Plånboksvalet

För några dagar sedan skrev jag en uppgiven sammanfattning av valargumenten i inlägget Ideologi. Men egentligen skämtar jag inte. Det här valet har gjort mig ganska deprimerad.

Jag har redan medgett att mina sympatier ligger mer åt vänster än åt höger, även om jag inte förmår uppbringa någon större entusiasm för något av de befintliga partierna. Och hade jag en gång i tiden kunnat tänka mig att rösta på Folkpartiet eller Centern har de på senare tid effektivt övertygat mig att låta bli. Totalslakten av sjukförsäkringen tillsammans med privatiseringsfanatismen blev spiken i kistan för min del, nu måste Arrogansen bara bort.

Men vad fasen ska man rösta på då?

Socialdemokraterna vet jag inte ens vad de står för längre, undrar nästan om de vet det själva. Det sägs att det pågår en orkestrerad mediekampanj mot Mona Sahlin, och det kanske stämmer. Dessutom verkar det fungera, för jag känner ett fundamentalt ointresse inför Sahlin utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men det stora problemet jag har med S är att inte heller de vill återinföra den tidsbegränsade sjukersättningen. Jag har skrivit om det förut och jag kommer säkert att skriva om det igen, men just avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen anser jag ha lämnat det allra största och mest förfärande gapande hålet i sjukförsäkringen.

Vänsterpartiet tycker jag har en hel del bra ståndpunkter och rätt bra politik i praktiken, och sen finns ju det gamla argumentet att det inte är någon risk att de ska få någon verklig makt ändå, så det är ofarligt att rösta fram några stycken som får vara med och tycka. Men går man till grunden finns det en del idéer och värderingar som inte känns riktigt riktiga. Skulle V till äventyrs råka få egen majoritet och faktiskt genomföra sin politik helt ut är jag inte säker på att det är det jag vill heller. Även om den risken är minimal, vill jag verkligen rösta på ett parti som jag egentligen inte håller med?

Miljöpartiet då. Hm. Som jag ser det finns det två sorters miljöpartister: dels den gamla stammens växtfärgande och biodynamiskt odlande foliehattar, dels mer moderna, intelligenta och framåttänkande personer som Maria Wetterstrand. Miljön är onekligen viktig och i slutänden avgörande - havererar vårt ekosystem och vårt klimat finns det liksom inget större utrymme att diskutera hur mycket man tycker städhjälpen ska kosta. Fast samtidigt är jag lite rädd för den där första kategorin. De lyckas få fram en del mindre genomtänkta förslag ibland.

Feministiskt initiativ sympatiserar jag ganska mycket med, som den genusmedvetna bitterfitta jag är, men krasst realistiskt vill jag inte kasta bort min röst. Jag vet att det blir en ond cirkel som är svår att komma ur om inte några vågar rösta ändå och blir tillräckligt många för att andra också ska tycka det är någon idé, men just nu känns det viktigare att åtminstone försöka få till ett maktskifte. Om det nu skulle bli så mycket bättre av det.

Mitt i detta översköljs vi av vallöften. En skattesänkning här, ett avdrag där, ett par miljoner till harmynta kassabiträden i Säffle. Jag har sett personer skriva på internet att "jag kommer att rösta på Moderaterna, för jag har räknat ut att jag får mer pengar då".

Och här kommer det som verkligen gör mig deprimerad. Den här plånboksargumentationen som gör mig så frustrerad, det verkar ju faktiskt vara just den som går hem hos folk. Jag borde kanske veta bättre än att sitta och läsa kommentarerna och diskussionforumen, men kan inte låta bli. Jag vet att de inte är representativa för befolkningen, men att det finns så många som faktiskt tänker på det här viset. Jag och min plånbok. Att fundera över vad vi vill ha för samhälle är för jobbigt. Ge mig nåt jag kan begripa. Du får en hundring mer! Med oss får du tvåhundra mer! Alla som är födda sista torsdagen i månaden får trehundra! Det blir ett lotteri, ska de dra just mitt postnummer eller min demografiska grupp att försöka muta med lite extra pengar?

Jag blir bara deprimerad. Pest eller kolera, eller möjligen lite Ebola, någon?

