Pehrsson."

Alltså, man KAN få sjukpenning, som i "det är möjligt att det skulle kunna hända". Men det förutsätter att man hunnit jobba tillräckligt för att få en SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) innan man blev sjuk. Ve den som blir sjuk i unga år, eller som slösat bort sina friska år på studier och utlandsresor (har man jobbat svart kan man väl däremot få skylla sig själv). Andra som haft SGI men varit sjuka länge och därför gått över till sjukersättning KAN eventuellt få sjukpenning efter att ha genomgått ett arbetsmarknadsprogram (inte ens FK verkar veta riktigt vad som gäller), men då på en mycket låg nivå.

Av någon anledning har avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen inte fått lika mycket uppmärksamhet som andra försämringar, trots att den är, i mitt tycke, den mest absurda. Ännu märkligare är att oppositionen inte har några planer på att återinföra den. Regeringen har alltså med ett penndrag utplånat alla sjukdomar som varar mer än 1½ år men inte är livslånga. Det är antingen ett medicinskt mirakel eller politisk cynism av grövsta slag.

Det kan alltså hända, och händer redan (jag känner till flera exempel) att Försäkringskassan tvingas säga att "ja, vi konstaterar att du är arbetsoförmögen just nu, och kommer att vara det åtminstone 5-10 år framåt, men eftersom det finns en teoretisk möjlighet att du kommer att återfå en viss arbetsförmåga om 10 år så kan du inte få sjukersättning, och eftersom du inte jobbat tillräckligt för att kvalificera dig för sjukpenning så existerar ingen ersättning som täcker din situation. Beklagar. Hejdå."

Återstår socialen, som för de flesta framstår som den allra yttersta utposten. Det är den inte. Det är nämligen inte säkert att du kan få socialbidrag heller. Är du gift eller sambo med någon som tjänar tillräckligt mycket för att försörja er båda (plus ev. barn) på existensminimum-nivå så kan du inte söka socialbidrag heller. Det behöver väl knappast sägas vilken påfrestning det kan bli på en relation när den som fortfarande kan jobba tvingas helt försörja den andre, och samtidigt sänka sin egen levnadsnivå drastiskt. Har du ett sparkapital måste du först leva upp det - och soc räknar ut hur länge det ska räcka om du lever riktigt sparsamt. Bil, bostadsrätt, eller andra tillgångar måste i regel säljas och pengarna levas upp. De kanske inte kommer hem och värderar farmors gamla guldsmycken, men nästintill.

Jag trodde i min naivitet att vi hade ett välfärdssamhälle och gemensamma socialförsäkringssystem just för att den som blir sjuk eller gammal inte ska vara beroende av sina anhörigas godtycke. Men en stor grupp sjuka har helt sonika blivit utkastade ur det systemet och förväntas nu försörjas av sin familj.

Cristina Husmark Pehrsson har sedan kritiken började höras förra året upprepat samma mantra varje gång någon påpekar vad konsekvenserna kommer att bli: "Nej, så ska det inte vara". Just det, så ska det inte vara, men nu är det så det är, eftersom det är just vad ni har bestämt. Jag kan bara se två alternativ. Antingen är hon hårresande inkompetent, ointelligent och/eller omgiven av blåljugande tjänstemän som totalt vilselett henne, eller så är hon så fruktansvärt cynisk att hon vet mycket väl vad det är som händer men har kommit på att hon kan komma undan med att blåneka och slingra sig undan så fort frågan kommer på tal. Idiot eller psykopat - vilken sorts minister väljer du?

Fuck off-pengar

Nyligen hamnade Linda Skugge i blåsväder när hon sa till ett gäng innerstadsgymnasister att feminism är att tjäna så mycket egna pengar att man klarar sig utan en karl.

Gymnasisterna blev (enligt Linda) mycket upprörda eftersom de var mer intresserade av friheten att få ha kroppshår och hade väntat sig något i linje med det. Lisa Magnusson recyclade ett blogginlägg om att alla borde sluta gnälla på 80-talisterna hela tiden, för de har det faktiskt inte så lätt. Andra bloggare hakade upp sig på formuleringen "så att man kan ta sina barn och dra" och undrade varför man skaffar barn till att börja med med en karl som är så hemsk att man inte ens kan tänka sig att dela vårdnaden med honom. Åter andra påpekade att detta var ett extremt begränsat i-landsproblem eftersom majoriteten av tonårsföräldrar helt enkelt inte har råd att pengacurla sina telningar.

Några dagar senare kom ett debattinlägg med liknande tankar från Timbros Maria Rankka, som plockade upp Ann Wibbles gamla dekret att alla borde ha en årslön på banken. Detta påstående har med rätta irriterat en hel del, både nu och då, eftersom väldigt många kämpar för att få pengarna att räcka månaden ut som det är och faktiskt inte KAN spara. Jag minns ett telefonsamtal med en klämkäck bankkvinna som försökte få mig att börja månadsspara i ett läge där jag levde ungefär 1000 kronor/månad under socialbidragsnormen (varför det var så är en alldeles för lång historia för att dra här). "Jomen man behöver inte spara mer än hundra kronor, hundra kronor i månaden kan alla sätta undan!" försäkrade hon käckt. "Nej, inte jag" svarade jag. "Om jag ska spara hundra kronor måste jag låta bli att äta i en vecka, eftersom min matbudget är ungefär hundra kronor i veckan." Hon lät inte som om hon trodde mig.

Jag är vanligtvis inget stort fan av Linda Skugge, och jag håller definitivt inte med om Maria Rankkas reaktionära förslag på hur problemet med den uteblivna årslönen på banken ska lösas (sänk skatterna och öka privatiseringen så att alla fattiga ensamstående mammor kan starta egna vårdföretag och bli rika; vilka som ska vara anställda i alla de små privata vårdföretagen framgår inte), men i en sak har de rätt: Pengar ger frihet. De som säger att pengar inte är viktiga har förmodligen aldrig upplevt ofriheten i att inte ha tillräckligt.

Även Lisa Magnusson har rätt: det är tufft för 80-talisterna, och kanske ännu tuffare för 90-talisterna. Ungdomsarbetslösheten är alarmerande hög, och varje dag kommer nya krisrapporter om ungas dåliga psykiska hälsa. Desto större anledning att förbereda dem för vad som väntar och inte slå i ungstackarna att de har alla möjligheter i världen och om de bara följer sina hjärtan blir allt fint och roligt.

Det är förstås också sant att föräldrar som öser pengar över sina barn och ger dem allt de vill ha är ett mycket begränsat fenomen. Det finns inte så många föräldrar med såna resurser. Å andra sidan är det inte så som man skulle kunna tro, att alla låginkomsttagare är superekonomiska och bra på att spara. Det finns säkert mängder av föräldrar i alla inkomstklasser som bränner hela lönen på en vecka och lever på lågprispasta utan ketchup resten av månaden, och som lär sina barn samma beteende. De värsta exemplen hamnar i Lyxfällan. Men det där med vardagsekonomi tror jag förtjänar ett helt eget inlägg!

Det är lätt att skaka överseende på huvudet åt gymnasisterna och deras könshår. Men även de har faktiskt en poäng, i det att i synnerhet unga kvinnors kroppar befinner sig under hård press. I den offentliga blicken ÄR kvinnor sina kroppar, och utomstående betraktare tar sig oinbjudna rätten att granska och värdera dem i egenskap av kropp. Det är ett problem att både unga och vuxna kvinnor hatar sina kroppar så mycket, och det kan inte vara fel att prata om och problematisera utseendefixeringen.

Men till syvende och sist har Linda Skugge rätt. Pengar är frihet. Att kunna försörja sig själv är frihet. Att ha en utbildning, en kompetens, en färdighet, är att ha något annat att erbjuda och bli uppskattad för än ett rart leende och fasta bröst. Som tonåring behöver man "hitta sig själv" och komma på vad man tycker är roligt att göra, men man behöver också ta en rejäl titt på arbetsmarknaden och se vilket av alla sätt att dra in pengar till mat och hyra som man finner mest uthärdligt. Jag vill också skriva en bok och åka till exotiska länder, eller varför inte bara sitta och blogga hela dagarna, men den krassa verkligheten är att min lägenhet kostar pengar, maten jag äter kostar pengar, och kläderna jag har på mig kostar pengar. Att åka tunnelbana kostar pengar (och jag tycker att det är jag själv som ska betala min biljett och inte grannen), födelsedagspresenter till nära och kära kostar pengar, och att ringa mina kompisar kostar pengar. Därför går jag då och då till ett jobb som är helt ok, men inte alls lika roligt som att sitta och fika med mina kompisar hela dagen.

Jag har dessvärre inga fuck off-pengar än (fast jag jobbar på det), men jag har kunskaper och erfarenheter som gör att jag kan jobba och försörja mig själv, och jag är en jäkel på att leva snålt om det skulle behövas. Jag lever med min sambo för att jag vill och inte för att jag måste, och jag springer inte till mamma så fort jag känner för en ny jacka. Jag behöver inte ta en massa skit från någon för att de nådigast ska betala min telefonräkning.

Jag vet inte om det är feminism, men det är definitivt frihet.

Billigt?

Igår hängde jag några timmar med en fyraårig släkting. Bl.a. bläddrade vi i ett reklamblad från en elektronikkedja. Eftersom han blivit väldigt intresserad av siffror ville han att jag skulle läsa upp priserna på allt i reklambladet. Jag funderar på att köpa tvättmaskin, och fyraåringen tyckte jag skulle ta den på vänstersidan eftersom den var mycket större än de små tvättmaskinerna på högersidan. Den lilla tvättmaskinen kostade fyra femmor, det var svårt att uttala.

Sen tittade vi på mobiltelefoner. Fyraåringen förklarade allvarligt att han verkligen skulle behöva en egen telefon, alltså en riktig som man kan ringa med och inte bara leksakstelefoner. När vi vände sida fick han plötsligt syn på något.
- Där! Den telefonen kostar bara EN krona! Jag kan köpa en sån liten telefon för en krona!

