Vår pedofila blick

Så här på sommaren fotograferas det hejvilt, inte minst bland barnfamiljer. Härliga semesterbilder ska det bli, stugan och jordgubbarna, midsommarkransar och utlandsresor ska förevigas. Ett populärt motiv är barnen på stranden. Och det är detta som har blivit ett samtalsämne som kommer upp nästan varje gång någon tar fram en kamera i närheten av barn.Vilka bilder är egentligen ok att dela med sig av i vilka sammanhang? Nästan inga, i inga, kommer vi fram till.

Framför allt är vi alla eniga om att man aldrig, inte på några villkors vis, får lägga ut bilder på nakna barn på nätet. Någon kan möjligen tänka sig att lägga ut en badbild bakifrån i ett fotoalbum med begränsad åtkomst på Facebook, bara för den närmaste familjen. Fast sen kommer vi på att Facebook får rättigheterna till dina bilder i samma ögonblick som du lägger upp dem, och får de för sig att använda dem i en världsomspännande reklamkampanj spelar det ingen roll att du bara hade tänkt visa dem för faster Agda. Bäst att vara försiktig alltså.

Nyligen tog en vän i förfäran bort en bild från sin blogg, som han i tanklöshet velat dela med sig av. En härlig sommarbild som visade dotterns glädje över att äntligen få bada efter att ha varit strandad jättelääääääänge efter en operation. Först efter ett tag slog insikten till - herregud, dottern naken på internet, vad tänkte han på egentligen?!

Fast på ett sätt tyckte jag det kändes lite trösterikt att han faktiskt inte hade tänkt på det på det viset på en gång. För vi är alla så himla medvetna nu. Vi vet att pedofilerna lurar överallt, och vi måste skydda våra barn från deras lystna blickar. En kollega berättade hur hon på semestern blivit varse en man som stod lite egendomligt med en väska på stranden i närheten av några lekande barn, och plötsligt insett att väskan hade en liten lucka och innehöll en filmkamera. Omedelbart ryckte hon till sig sitt barn, vars tanklösa ombyte av badkläder i samma stund förvandlats till en pervers striptease för mängder av anonyma runkande nätsurfare.

Jag kommer att tänka på Palle Torssons projekt, där han klippte ihop scener från Pippi-filmer på ett sätt som för 2000-talsblicken framstod som närmast pornografiskt. Upprördheten blev enorm, och jag tror få av de som förfasade sig över denna perversa behandling av en barndomsikon uppfattade poängen med filmen, nämligen att den handlar om betraktarens egen blick. När filmerna gjordes var det ingen som uppfattade någon som helst sexuell underton i kramar och korta kjolar. Idag skulle förmodligen många scener fått filmas på ett annat sätt, för hela filmteamet skulle unisont studsa till över att Annikas kjol glider upp när hon åker på ledstången. Säkrast att låta henne promenera fint ner för trappan istället.

För att kunna skydda våra barn från pedofiler tvingas vi själva tänka som pedofiler. Innan vi lägger ut bikinibilder på ungarna på Facebook måste vi fråga oss själva: Hur sexigt är det här? Plötsligt ser vi vad de ser, våra omedvetna lekande barn som sexobjekt, deras frisläppta nakenspringande på stranden som provokation och show. Vi ser på barnen med en pedofil blick, lägger ett filter av sexualisering över det vi ser.


Och vi kan inte tvätta av oss den där blicken. Vi har förlorat vår oskuld.