Ganska smart tänkt av en fyraåring, tycker jag. Det fascinerande är att det finna gott om fullvuxna människor som tänker precis likadant. Lika lite som fyraåringen tar de in förklaringen att "man måste betala mer sen". Är det verkligen så svårt, har matteundervisningen havererat, eller är folk bara för lata (eller för stressade) för att tänka efter? Visst, de som kränger telefonabonnemang, sms-lån, och allehanda prenumerationer på strumpor och kosttillskott gör sitt bästa för att förvilla oss. Men det är inte alls omöjligt att räkna ut vad det faktiskt kommer att kosta i slutänden. Fast det är klart, då måste man ju ägna flera minuter åt att läsa mer än det som står i stora röda bokstäver.

Monarkiskatt

Jag har ingenting personligt emot kungafamiljen. Jag kanske inte skulle välja dem som mina privata vänner, men de är knappast de hemskaste människor jag nånsin hört talas om. Däremot tycker jag det är fullständigt SJUKT att vad som ska föreställa en demokrati på 2000-talet har ett statsskick som innebär att landets högsta position ärvs inom en familj. Allvarligt. Barnen föds till ett yrke (eller åtmistone den förstfödda) och får ingen som helst möjlighet att välja inriktning på sitt liv själva, och stackarna har inte ens religionsfrihet. Hur demokratiskt är det?

Dessutom kostar det oss skattebetalare enorma summor att upprätthålla deras luxuösa tillvaro, deras slott, sportbilar, kläder, middagar och parkeringsböter. Och de verkar ärligt talat ha ett rätt kasst ekonomiskt sinne, för trots att de inte direkt är några låginkomsttagare så har de inte lyckats spara ihop till äldsta dotterns bröllop, utan det tycker de skattebetalarna ska skjuta till ännu mer pengar till. Reality check: Har man inte råd med det överdådiga prinsessbröllop (bokstavligen) man vill ha, går det alldeles utmärkt att hyra en kvarterslokal och ha knytis. Så får vi andra göra om vi inte har råd med ett lyxbröllop.

Nu tycks ju en majoritet av svenska folket av obegripliga skäl fortfarande vara för monarkin. Det är problemet med demokrati, varenda idiot har ju rösträtt. Därför tycker jag Martin Ezpeleta kommer med ett utmärkt förslag, att göra som med kyrkan - den som vill kan gå ur och slippa betala den delen av skatten. Eller bilda en frivillig stödförening där hela kostnaden för kungahuset betalas av medlemsavgifter och insamlingskampanjer. Det borde ju inte vara några problem med att få tillräckligt många betalande medlemmar eftersom det är så många som vill ha kungahuset kvar och är beredda att betala för det.

Jag vet, sen kommer det gamla argumentet om att man inte kan välja vad ens skatt ska gå till, och tänk om alla barnlösa säger att de inte vill betala skatt som går till dagis och alla kärnfriska säger att de inte vill betala för sjukvården, och alla utan körkort säger att de inte vill betala för vägarna, ja ja, jag vet. Men ändå. Jag skulle verkligen vilja slippa. Snälla?

Oh, the humanity...

Reaktionerna på gårdagens Uppdrag granskning har inte låtit vänta på sig. För er som till äventyrs missat det handlar det alltså om ett litet samhälle där två flickor som blivit våldtagna av samma pojke blivit mobbade och utstötta medan pojken fått stöd och påhejning från både skolkompisar och vuxna. Inte minst har det pågått intensiva smutskastningskampanjer mot flickorna på nätet.

På Facebook har det nu startats ett antal grupper till stöd för de våldtagna och mobbade flickorna, som motvikt till den dömde pojkens fanclub. Det är i sig positivt, de här tjejerna kan behöva höra att det är många, många fler som står på deras sida i resten av landet.

Men. Sen läser man inläggen som folk skrivit i grupperna, och blir sådär trött igen. Titt som tätt dyker det upp någon som hatar pojken, vill skicka någon att våldta honom så han lär sig (whoa, déjà-vu - var det inte exakt det en del ville skulle hända den redan våldtagna flickan?), att dödsstraff borde införas bara för honom och att han borde plågas på allehanda vis. Han hängs ut med namn och personuppgifter, vilket iofs inte är formellt fel eftersom han är dömd. Men alltså... är vi inte bättre än så?

"Hatkampanjer på nätet är fel, och de som håller på med sånt ska styckas, piskas, hängas och förföljas intill tidens ände, de har inget människovärde och den här Facebookgruppen är till för att hata alla som startar hatgrupper på Facebook."

Något har gått väldigt fel i Bjästa, och då framför allt i vuxenvärlden som hukar, sprider rykten och "inte vill ta ställning". Rektorn verkar knappt veta vad internet är, vilket bara det borde vara tjänstefel för en rektor på en högstadieskola. Jag har redan länkat till Lisa Magnussons förträffliga sammanfattning av hur det går till när ett helt samhälle sticker huvudet i sanden. Prästen är chockerande ignorant när han med mild stämma säger att han tyckte det var fint när pojken fick komma och bryta besöksförbudet och få applåder i kyrkan för sin närvaro medan flickan kände sig tvungen att fly från sin egen skolavslutning.

Men i en sak har han faktiskt rätt. Det ÄR synd om pojken. Inte mer synd än om flickorna, såklart, och givetvis är det avslöjande och märkligt att prästens empati FÖRST går till pojken och inte den andra flicka som blivit våldtagen nästan direkt efter den "fina" manifestationen i kyrkan. Men vi pratar om ett barn som uppenbarligen inte fått tillräckligt stöd och vägledning för att veta hur man beter sig i världen. Bland det sorgligaste i reportaget var faktiskt att höra hur han i polisförhöret säger att det är skönt att erkänna, och hur han sedan "stöttas" bort från sitt erkännande av hela samhället.

För det ÄR skönt att erkänna, även om det är svårt och tungt och plågsamt. Man vill ju gärna ha en bild av sig själv som en schysst typ som gör bra saker, och att erkänna inför sig själv och andra att man faktiskt gjort någon riktigt hemskt mot en annan människa svider inte så lite. Men den här pojken ville erkänna. Han förstod någonstans att det enda sättet att komma vidare är att stå för vad man har gjort, så att man kan reda upp det och försöka göra bättre i fortsättningen. Och det var i det han borde ha fått stöd av vuxenvärlden. Det är så goda föräldrar och goda vuxna gör. De hjälper barnet att förstå hur det kunde gå så snett, att ta konsekvenserna och stå ut med skammen, och att gå vidare med något slags lärdom och möjlighet att bli en bättre människa i fortsättningen. Att istället stötta den sida som vill fly, förneka och skylla på någon annan (vilket alla är ganska mänskliga reaktioner när man konfronteras med sin egen skuld) är inte bara en björntjänst utan ett enormt svek. Klart grabben blir förvirrad. Och mycket riktigt går han strax därpå och gör om det, igen till omgivningens uppmuntrande hejarop och försäkringar att det nog var tjejens fel, den här gången också.

Jag hoppas innerligt att den här unge pojken i denna stund får en gedigen psykologisk behandling som till slut hjälper honom att konfrontera sin skuld och förstå vad han har gjort och varför han inte ska göra det igen. Det måste inte bli hans öde att vara "en våldtäktsman" resten av livet. Fyra månader låter kort, men jag hoppas. En sak vet jag, och det är att varken stryk, dödsstraff eller näthat kommer att göra honom till en bättre människa.

Jagvilljagvilljagvilljagvill ha godis!

En av det sunda förnuftets riddare, Karin Ahlborg, skriver idag om föräldrar, barn och godis i butiker. Det är ju jobbigt för föräldrarna när barn tjatar om godis, och därför tycker en del att det är butikernas ansvar att ta bort godiset för att skona föräldrarnas öron.

Många föräldrar skulle ha nytta av att lära sig ett litet begrepp från inlärningsteorin som kallas intermittent förstärkning. Ni vet det där med att konsekvensen av ett beteende gör att det blir mer eller mindre sannolikt att man upprepar beteendet. De flesta förstår den grundläggande idén att om ett visst beteende leder till att man får godis så gör man det igen, men om det leder till att man får stryk så blir man mindre benägen att göra om det. I alla fall i teorin, de flesta överskattar straffets betydelse som uppfostringsmetod. I själva verket funkar straff inte alls särskilt bra för inlärning, men det är en annan historia.

Alla föräldrar har hört att det är bra att vara konsekvent, men alla vet inte varför, och många tänker att det kan väl inte vara hela världen om man ger efter EN gång när man bara inte orkar. Men då kommer det här med intermittent förstärkning in i bilden. Intermittent förstärkning innebär att man inte får belöning varje gång utan bara ibland. Allt spel och dobbel är uppbyggt kring denna princip.

En lärare tog en gång ett exempel: Om du går ut och lägger pengar i godisautomaten och trycker på en knapp, och inget händer, så blir du ganska irriterad. Du kommer att dra slutsatsen att automaten är trasig och gå därifrån (möjligen för att försöka få tillbaka dina pengar). En sak du INTE kommer att göra är att lägga i mer pengar och försöka igen. Om du däremot går till en enarmad bandit, lägger i pengar och drar i spaken, och inget händer, så där det fullt möjligt att du blir sittande hela kvällen och stoppar i hela ditt sparkapital. Det beror på att vi har olika förväntningar på de båda automaterna. I godisautomaten förväntar vi oss "vinst varje gång" och får vi inte det slutar vi omedelbart med beteendet att lägga i pengar. Den enarmade banditen vet vi däremot är nyckfull och att om man lägger i pengar tillräckligt många gånger kan det till slut bli en storvinst.

Intermittent förstärkning är starkare än "vanlig" förstärkning, eftersom den gör att beteendet kan fortsätta ganska länge utan belöning. På samma sätt kan man lära ett barn att även om föräldern säger nej tio gånger så kan det hända att den säger ja den elfte gången man tjatar. Då är det idé att tjata elva gånger, eller tjugo, eller femhundra om det behövs. Barn testar också andra metoder att få sin vilja fram, som att skrika så högt de kan, slänga sig på golvet och sparka, blänga sårat och säga att du är världens elakaste människa osv. Och om något av dessa får önskad effekt en enda gång så kan man ge sig sjutton på att de använder det igen. Och igen och igen och igen.

Det är därför man ska vara konsekvent. För sin egen skull. Om man lär barnet att nej betyder nej, och att nejet inte ändras hur mycket de än tjatar, gnäller, ylar, eller slänger sig på golvet och sparkar, så kommer det till slut att sluta med de metoderna eftersom de aldrig fungerar. Min mamma brukar stolt berätta att varken min bror eller jag tjatade om godis i affären eftersom hon ALDRIG köpte godis när vi var med. Vi fick önska oss vilken sorts lördagsgodis vi ville ha, och sen åkte hon och handlade utan oss. Det hände säkert att vi frågade, och kanske rentav sa "snääääälla" eller försökte argumentera, men aldrig länge eller ihållande. Vi visste ju att det inte var någon idé.

Jag brukar också tänka på en kompis lillasyster, som en dag stod i kassakön med sin mamma och tittade längtande på godishyllan (godisfria kassor var inte uppfunna på den tiden).
- Mamma... är det lördag idag? frågade hon.
- Nej, det är tisdag.
- Jahapp *djup suck*.
Den dialogen berodde inte på någon speciell egenskap hos barnet, utan på egenskaper hos föräldrarna.

Men det gäller såklart att vara tuff ibland. De flesta föräldrar tycker det är pinsamt och jobbigt när barnet tokylar i affären och alla stirrar på dem. Och det är barnen inte sena att utnyttja. Men STRUNTA i vad andra tycker! Och förresten är det stor risk att man upplever det som att omgivningen är mer irriterad än den är, man ser trötta och stressade människor omkring sig och tror att allt beror på en själv och ens störiga barn. När jag ser föräldrar ta fajten med sina barn brukar jag därför tänka på att le uppmuntrande istället och kanske säga något förstående. Faktum är att jag blir mycket mer irriterad och tänker elaka saker om föräldrarna när jag ser dem ge efter för tjatet. "Grattis, idiot" tänker jag för mig själv då fast jag försöker att inte vara så elak och fördömande.

En annan reflektion jag gör är hur läskigt det är att se vad socker gör med barn. Titta på en treåring som en lagom stund efter fruktstunden på dagis (frukt innehåller enormt mycket socker det med, och ger nästan samma branta blodsockerstegring med efterföljande krasch som godis) ligger på golvet på ICA och skakar i hela kroppen och skriker hysteriskt efter godis, och försök sen påstå att det inte är ett knark.

Flickan och skulden

Jag hade tänkt skriva någonting om Uppdrag granskning ikväll, men sen läste jag Lisa Magnussons blogginlägg "en riktigt schysst kille" och insåg att det inte finns någonting att tillägga. Så jag gör det lätt för mig och säger: läs Lisas blogg istället.

Nytt piller mot mensvärk

Aftonbladet rapporterar om ett nytt läkemedel mot mensvärk, som ska funka på ett nytt sätt och motverka orsakerna till värken istället för att bara dämpa den.

Jag har bara en sak att säga.
ÄNTLIGEN!

Kan pillret sen få rätsida på humörsvängningarna, svullnaden, yrseln, svettningarna och alla andra konstiga symtom också så blir lyckan fullständig.

En gredelin pudel

Beatrice Ask har nu äntligen gjort en pudel, och medger att det inte var en helt listig idé att skicka gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Hennes första reaktion på kritiken var ju annars att med darr på stämman hänvisa till de stackars utnyttjade unga flickorna. Won't someone please think of the children!

Lisa Magnusson tar upp ett intressant perspektiv, nämligen synen på kvinnans kön som centralt för hennes värde, och vår egen "hederskultur". Lisa har tagit upp ämnet förut, i en lysande krönika om våldtäkt. Det kan verka som ett sidospår, men i båda fallen upplevs handlingen som så förfärlig därför att kvinnan ÄR sitt kön. Om hon säljer sin kropp, eller om någon stjäl sig tillgång till den med våld, så antas hon ha sålt/förlorat sig själv, sin själ och hela sitt väsen, och hela hennes liv förväntas nu vara förstört.

Min magkänsla är att prostitution är en i grunden osund verksamhet, och att de allra flesta som säljer sex mår dåligt på något sätt. Jag tror dessutom att något fattas dem som köper sex, och det är inte någon att ligga med. Jag vet att det finns prostituerade som säger att de valt sitt yrke självmant, att de vet vad de gör, är nöjda med sina val och mår alldeles utmärkt. Jag vet också kvinnor som vid enstaka tilfällen tagit emot pengar för sex, under förutsättning att det hela går civiliserat och hyggligt till utan våld eller förnedring. Det vore oerhört förmätet att säga att de alla lever i förnekelse och inte vet sitt eget bästa. Kanske har just de kvinnorna lyckats skilja mellan sig själva och sitt kön och insett att de kan låna ut sin kropp utan att förbruka sig själva och hela sitt liv? Hursomhelst är det förmodligen en fråga om personlighet och läggning om man klarar av det eller inte. För jag tror också att det finns många, många trasiga och vilsna kvinnor och män som egentligen inte alls vill sälja sex och inte mår bra av det. Men hur utformar man en lagstiftning som tillåter sexköp enbart från personer som mår bra? Statlig kontroll med psykologbedömning tillsammans med läkarkontroll varje år? Intyg om psykisk stabilitet väl synligt på väggen tillsammans med de negativa provsvaren och diplom från kursen i erotisk massage?

Beatrice Asks fokus på utnyttjade 15-åriga flickor (som väl knappast är den mest typiska prostituerade) blir mer begripligt om man vet att det seminarium där hon gjorde yttrandet handlade om just ungdomar som säljer sex via internet. Och hon har rätt i att det är ett problem. Det är ett faktum att tonåringars frontallober inte är riktigt färdigutvecklade, vilket ger dem taskig impulskontroll och dålig förmåga att överblicka alla tänkbara konsekvenser av sitt agerande. Lägg till det skenande hormoner, nyfikenhet och en vilja att testa allt som är förbjudet eller ogillas av vuxenvärlden, och det är uppenbart att man inte ska förlita sig på deras förmåga att fatta bra beslut.

Men hela den här historien får mig att undra hur det står till med Beatrice Asks egen frontallob. Hon verkar onekligen, som hon själv uttrycker det. "lite vild". En smula impulskontroll och tanke på konsekvenserna av sina yttranden kanske vore på sin plats?

Tyckmycken?

Hur kräsen får man vara när det gäller kärlek? Den amerikanska dejtingkonsulten Lori Gottlieb tycker kvinnor ställer för höga krav, och därmed riskerar att inte hitta någon. Hon menar att man ska slå till och gifta sig med "Mr Good Enough", men får mothugg av den svenska dejtingkonsulten Marie Hagberg. (Var kommer alla dejtingkonsulter ifrån helt plötsligt och hur gör man för att bli en?) Marie Hagberg säger att man visst ska vara petig, men med rätt saker. Det tror jag mer på!

Jag hängde rätt länge på dejtingsajter på nätet innan jag hittade nån som uppfyllde mina ganska höga krav, och jag fick ofta höra att jag var för kinkig och borde sänka mina krav, annars skulle jag få leva ensam resten av livet. Jag var ju minsann inget kap själv, skulle jag veta. Oftast kom det omdömet från någon jag just ratat, och inte sällan framfördes det på ett tämligen oförskämt sätt. Ibland även med tillägget att jag var "desperat" vilket jag alltid tyckte var lite extra humoristiskt, eftersom avsändaren sällan insåg att det slog hårdast mot honom själv - jag menar, trots att jag var så desperat hade jag ändå nobbat honom, vilket borde säga en del!

Det intressanta är att det tycks vara skillnad på krav och krav. Jag har nämligen den stora fräckheten att vilja leva tillsammans med någon som är intelligent, har högskoleutbildning, och kan resonera på flera abstraktionsnivåer. I min presentation efterlyste jag god förmåga till metakommunikation, och på förekommen anledning la jag sen till: "Vet du inte vad metakommunikation är så är du förmodligen inte den jag söker". Kaxigt? Javisst. Men grejen är att det VAR verkligen så viktigt för mig att jag hellre levde ensam än med någon som jag inte kunde prata med.

Krav som däremot tycktes vara helt ok att ställa gällde längd, vikt, etniskt ursprung, fritidsintressen, och frekvens av gymträning. Där hade jag inga som helst synpunkter, förutom att jag inte ville ha någon som bara hade träning på hjärnan. (En kompis skrev "jag kan eventuellt ha överseende med om du tränar" vilket jag tyckte var rätt kul.)

Men intelligens är känsligt. Jag skrev en gång ett inlägg på ett diskussionsforum på en dejtingsajt där jag påtalade att halva befolkningen har en begåvning under genomsnittet, och reaktionen lät inte vänta på sig. Ett flertal personer blev mycket upprörda och tyckte det var ett synnerligen elitistiskt och kränkande påstående. Point proven.

Jag brukade också få höra att det viktigaste minsann är att man är snäll. Ja, snäll är viktigt. Jag tänker då inte vara ihop med någon som är elak, då är det ju jag som är korkad. Smart OCH snäll var mina grundkrav. Annars får det vara.

Krav, förresten, det är ju ett lite knepigt ord. Det påpekades ibland att man minsann inte kan kräva att någon ska vara si eller så. Och det kan man såklart inte. Däremot kan man konstatera att just jag vill leva tillsammans med någon som har just vissa egenskaper. Och nej, det betyder INTE att jag tycker de som saknar dessa egenskaper är sämre människor. Jag vill bara inte gifta mig med dem.

Men sen ska man ju bli kär också. Och då uppstår frågan hur himlastormande det måste vara för att vara "rätt". Jag har ju skrivit förut om att jag tror vi är lite skadade av alla romantiska filmer och sånger, och tror att kärleken MÅSTE vända upp och ner på hela tillvaron, annars är det nåt fel. Men helt utan pirr kan det såklart inte heller vara. Under min dejtingtid funderade jag en hel del över hur mycket man kunde kompromissa, och även jag började till slut tänka att jag kanske var för kräsen. Vid ett par tillfällen fortsatte jag dejta någon flera gånger för jag tänkte att det kanske inte blir bättre än så här, trots att det hela egentligen kändes så tråkigt att jag bara ville hoppa ut genom fönstret. Sen insåg jag att SÅ mycket kan jag inte kompromissa. Tidigare i livet har jag också ett par gånger prövat på det där med spännande, pirrande och hisnande, men destruktivt och utan verklighetsförankring. Det funkar inte heller.

Fördelen med att hålla på och dejta är att man med tiden blir mer och mer medveten om vad man faktiskt vill ha, vad som är viktigt, och vilka signaler som säger att man ska lägga benen på ryggen. Man lär sig skilja mellan vad som vore trevligt och vad som är absolut nödvändigt.

När det finns tusentals tänkbara kandidater på en dejtingsajt fastnar många i att det nog finns en ännu bättre alldeles runt hörnet. Trots att den man har framför sig är helt ok hade man kanske egentligen tänkt sig någon lite längre, med ett annat jobb, som var lite mer intresserad av skidåkning. Så jag tror Gottlieb har en liten poäng i att vissa ÄR för kinkiga och avfärdar någon pga av en ganska oväsentlig detalj, däremot kanske inte den detaljen är fel strumpor.

Men om jag nu har kommit fram till att jag inte KAN bli kär i någon annan än en 37-årig enbent elefanttämjare från Skövde som gillar bluegrassmusik och har ett födelsemärke på vänster axel, så är det mitt problem och ingen annans. Möjligen kan det kännas en smula bittert för den enbente elefanttämjaren från Åmål med ett födelsemärke på höger axel, men han har nog ändå bättre chanser att hitta kärleken än jag i det läget. Frågan man ska ställa sig är inte "finns det någon ännu bättre därute som jag missar nu" utan "vill jag hellre leva ensam än tillsammans med den här personen". Och om svaret är ja, då är det så, och det är inte upp till någon annan att döma ut en som för kräsen. Vi lever ju tack och lov i ett samhället där en kvinna KAN leva ensam och inte är beroende av att bli gift för att ha en försörjning.

Försäljartyper

Jag AVSKYR de där unga killarna (och tjejerna, men de är mer sällsynta) som försöker prångla på en mobiltelefonabonnemang när man går genom en galleria, eller över ett torg. Jag ryser, hukar, smyger längs väggenoch försöker göra mig osynlig, men det är omöjligt, de kommer ändå rusande och hojtar efter mig: "Ursäkta! Ursäkta! Har du nån mobiltelefon? Vad har du för operatör?". DET SKA DU SKITA I vill jag skrika, men det gör jag förstås inte, artig som jag är. Jag har försökt med allt.

Jag har försökt att tala om att jag är fullständigt nöjd med det abonnemang jag har, men då vill de genast veta mer och få en chans att bevisa att just deras abonnemang är bättre. Det hjälper inte ens om man redan har deras abonnemang, för då finns det alltid någon lite extrafiness man kan köpa till. Jag har försökt att artigt svara "nej tack" och inget mer, som jag såg ett tips om en gång. Funkar inte heller. Till slut har jag fastnat för metoden att stirra rakt fram och inte låtsas om deras existens, men jag svär, de hoppar och skriker och vevar med armarna för att komma in i synfältet så att man snubblar över dem, och när man stannar för att se om de slog sig griper de tag i ens fotled som i värsta skräckfilmen. De fortsätter att ropa när man har gått förbi: DU DÄR I LILA MÖSSAN så att man känner sig som en tjuv när alla vänder sig om och stirrar. Och blodtrycket stiger och humöret sjunker oavsett hur man gör.

Jag vet inte om det är jag som är unik, men när jag ska teckna telefonabonnemang, byta elbolag, stödja en välgörenhetsorganisation, boka en resa eller investera i fonder, så gillar jag att sitta hemma vid datorn med en kopp kaffe. Jag söker rätt på all information jag behöver, listar alternativen och jämför dem med varandra. Sen hummar jag och funderar på det hela en stund. Är jag osäker kanske jag frågar någon som jag tror vet mer än jag. Till slut känner jag att jag har koll på läget, och att ett alternativ har utkristalliserat sig som det bästa. Då slår jag till.

Jag ingår aldrig några avtal i telefon eller på stående fot när jag hungrig och stressad försöker ta mig från punkt A till punkt B vilket råkar gå via galleria (Västermalmsgallerian är vidrig, det är nästan så man kliver av en station innan och går sista biten bara på grund av telefonförsäljarna). Och ju mer de skriker på mig, desto mer färgar hatkänslorna av sig på företaget de representerar, tills jag nästan går hem och säger upp det mobilabonnemang jag har bara för att slippa se den förhatliga loggan på räkningen varje månad.

Mobilabonnemangförsäljarna kanske är värst, men de är inte ensamma. Telefonförsäljarna är ju ökända, men med Nix slipper man de allra flesta. Olika välgörenhetsorganisationer har periodvis haft aggressiva stalkers ute på gatorna som dessutom har vapnet "dåligt samvete" att ta till om du inte vill prata med dem. En bekant berättade på Facebook idag om hur flera organisationer hon är medlem i och regelbundet ger pengar till ändå inte är nöjda utan håller på och ringer och tjatar om mer, och rentav spelar på det faktum att hon nyligen blivit mamma för att pressa ut lite till. Hon VILL ge pengar, men börjar känna sig grundligt less på trakasserierna.

Alla dessa försäljare och rekryterare har uppenbarligen gått samma kurs. Den var säkert dyr och glassig och innehöll personligt utvecklande gruppövningar. Och så fick de lära sig att med respekt, lyhördhet och en normal samtalston kommer man ingenvart. Man ska lura och skrämma folk till att säga "ja" i ren förvirring och önskan att komma därifrån (människomotsvarigheten till att gnaga av sig en tass). Det är förstås inte deras fel. De är unga och lättpåverkade, och kommer de hem utan underskrifter får de säkert gå och lägga sig utan efterrätt. De är, som det heter i platsannonserna, "hungriga" säljare. Hungriga i Reinfeldts bemärkelse, dvs bokstavligen. Den som inte säljer skall heller icke äta. Jag tycker faktiskt lite synd om dem, och det är väl därför jag inte skriker, svär och fäller krokben för dem när de springer framför mig.

Men någon borde tala om för företagen som anlitar dem att deras försäljningmetoder får mig och många andra att HATA alla varumärken som associeras till dem, och att det bara är en tidsfråga innan Sveriges samlade galleriaflanörer i en gemensam aktion tränger in på huvudkontoret, ställer sig 2 cm från direktörernas skrivbordsstolar och börjar skrika "HARDUENMOBILTELEFONVILKEN ELLEVERANTÖRHARDUSKULLEDUVILJAHAETTMYCKETBILLIGAREOCHBÄTTREAVTAL" i deras öron tills de lovar att ändra metod.

Äldrevår

Bland alla eländesskildringar från den dumsnåla äldrevården där våra far- och morföräldrar (ja inte just mina, de är förhoppningsvis alla på ett bättre ställe) långsamt tynar bort i avföring och liggsår med oupptäckta brutna ben, så kommer då och då ett bevis på att det faktiskt finns äldreboenden som är riktigt bra. Förmodligen är de rentav i majoritet, det blir bara inte lika häftiga rubriker av "på Solgården har alla det bra och tas om hand av duktig och vänlig personal".

Jag bodde en period nära ett äldreboende som tycktes fungera alldeles ypperligt. Under sommaren kom de gamla ut på gräsmattan mellan husen så gott som varje dag, lagom till lunch eller eftermiddagskaffe. Ibland kom vad jag antar var en sjukgymnast med en CD-spelare och ställde till med dans, ibland var det allsång med gitarrkompande trubadur, och någon gång såg jag dem grilla korv. Ja, personalen fick sköta grillen förstås, det var ju trots allt en demensavdelning. Även de som hade en ganska luddig uppfattning om var och vilka de var tycktes njuta av solen, fågelsången och vindens sus i träden, och tänkte kanske att var de än var så var det inget dåligt ställe. Och inte minst kunde man även på håll, utan att höra vad som sades, se på kroppspråket att det fanns en förtrolighet mellan de boende och personalen som vittnade om att vården med all säkerhet var god även inomhus.

Såna exempel är upplyftande och dämpar rädslan för att bli gammal. Och nu har DN besökt Södergården i Västerås, där man inrett ett söderhavsrum komplett med sollampor, alkoholfria drinkar, och sand mellan tårna. Genialiskt! Mer sånt! Jag är övertygad om att det lönar sig även ekonomiskt i slutänden.


Edit: Ser att Sakine Madon just idag skrivit i Expressen om äldres rätt till alkoholhaltiga drycker om de så önskar. Jag tänker på en äldre släkting, en snart 90-årig kvinna som lever ensam och är nästan blind, som för en tid sedan i förtroende erkände att hon faktiskt tar sig ett litet glas vin ur bag-in-boxen varje kväll. "Och... ibland tar jag två", lade hon till, nästan viskande. "Tror du jag håller på att bli en sån där lådvinsalkoholist?".

Så jag kanske ska lägga till att jag för egen del mer än gärna skulle ta en riktig margarita i det där söderhavsrummet när jag blir gammal. Under förutsättning att den inte skulle krocka med mina mediciner förstås. Å andra sidan, har man lite roligare och mer stimulerande dagar kanske man kan dra ner på både sömntabletterna och de lugnande!

Fler torsktankar

I kommentarerna till mitt förra inlägg om det omtalade lila kuvertet upprepades vad jag tror är en myt om den typiske sexköparen - en snäll men socialt obegåvad enstörning vars enda chans att få ligga lite är genom att betala för det. Jag svarade att jag snarare tror att rätt många av dem har både fruar och flickvänner (ibland samtidigt), men att en del lockas av just det "smutsiga" i det hela. Med sin livskamrat vill de älska fint och kärleksfullt, men de vill också ha någon att riktigt snuska sig med, kanske dominera och förnedra, på ett sätt som man väl inte kan göra med sina barns mor heller.

Och som på beställning intervjuar Aftonbladet Paulina, som gjort just den erfarenheten. Vanliga familjefäder som fick en kick av att plåga en nedbruten ung tjej lite hemma i dubbelsängen medan frugan var bortrest. Ingen av dem tycks heller ha märkt att Paulina inte alls var där frivilligt eller gillade att bli förnedrad.

De ensamma stackarna finns säkert, liksom de lyckliga hororna som förbarmar sig över dem mot en rimlig peng. Men på skalan mellan dem och torterade underåriga östeuropeiska tvångsprostituerade finns en hel gråskala av mer eller mindre vilsna säljare, och mer eller mindre perversa köpare. Hur man genom lagstiftning ska kunna dra en gräns för vad som är ok mellan människor och vad som inte är det är en ovanligt svår nöt att knäcka, annars hade vi haft den perfekta lagstiftningen för länge sen med tanke på hur många som försökt, men lila kuvert är nog knappast lösningen. Som sagt, i svensk lag brukar man vilja döma människor först och straffa dem sen.

Den som har flest vänner vinner!

Äntligen har jag blivit cool! Som jag har väntat. Jag har nämligen från början haft som princip på Facebook att bara bli kompis med folk som jag faktiskt känner, och nu har det enligt Aftonbladet blivit ute att ha för många Facebookkompisar. Fler än 300 verkar suspekt. För mig är det självklart att man inte kan ha så många vänner, eller ens kompisar. Bekanta är något annat, det kan man ha några helt vansinna mängder av om man är lite social och har flyttat på sig några gånger i livet.

På Facebook skriver jag ganska ofta och ibland rätt privat, och därför har jag också valt att ha min sida dold och ha relativt få FB-vänner. Sen är jag i ärlighetens namn inte helt konsekvent, ibland lägger jag till folk som jag inte känner jätteväl för att jag tror att de kanske skulle vara roliga att lära känna lite bättre. Ibland får jag rätt, ibland inte. En del av tjusningen med Facebook är att man plötsligt kan få se helt nya sidor hos ytliga bekanta, och hamna i diskussioner som fördjupar vänskapen på ett helt otippat sätt.

Men att tävla i antal FB-vänner, det har jag alltid tyckt verkar rätt hysteriskt. Kvalitet före kvantitet, har varit mitt motto. Frågan är nu om det gör mig ohyggligt cool och före min tid, eller om det gör mig före min tid på samma sätt som de som hade 70-talsretro i slutet av 80-talet?

Lila kuvert till alla sexköpare!

Efter det orangea kuvertet kommer nu det lila - delgivningen av misstanke om sexköp alltså. Justitieminister Beatrice Ask tycker att man inte bara ska sluta skicka delgivningen till den adress den misstänkte vill, och istället skicka det raka vägen hem utan pardon, utan hon tycker dessutom den ska få en knallig färg så att han verkligen får skämmas.



Prostitution är både sorgligt och otrevligt på många sätt, och det är en motbjudande tanke att någon ena stunden kan betala för att få använda en annan människas kropp hur han vill, och nästa stund vara hemma med barnen, eller respekterad och ansedd på jobbet. Vi har hört om företagsledarna och samhällets stöttepelare som på sin fritid ägnar sig åt att tillsammans gangbanga småflickor med eller utan deras medgivande, och ju högre positioner och perversare böjelser, desto mer gottar sig kvällstidningarna och desto mer förfasar sig läsarna och desto mer säljer lösnumren. Det är inte svårt att förstå magkänslan att vilja få de slemmiga torskarna att stå för vad de gjort i offentlighetens ljus, helst i en stupstock utanför kyrkan på söndag.

Men nu stiftas ju lagar förhoppningsvis med hjärnan och inte med magen. För det första är de misstänkta torskarna just bara misstänkta och ännu inte dömda, och hur mycket magen än säger "klart han har gjort det!" så är det inte så juridiken fungerar.

Beatrice Ask vill också skärpa straffen för sexköp. Bloggen Juristens funderingar har en del klara tankar kring detta. Att trafficking och tvångsprostitution måste bekämpas tror jag alla är överens om, däremot är det inte säkert hur. Frivillig prostitution finns det fler olika åsikter om, jag ser även det som ett problem, men det resonemanget finns det inte riktigt utrymme för just här just nu.

Men angående det lila kuvertet ser jag ingen anledning till att just sexköpsmisstänkta ska behandlas vare sig bättre eller sämre än andra misstänkta brottslingar. Jag tycker det är dags att sluta fjäska för dem och hjälpa dem att dölja sina förehavanden från sin familj. Men börja för den sakens skull inte straffa dem innan de är dömda. Skicka delgivningsbrevet i ett vanligt kuvert till den vanliga folkbokföringsadressen som en vanlig myndighet, utan tjafs och specialarrangemang.

Tycker jag.

Ljuvliga vårdofter

Det är så här års som man tycker att det borde gå upp ett Liljeholmens för vissa hundägare. Att de kanske skulle få en aha-upplevelse, att poletten skulle ramla ner, att de skulle se ljuset. Men luttrad som jag är inser jag att de nog inte kommer att uppmärksamma fenomenet i år heller, utan forsätta leva i sin egen lilla värld.

Så, newsflash:
Snödrivor innehåller INTE frätande syror eller magiska kvaliteter som får hundbajs att lösas upp och försvinna i tomma intet. Det ligger fortfarande kvar där och stinker tills någon plockar upp det eller tar med sig det på undersidan av sina skor.

It could be you.

Negerboll

Lisa Förare Winbladh höjer blicken och tillför ett perspektiv på negerbollsdebatten.

"Medan vi käbblar om terminologin arbetar en kvarts miljon barn i kakaoproduktion på Elfenbenskusten."

Erkänner att jag sällan köper fair trade. Jag har haft fullt upp med att hitta choklad med under 20% kolhydrater. Just nu knaprar jag långsamt, långsamt på en 100%-ig "guldtacka" från Valrhona. Ingen aning om hur den kom till. Men god är den. I små mängder.

Och godis med havregryn och socker ägnar jag mig lyckligtvis inte alls åt nuförtiden!

Mera dödshjälp

I mitt förra inlägg tar jag som synes inte ställning i själva frågan - för eller emot dödshjälp. Jag tycker det är för svårt att göra det rakt av. Men om jag ska försöka.

Jag tror de flesta situationer täcks ganska bra av dagens något luddiga regler. Man kan dämpa smärta och ångest så att patienten inte lider. För den som haft svår smärta länge och tagit mycket morfin kan tillvänjningen göra att det behövs mycket stora morfindoser för att få bukt med smärtan. Så stora morfindoser kan hämma andningen och påskynda döden, och det ser de flesta inte som något större problem. (Ett stort problem med åtalet mot Astrid Lindgren-läkaren var att hennes kollegor blev rädda för anklagelser och därför blev mycket mer restriktiva med de aktuella läkemedlen, vilket kan ha medfört att barn dog med ångest och smärta.) Man stänger av respiratorer, och det förekommer att man avstår från sondmatning av patienter som inte äter och låter dem svälta ihjäl, vilket iofs låter mer plågsamt än en rask spruta.

Men för någon som Lynn Gilderdale räckte inte lagstiftningen till. Hon plågades, men inte på ett sådant sätt att det medicinskt kunde motiver större och större morfindoser. Det finns ju andra sorters lidanden än ren smärta, även om Lynn hade svår smärta och också fick starka smärtstillande.

Är det en mänsklig rättighet att få avsluta sitt liv när man vill? Det är ju inte längre en kriminell handling, och man blir inte ens begravd utanför kyrkogården. Om jag bestämde mig för att begå självmord i morgon skulle invändningarna vara moraliska och känslomässiga, inte juridiska. Fast - inom psykiatrin lägger man ibland ner mycket stor möda på att hindra människor från att begå självmord, om det så krävs att en i personalen följer dem och övervakar dem varje sekund, ända in på toaletten. Man antar att det inte är vad de egentligen vill, utan att det är sjukdomen som talar, och då har de inte längre rätten att bestämma över sig själva. (Å andra sidan, som en kollega påpekade häromdagen, den som verkligen är säker på att den vill dö kommer inte till psykiatrin och talar om det. Då vet man ju att man blir hindrad, och någonstans är det ju det man vill i så fall.)

Men om vi bortser från människor som inte tänker klart pga psykisk sjukdom.
Om jag är helt oförmögen att röra mig och beroende av andra för varje rörelse, och gör bedömningen att jag inte vill leva på det viset? En personlig assistent ska ju vara brukarens armar och ben, men om brukaren säger "ta ner sömnmedelsburken och stoppa i mig allihop" tror jag få assistenter skulle göra det. Men borde det vara tillåtet för assistenten att göra det, och i så fall när? En stipulerad betänketid? När man lyckas övertyga tre oberoende läkare om att man vet vad man pratar om och inte är deprimerad? Och blir det i så fall diskriminerande mot personer som inte är lika verbala och övertygande?

Alltså, det är ju här gränsdragningen blir svår. Jag tror som sagt det är relativt få fall där de flesta skulle anse dödshjälp befogad, som inte täcks av dagens "hoppsan, det blev visst lite mycket där"-praxis och lagstiftning. Men de finns, och kanske vore det motiverat med något slags lagändring för deras skull. Men hur den i så fall skulle se ut, ja det övergår ärligt talat mitt förstånd!

Om att påskynda döden

I Aftonbladet rasar just nu debatten om dödshjälp bland läsarna, sedan en totalförlamad 31-årig kvinna skrivit ett brev om sin önskan att få slippa ifrån sitt lidande. Martin Engqvist skriver i sin tur i en välformulerad debattartikel att han är glad att han inte fick den dödshjälp han önskade sig för tio år sedan. Och åtalet mot en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus, som misstänks ha påskyndat en flickas annalkande död med narkosmedel, är ännu inte avgjort.

Jag kommer omedelbart att tänka på Lynn Gilderdale, en ung kvinna som var svårt sjuk i ME (Myalgisk encephalomyelit, i Sverige löjligt benämnt kroniskt trötthetssyndrom), vars mamma nyligen åtalades för mordförsök efter att gett efter för dotterns vädjanden och hjälpt henne att dö. Mamman erkände sig skyldig till "medhjälp till självmord", men åtalades alltså ändå för mordförsök, men friades i januari i år. Fallet orsakade våldsam debatt i Storbritannien, både om dödshjälp och om situationen för ME-sjuka i landet.


Lynn Gilderdale

Diskussionen om dödshjälp kommer ofta att fokusera på enstaka individer, exempel som används för att visa hur rätt eller fel det är. Och det finns många fall där avgörandet skulle ha varit relativt enkelt, om valet hade funnits. Den som har en progressiv sjukdom, lider svårt, och ändå kommer att vara död inom några veckor eller månader - nog borde den kunna få hjälp att slippa den sista och värsta fasen av sin sjukdom? Och i andra änden av spektrat, någon som är deprimerad och upplever allting som hopplöst och meningslöst och just nu bara vill dö - men vars depression kan botas. Det finns rentav kvinnor med PMD som får självmordstankar 1-2 dagar i månaden men däremellan mår alldeles förträffligt. Såklart kan man inte omedelbart avrätta alla som uttrycker en dödsönskan!

Så var drar man gränsen? Det är ju här det blir knepigt. Om man tillåter dödshjälp, vem ska bestämma, och hur? De mer genomtänkta motståndarna menar att hur man än gör så kommer det att bli knepiga gråzoner, och många är dessutom rädda för en "slippery slope". (De motståndare för vilka det är en ryggmärgsreflex att säga nej till allt dabblande med liv och död har gjort det betydligt enklare för sig!) Förespråkarna tar fram de mest uppenbart befogade fallen och undviker frågan om gränsdragning.

Men inte ens de självklara fallen kanske är så självklara. För en frisk person kan det verka självklart att man inte vill behöva genomgå svår smärta, andningssvårigheter och panik. Eller att man inte vill förlora vett och sans och inte veta vem man är eller vad som händer. Men vi kan aldrig veta i förväg hur vi faktiskt kommer att känna och reagera i en viss situation. Den som tror sig vara tuff och tåla smärta kan plötsligt finna sig själv skrikande efter morfin, den som fasat för det minsta stick i fingret kan upptäcka en styrka och ett lugn som den aldrig trodde var möjligt. Och det här gör beslutet väldigt svårt även för dem som går emot en säker död i en progressiv sjukdom, och vill göra överenskommelser inför framtiden medan de tänker klart.

Jag tänker på Linn Ullmans bok "Nåd", om döende man som ber sin läkarhustru att hjälpa honom dö när det blir för svårt, och skildringen av hans sista dagar av smärta och morfintöcken och däremellan glimtar av liv, en oväntad sista förnimmelse av att vara levande och en glödande längtan efter att få se bara en morgon till - en längtan som han inte förmår förmedla till sin älskade som mycket motvilligt uppfyller det hon tror fortfarande är hans önskan.

Jag minns den skildringen extra starkt eftersom den påminner om en upplevelse jag hade när jag var 18. Jag var mycket sjuk i körtelfeber, och kom till slut in på akuten, svårt uttorkad och med närmare 43 graders feber. Varje gång jag svalde höll jag på att kvävas, så jag ägnade all min kraft och uppmärksamhet åt att bekämpa sväljreflexerna. Först när jag till slut fick ett dropp, och kände vätskan sprida sig som en porlande fjällbäck i hela kroppen tillsammans med en plötslig tanke att "NU är det ok, nu kommer jag att överleva", insåg jag att min kropp och min hjärna hade varit helt inställda på att det var kört. Jag hade gett upp. Och här är grejen: det var inte så farligt. Det var inte alls som man skulle kunna föreställa sig att det är att vara döende och hålla på att kvävas var femte minut. Det var... ok. Jag ville såklart inte dö, och hade jag tänkt tanken tidigare när jag var klarare i huvudet hade den väckt panik, men något hände där i gränslandet och jag slutade helt enkelt bry mig.

Så frågan är mycket svårare än den som debatterar utifrån ett enstaka exempel vill göra gällande. Hur ska man kunna befria dem som verkligen lider och uppenbart aldrig kommer att slippa ifrån sitt lidande i livet, utan att riskera att någon som vill leva ett tag till stryker med av bara farten? Jag har inget bra svar på det. Men jag är övertygad om att debatten kommer att fortsätta blossa upp varje gång en svårt sjuk människa får eller inte får hjälp att somna in.

Djävulens advokat

Den 74-årige Josef Fritzl lär, återigen enligt sanningskällan Aftonbladet, vilja starta en ny karriär och utbilda sig till jurist. Problemet är att kursplanen kostar svindlande 4000 kronor. Så nu har han skrivit till sin familj och bett dem om pengar. Märkligt nog har han inte fått något svar. Snålt av dem, tycker jag. Han är ju ändå deras far. Och morfar.

Dagsschema

Hurra! Nu behöver jag inte göra upp mitt eget dagsschema längre! Aftonbladet har rett ut när experterna anser det bäst att göra olika saker och skapat "det perfekta hälsoschemat". Följer man bara det lovar de att man kommer att må tipp topp [sic].

Låt se. Jag ska börja med att ha sex klockan sex. Jäklar, redan här blir det knepigt. För det första har jag extremt svårt för mornar och behöver sova till nio. Men man kanske vänjer sig, det är väl bara att ställa klockan med ett riktigt irriterande ljud. Hoppas det är tillräckligt högt för att väcka sambon också, för han är nästan lika morgontrött som jag. Förresten är jag alltid kissnödig när jag vaknar, så jag får ställa klockan, gå på toa, ruska liv i sambon och trotsa morgonandedräkten för att försöka få oss båda på humör för lite kuttrasju. Detta ÄR den bästa tiden, det är vetenskapligt fastställt!

Klockan sju är det dags för en hälsosam frukost. Jag är som sagt knappast vid liv den tiden på morgonen, men äggröra kan jag göra i sömnen. Ägg och bacon är den mest hälsosamma frukost jag vet, men det tar ju lite tid att göra. 07.15 ska man sen ta sina multivitamintabletter. Whoooa, vänta, jag har inte rört färdigt i äggröran än! Inte nog med att jag har svårt att äta på morgonen, ska man dessutom hinna både laga och slänga i sig den på en kvart? 07.30 ska man borsta tänderna, för man ska vänta en halvtimme efter juicen - va, skulle jag alltså ha ätit färdigt frukosten redan klockan sju? Fast jag dricker inte juice (för mycket socker!) så det kanske räcker om jag gör det några minuter efter multivitamintabletten?

8.30 ska man ut i solen, för att reglera melatoninet (kanske blir det lättare att vakna och göka klockan sex på morgonen då?) och dessutom för att bilda d-vitamin. OK, mig veterligt krävs det att man exponerar en hel del hud för att bilda d-vitamin, så jag tar mig lydigt en morgonpromenad i bikini. Jäklars vad kallt det är så här års! Har solen förresten ens gått upp 8.30?

10.00: Ta itu med knepiga problem. Bra, då ska jag passa på och fundera igenom det här schemat ordentligt.

11.00 Gå på dass. ÄNTLIGEN!!! Trodde aldrig ni skulle säga det. Jag har hållit mig sen klockan sex och är sprickfärdig nu.

13.00 Lunch, helst i form av en fullkornssmörgås med tonfisk, lite sallad och en frukt till efterätt. Tonfisken och frukten ger mig var för sig en allergisk chock och det blir ambulansfärd till akuten. Note to self: lägg en adrenalinpenna i handväskan. Jag behöver lösa problemet snabbt, för 13.30 ska jag skicka alla viktiga mail. Det kan tyckas märkligt att göra det direkt efter lunch när man är som trögast, men jag har ju tagit adrenalin så för mig går det som en dans!

Klockan 15 ska man ta en promenad eftersom man känner för en tupplur. Låter rimligt.

Klockan 16 är endorfinnivån som högst, så då ska man gå till tandläkaren, ta sprutor och sånt. Bra, det är bara att fortsätta promenaden hela vägen till tandis. Äh va fan, jag tar ledigt hela eftermiddagen när jag ändå håller på. Det mår jag säkert allra bäst av! Jag ska ju ändå gå och träna 17.30 och sen shoppa skor 18.30, det blir inte mycket jobb gjort efter de där viktiga mailen (som jag nu börjar undra vad jag egentligen skrev i, hög som jag var på adrenalinkicken). Skoköpet får gå undan, för klockan sju ska jag ta mig ett glas rött. Den som kör bil får se till att hinna till skoaffären och hem igen på en halvtimme, men jag som inte har körkort kanske kan shoppa lite längre och sen ta ett glas på någon krog. Känns lite lagom dekadent såhär på torsdagskvällen! Förresten får jag äta middagen också på krogen i så fall, eftersom den ska intas 19.30. Shoppa skor, fördrink och middag, jo tack, jag skulle kunna lära mig att leva med det här schemat! Men jag får inte äta några sötsaker efter middagen. Helt ok, det gör jag aldrig ändå. Fast nog hade det varit trevligt att få dricka vinet till maten istället för att stjälpa i sig det en halvtimme innan. Men vad gör man inte för hälsan!

Jahaja, sen är det bara att krypa till kojs 21.30. Jag missar True Blood, men det finns väl på SVT Play. Det kan ändå aldrig vara nyttigt att sitta uppe och titta på hemskheter precis innan man ska sova.

Vad skönt det känns att ha alltid planerat och klart. Tack snälla, snälla Aftonbladet!

Gökboet

Socialstyrelsen har granskat användandet av ECT (elchocksbehandling) i psykiatrin, och är enligt SvD kritiska till den ökning som skett och att patienterna inte får tillräckligt information om risken för biverkningar. Uppdrag Granskning gjorde en reportageserie om detta i höstas och nu kommer alltså diskussionen upp igen.

ECT är relativt vanligt i psykiatrin eftersom det hjälper många patienter, inte minst vid djupa depressioner där varken terapi eller mediciner biter. Men det finns också en tendens att "dra till" med ECT vid flera olika tillstånd när man inte riktigt vet vad man ska göra. Ibland fungerar det oväntat bra, ibland inte alls, så det blir lite hit and miss. Och nu visar det sig alltså att det finns en risk för mer långvariga och omfattande minnesstörningar än vad man hittills sagt. Tillfälliga problem med korttidsminnet är en välkänd biverkan och något de flesta kan acceptera, men att minnen av viktiga händelser i ens liv försvinner och inte kommer tillbaka är ett högre pris att betala.

Jag tycker det är bra att den psykiatriska vården diskuteras. Psykiatrin skulle behöva ägna sig lite mer åt seriös självkritik och erkänna att allting inte fungerar optimalt. Det är alldeles för enkelt att avfärda all kritik med att patienterna är psykiskt sjuka och inte vet vad de talar om. Som i alla andra verksamheter finns det förstås saker som är bra, och sådant som behöver förbättras.

Men av någon anledning verkar det vara väldigt svårt att få till en nyanserad debatt om psykiatri i allmänhet och ECT i synnerhet. Det finns grupper som anser att all psykiatri är ett djävulens påfund och organiserad hjärntvätt, och mer naiva medmänniskor som tror att allt går att lösa med lite medmänsklig värme och kärlek. Många som ger sig in i debatten har inga andra referensramar än Gökboet, där Jack Nicholsons rollfigur förvandlas till en sån spillra av sitt forna jag att hans tystlåtne kamrat till slut ser sig tvungen att ända hans lidande med en kudde. Men svensk psykiatri 2010 är inte amerikansk psykiatri 1975. Jag vet inte ens om amerikansk psykiatri 1975 var som i filmen.

Med bilden av ”Gökboet” i huvudet blir den oinsatte förstås förvånad och upprörd över att få veta att ECT används regelbundet i svensk psykiatri. Men så barbariskt är det inte. Man blir sövd och får muskelavslappnande medel för att förhindra muskelspasmer. Ansiktet gör ofta en ofrivillig grimas. När man vaknar kan man vara lite trött och ha ont i huvudet. Värre än så är det oftast inte. Och många blir som sagt hjälpta av behandlingen. Jag har under några år i psykiatrin sett patienter gå från djup depression tillbaka till ett fungerande liv. Jag har sett vanföreställningar upplösas och verkligheten återvända. Jag har också sett trötthet, förvirring och dåligt minne efter behandlingarna. Jag vet att många senare inte minns tiden runt behandlingen. Däremot har jag aldrig själv sett de svårare minnesstörningar som bl.a. Uppdrag granskning skildrade, men jag har ingen anledning att betvivla att det förekommer, om patienterna säger att det förekommer.

När man ordinerar en behandling ska det ske på goda grunder. Vården kan förmodligen behöva bli bättre på att sålla ut vilka som ska erbjudas ECT, i vilka fall det är värt risken – hur stor eller liten den nu är. Och i de besluten måste man förstås ha korrekt information både om möjligheter till förbättring och risker för biverkningar. Därför behöver man ta rapporterna om biverkningar på allvar. Men samtidigt måste ev. risker med behandlingen vägas mot risker med att låta bli. Man brukar inte ge ECT till någon som är lite nere, eller som i Gökboet allmänt besvärlig. Alternativet till ECT kan vara att fortsätta ligga i en säng och stirra in i väggen utan att orka äta eller duscha. Det kan vara att brottas med starka självmordstankar varje dag, hela dagen. Det kan vara en tillvaro som varje sekund känns meningslös och plågsam.

Socialstyrelsen anser att det brister i informationen till patienterna. Att alla ska ges möjlighet till informerade beslut om sin egen vård är självklart – men i psykiatrin ställs man ofta inför ett dilemma då personer som är akut psykiskt sjuka tenderar att vara ganska dåliga på att fatta rationella beslut. Man har svårt att ta in information och minns den kanske inte efteråt – med eller utan ECT. Den som är djupt deprimerad ser allting i svart, och kan tacka nej till alla former av vård eftersom h*n är övertygad om att ingenting ändå kommer att hjälpa. Men det här är förstås ingen nyhet, utan en av alla svårigheter som läkaren ska ha kompetens att hantera. Och en av anledningarna till att det finns lagar om tvångsvård – som förstås ska användas restriktivt, och de facto används betydligt mer restriktivt än vad Gökboet-debattörerna tror.

Det finns inga enkla lösningar. Men mer kunskap, och en öppen, sansad diskussion med alla inblandade brukar vara en framkomlig väg för att förbättra saker.

Sömngångare

Aftonbladet berättar om Erik, som går i sömnen varje natt och äter tomater och bananer. Uppemot ett kilo bananer kan han sätta i sig. Alltså, jag vill inte skämta bort det här. Jag har själv haft problem med att jag är uppe och ränner och får för mig konstiga saker på nätterna. Som tonåring var jag på väg att hoppa ut genom ett vindsfönster, och bara häromveckan var jag uppe och drog i sladden till en ljusslinga i sovrummet, eftersom jag fått för mig att det var nån jäkel som satt upp en webkamera och filmade oss när vi sov. Hur mycket strunt jag pratar i sömnen vill jag inte ens tänka på. Det är jobbigt för mig när jag sover sådär oroligt, och det är jobbigt för sambon när han vaknar av mina stolleprov. Och Erik verkar ju ha det ännu mycket värre.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra: VARFÖR köper han hem så inihelvete mycket bananer???

Seriously, I do want to know what love is

Efter det förra inlägget började jag fundera på om det finns några realistiska kärlekssånger. Kom på en fantastisk motvikt till alla "jag skulle dööööööööööööööö utan dig-sånger", nämligen den fina "Om du lämnade mig nu" med Lars Winnerbäck och Miss Li. Framstår som ett mer sannolikt scenario än att man faktiskt skulle falla död ner på fläcken.

Sen tycker jag också mycket om Lise och Gertruds tolkning av "She" (mest känd i Elvis Costellos version), som på svenska blivit "Vi". Känns som en klockren bröllopssång - men sno den inte nu, den är paxad! ;) Hörde den första gången en ljuv sommarkväll i Vitabergsparken, och får fortfarande lite gåshud.

Nån som har några fler förslag på låtar som handlar om kärlek på riktigt och inte svulstiga stalker-teman?

I want to know what love is

Jag växte upp och hade min popslukarperiod på 80-talet. Lyssnade troget på Tracks varje lördag, och kunde alla texter utantill, i den mån jag kunde uppfatta dem korrekt. Vad värre är, jag har upptäckt att jag fortfarande kommer ihåg fullständiga texter till oräkneliga 80-talslåtar!

Många av dessa 80-talslåtar var såklart smäktande kärlekssånger, som tilltalade pubertala småflickor som mig. Men när jag nu genom Spotify och Youtube återupplever dessa storslagna epos slås jag av hur skruvade de egentligen är. Vad sjutton är det de säger egentligen?

Richard Marxx sjunger med silkeslen stämma: "Wherever you go, whatever you do, I will be right here waiting for you". Allvarligt, vad som helst? Om hon slår dig och ligger med din bästa kompis, kommer du ändå sitta och vänta troget? Eller om hon säger "allvarligt, jag är spyless på dig och din hockeyfrilla och din smörsång, lämna mig ifred ditt psycho!"? Kommer han ändå att sitta där och vänta utanför hennes dörr med bedjande blick? Nu har vi plötsligt en stalker istället för en känslig älskande själ.

Rick Astley lovar att "Never gonna give you up, Never gonna let you down, Never gonna run around and desert you, Never gonna make you cry, Never gonna say goodbye, Never gonna tell a lie and hurt you.
Goda föresatser, lycka till med att leva upp till dem!

Feargal Sharkey påstår att "anything is better than being alone". Nej, det är det inte. Det finns många förhållanden som är myyyyyyyyycket värre än att vara ensam.

Bryan Adams vet vad han vill och lyssnar inte på några invändningar: "Don't tell me it's not worth tryin' for, You can't tell me it's not worth dyin' for, You know it's true, Everything I do - I do it for you".
Japp, allting. När jag går till jobbet är det för din skull. När jag går och lägger mig är det för din skull. När jag sitter på toa och skiter är det också för din skull. Romantiskt som fan.

80-talet såg även Mikael Rickfors ge sig på den gamla "When a man loves a woman" (förskonar er från Rickfors och länkar till originalet här), med stor och obegriplig framgång. "He'd give up all his comforts, sleep out in the rain, If she said that's the way it ought to be". Vad är det för mespropp till karl som går med på nåt sånt, och framför allt: varför har han fallit för ett sånt hejdlöst sadistiskt fruntimmer?

Och för ett tag sedan hittade jag fullständigt bortglömde Jim Diamond och hans "Should have known better", och mindes plötsligt hur min mamma reagerade över textraden "I should have known better to lie to one as beautiful as you" och undrade om det alltså var mer ok att ljuga för fula människor? Då tyckte jag naturligtvis hon var skitjobbig och inte fattade någonting (som den allvetande 11-åring jag var), men nu tänker jag exakt samma sak. Dessutom har jag ärligt talat rätt svårt att känna nån djupare empati för ett pucko som tar sin älskade för given och är otrogen, och sen tycker synd om sig själv när hon drar. (Lyssna förresten gärna på låten bara för det passionerade "ajajajajajajajajajaj löööööööööööööve you" till smäktande stråkar - bara på 80-talet!)

Och hur många sånger finns det inte som handlar om någon som behandlar en som skit men som man ändå inte kan slita sig ifrån eller sluta älska? Nu är vi ute på riktigt farligt vatten. Janis Joplin var mästare i grenen, men det finns många, många fler. Alison Moyet känner sig osynlig och klagar att "I feel I've been had and I'm boiling mad, Still I can't live without you". Joan Jett hatar sig själv för att hon inte kan låta bli att älska den där opålitlige typen. Och Wham ber ödmjukast om att åtminstone bli väckt innan partnern drar ut och festar, men konstaterar samtidigt i Freedom att "But you know that I'll forgive you Just this once, twice, forever, 'cos, baby, you could drag me to hell and back Just as long as we're together - and you do."

Faktum är att många kvinnor (och säkert även män) som lever i våldsamma eller destruktiva relationer upplever en bedräglig styrka i sin förmåga att ta skit och ändå stå kvar och inte ge upp om sin stora kärlek. Det känns som ett kärleksbevis och ett styrkebevis, och kan ge som ett rus i sig. Och innan man vet ordet av har man lurat sig själv ner i ett hål där man blir svag och osjälvständig fast man fortfarande känner sig stark. Och så kan man ju spegla sig i en omfångsrik kanon av sångare och poeter som offrat sig och lidit för sin kärlek. Ju större lidande, desto större måste kärleken vara som är värd allt detta. Tror man.

Själv har jag lyckligtvis aldrig blivit utsatt för fysiskt våld, men jag är en envis jäkel och nog har jag känt lockelsen i att kämpa som en besatt för att ett katastrofförhållande bara SKA FUNKA, GODDAMMIT! Men det är inte ett dugg romantiskt eller imponerande, bara korkat och ett stort slöseri med tid. Tid som man skulle kunna använda till att hitta nån som är snäll mot en och också vill anstränga sig lite, eller för all del till att lära sig stå ut med sitt eget sällskap.

Och nu har jag valt att inte ens BÖRJA prata om romantiska komedier, eller litteraturen, alla ödesbestämda kärlekshistorier och kärlek med förhinder av alla slag. Förutom en bok, som jag bara inte kan låta bli att nämna: "By Grand Central Station I sat down and wept" av Elisabeth Smart. Den gjorde djupt intryck på mig när jag läste den i 20-årsåldern, men jag vågar fan inte läsa om den. Jag är rädd att jag bara kommer att bli arg på den där överspända borderlinebruden.

Jag menar, är det konstigt om vi har svårt att få ihop våra relationer? Att folk snurrar runt på dejtingsajter år efter år utan att någonsin träffa någon som vid första ögonkastet får dem att tappa andan, se stjärnor och solar och glömma allt annat, någon som de skulle både dö och döda för och aldrig mer kan tänka sig att leva utan? Är det konstigt att en del har svårt att släppa taget när en relation tar slut och får för sig att det är romantiskt att inte ge upp utan fortsätta kämpa för Kärleken utan att bry sig det minsta om vad objektet för denna storslagna Kärlek tycker och vill?

Att på allvar inte tro sig kunna leva utan en viss person är förresten inte heller romantiskt, det är creepy, det är att lägga ett fullständigt orimligt ansvar på den andre, och det kan tyda på en personlighetsstörning. Gå i terapi.

Jag funderar på att skriva en smäktande kärleksballad om min egen relation. Jag har nämligen hittat någon som jag älskar väldigt mycket, även om jag faktiskt har kunnat både äta, sova, andas och sköta mitt jobb under hela vår tid tillsammans. Han är bra på att laga fläskkarré och ta ut soporna, men har en del irriterande ovanor som jag gärna skulle slippa. Jag har för avsikt att tillbringa resten av livet tillsammans med honom och är beredd att kompromissa en hel del för att det ska fungera, men skulle han gå över gränsen för acceptabelt beteende i en relation åker han ut fortare än kvickt. Jag skulle förmodligen kunna leva alldeles utmärkt väl utan honom även om det skulle bli mycket tråkigare och väldigt ledsamt i början. Jag brukar uttrycka min kärlek genom att komma ihåg att köpa hem fruktyoghurt fast jag inte äter det själv.

Vad tror ni - hör ni de smäktande stråkarna i bakgrunden?

Den tyckmyckna

Ha! Hittade en dikt av Magnus Elmblad från 1887 som passar perfekt. Japp, det här är jag det! :D


Den tyckmyckna

(Med anledning af något, som passerat.)

Vacker, söt och älskvärd är hon.
Stolt sitt lilla hufvud bär hon.
Känner makten, härligheten väl af sina sexton år.
Ur pensionens brunn hon öser
Visdomsskatter gladt och löser
Lifvets gåtor lika ledigt som hon löser upp sitt hår.

I pensionens bakugn gräddad,
Fint med franska kryddor bräddad,
Skiner hennes bildningskaka så som sol'n i Karlstad plär.
Ja — men «kaka söker maka«.
Derför, all kurtis försaka
Kan hon inte, men hon fordrar, att han «vetenskaplig« är.

Jord och himmel hon förklarar,
Frågar allt och allt besvarar,
Lika slängd uti logiken som i metafysikan.
Älskvärdt matt, med halfsläckt öga,
Skapelsens mystärer höga
Pejlar hon och «arfsproblemet«, känner hon som ingen ann'.

Kil- och stenskrift hon begriper.
Ja, bevars... och om det kniper,
Kan hon smälta ned ett hjerta, vore det än hårdt som sten.
Se, hur hon i skogen «skalar«.
Höga berg och djupa dalar
Blottar hon samt ättehögens poesi i form af ben...

Verldens «hjeltar« och «hjeltinnor«,
«Store« män och «stora« kvinnor
Hon föraktar, men studerar deras kärleksäfventyr.
«Kärleken är lifsprincipen.
Han är evig« — men begripen:
Han från en ros till en annan likt en rusig fjäril flyr...

Ingen så som hon kan länka
Kedjan mellan tro och tänka:
Tron är skal, men tanken kärna — tanken snörlif, tron turnyr.
(Flicka! ej ditt vett förslösa,
Tag ej fasta på — det lösa.
Du är vackrast i din egen, din naturliga paryr!)

Aldrig kan hon vara stilla.
Hit och dit hon far den lilla,
Ett förkroppsligadt och älskvärdt mobile perpetuum.
Juridiken, politiken
Dryftar hon — i estetiken
Tål hon «känslan» ej, men är dock sjelf dess evangelium ...

Skall då ingen kunna locka
Henne annan frukt att plocka
Än den sura kart, som kunskapsträdet bär på ondt och godt?
Skall hon ständigt diskutera,
Forska, grubbla, disputera,
Läsa, skrifva?... skall hon aldrig «få en man?« Jo vänta blott ...

Hon, som giftas-oket hatar,
Hon, som alla karlar ratar,
Utom lärdomsljus och snillen — hon (det svarar tiden för)
Skall, när hennes år sig dubbla,
Brusten se sin granna bubbla
Fast hon nu så «vetenskapligt« hård mot Amors pil sig gör.

Han skall hennes pansar bräcka,
Hennes hårda hjerta knäcka;
Hon, som med «en lunsig grofsmed» nu sig icke gifta vill,
Skall, när åren börja tynga,
Med en karl som forslar dynga,
Klifva gladt i brudsäng, vänner! — ja — och tacka Gud dertill ...

Vänster?

Ofta när jag yttrar mig om politiska frågor drar folk slutsatsen att jag är en sån där flummig vänstertyp. Om jag säger att jag tycker att förändringarna i sjukförsäkringen är så katastrofala att man knappt tror det är sant, så förväntas jag plötsligt stå till svars för allt från Mona Sahlins choklad till Stalins massmord. Det är en argumentationsteknik som gör mig galen - man bevisar inte att A är bra genom att häva att X minsann också är jättedåligt eller rent av sämre. Om jag i en diskussion hävdar att vi betalar sjukt mycket pengar till kungahuset, tycker jag inte det är ett relevant motargument att vi minsann också betalar jättemycket i bistånd som bara försvinner i korruption. Ja, det är också ett problem, men kan vi prata om en sak i taget, tack?! Eller så ska jag börja använda samma teknik. Nästa gång sambon klagar på att jag lämnar kaffekoppar bredvid fåtöljen ska jag svara "jaså det tycker du är ett problem, men att grannen säljer knark är bara toppen eller?". (Mig veterligt säljer ingen av våra grannar knark, det var förstås bara ett exempel.)

Nå. Så är jag vänster? Tja, jag antar det. Jag har hittills inte känt att något parti representerar just mig, men jag tycker ju t.ex. att det är bra och viktigt att vi betalar skatt till en gemensam kassa så att de som av någon anledning inte kan försörja sig själva kan få hjälp. Solidaritet, sååååååååå 80-tal, jag vet, men jag tycker faktiskt fortfarande det är en bra idé. Jag tycker varken elmarknaden, tågtrafiken eller apoteken har blivit bättre av privatisering. Och jag tycker framför allt att den pågående slakten av sjukförsäkringen är så sjuk att jag bara vill gråta. Och det tror jag fler skulle göra om de förstod fullt ut vad det faktiskt är som händer. Å andra sidan är jag inte övertygad om att det skulle bli så dramatiskt mycket bättre med en socialdemokratisk regering.

När jag går och röstar, vilket jag gör, tycker jag ärligt talat det är svårt att välja. Det känns lite som pest eller kolera, eller åtminstone som PMS eller förkylning. Men jag tenderar nog att hamna någonstans vänster om mitten, ja.

Vad jag inte riktigt förstår är varför det känns lite lätt skämmigt att erkänna det?

Tyckmyckna börjar blogga

Jag trodde inte jag ville ha någon blogg. Länge trodde jag det. Men nu har jag börjat märka att statusraden på Facebook är alldeles för kort, och kommentarer till artiklar på nätet drunknar snabbt i pubertalt trolltrams, xenofobi och kvinnohat, blockpolitiska hejaramsor och allmänt odifferentierat bröl. Jag började längta efter att få uttrycka mig ostört. Narcissistiskt? Ja, kanske, men inte värre än nån annan bloggare. OK, jag är narcissist - so sue me!

Så jag har funderat på det här ett tag. Det stora dilemmat för mig (förutom hur jag ska ha tid!) är integritet. Dels vill jag egentligen inte fläka ut mitt privatliv - det gör jag glatt på Facebook för en begränsad krets personer som kan se min profil. Dels finns det andra aspekter, både privata och yrkesmässiga, som gör att jag inte skulle kunna vara så frispråkig som jag vill vara om det framgick tydligt vem jag är. Eller om den här bloggen skulle dyka upp om man googlar mitt namn. Mina vänner vet vem jag är, det räcker.

Alltså kommer jag att utelämna (istället för att utlämna) det mesta av vem jag är och hur mitt vardagsliv ser ut. Jag tror inte det är någon stor förlust. Det blir ingen dagens outfit, inga fyllebilder från utekvällen, och inga rapporter om vad jag åt till frukost. Jag må vara narcissistisk, men inte SÅ narcissistisk att jag på allvar tror att någon är intresserad av sånt.

Nu kanske inte mina åsikter är så vansinnigt mycket intressantare än min frukost, men det visar sig väl. Om ingen läser eller kommenterar får jag mig väl i så fall en välbehövlig realitycheck. Eller så fortsätter jag prata med mig själv eftersom det ändå är då man får de bästa svaren!

Here we go!