Ideologi

Tyckmyckna har noga följt valdebatten och sammanfattar här de dominerande argumenten för er som inte hängt med:

"Du får en hundring om du röstar på oss och förresten äter de andra snorkråkor."

Tack, nu känner jag mig verkligen övertygad.

Utförsäkrad, nollklassad, och världens sämsta hemmafru.

Idag har jag fått mina värsta farhågor bekräftade av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag tänkte egentligen inte berätta såna här privata saker i bloggen, tanken var att skriva om mina tankar och åsikter snarare än mig själv och mitt privatliv. Men nu bara måste jag få dela med mig av min Kafka-värld.

De senaste åren har jag haft tidsbegränsad sjukersättning på 50%, pga en kronisk sjukdom som jag haft i över 20 år. Men nu är det slut på det roliga, inget mer lyxliv för 3400:-/månad, vilket är vad jag får från FK efter skatt varje månad. Nu har jag blivit utförsäkrad.

Så jag blev kallad till Arbetsförmedlingen, med tydliga instruktioner att om jag hade ett jobb förväntades jag ta tjänstledigt för att delta i en arbetslivsintroduktion. Jag tror det är det som kallas arbetslinjen. Men jag vet inte hur man gör för att ta tjänstledigt från en timanställning som formellt upphör efter varje arbetspass, så jag struntade i det. Som tur var ville de ha första mötet en dag när jag var ledig och inte hade en alltför dålig dag.

På Arbetsförmedlingen blev jag inskriven i arbetslivsintroduktionen på halvtid och fick papper att skicka till min A-kassa, eller till Alfa-kassan om jag inte hade någon. Det har jag inte, eftersom jag blev sjuk en månad efter att jag hoppade av gymnasiet och började jobba, och har sen dess aldrig jobbat tillräckligt mycket för att uppfylla arbetsvillkoret. Om jag har räknat rätt kommer jag därför att få ungefär 2000:- i månaden före skatt. Wow. Det är nästan två hela arbetspass utan ob. I månaden. Varför har jag gått och stretat på ett sketet jobb för när denna guldgruva fanns att ösa ur?

Nu tycker tydligen inte Arbetsförmedlingen att jag ska gå hos dem istället för att jobba, de tycker att jag ska göra det på min "lediga" tid. Det bygger förmodligen på antagandet att jag inte alls är så sjuk som jag påstår, utan när jag har jobbat mina 50% kan jag gott komma och anstränga mig lite till. Fast det kan jag ju inte. När jag har jobbat färdigt går jag hem och däckar. Så jag hoppas de inte tänker hitta på alltför mycket skoj med mig.

Det här kanske låter lite bisarrt. Men det är ingenting emot vad som händer efter de här tre månaderna. Om jag då inte mirakulöst tillfrisknat genom AF:s försorg ska jag tillbaka till sjukförsäkringen. Problemet är att det finns ingen, för mig.

Jag kan inte få sjukpenning eftersom jag inte hade någon SGI när jag blev sjuk. Jag hade ju den dåliga smaken att bli sjuk alldeles för ung, plugga länge, och dessutom bo utomlands i flera år.

Jag kan inte få tidsbegränsad sjukersättning eftersom den inte längre existerar.

Jag kan inte få varaktig sjukersättning, eftersom det numera krävs att läkaren svär vid sitt stetoskop att det inte finns någon som helst möjlighet att jag någonsin kommer att bli ens en liten gnutta bättre. Vilken läkare har en sån kristallkula? Två läkare försäkrar visserligen att jag kommer att vara sjuk i minst 5-10 år respektive att såvida inte forskningen gör ett genombrott i Nobelprisklass kommer jag att vara sjuk för all framtid. Men det hjälper inte.

Försäkringskassan ifrågasätter visserligen inte på något sätt att min arbetsförmåga är nedsatt med 50% nu och lång tid framöver. Men, som FK-handläggaren sa, "när dagarna är slut så är de slut". Det finns helt enkelt ingen ersättning som reglerna tillåter att de beviljar mig. Och AF-handläggaren berättade att jag var den fjärde hon träffade i samma situation.

Så tydligen är det enda alternativet för mig att söka försörjningsstöd. Förutom att det inte är något alternativ, eftersom min sambo tjänar tillräckligt för att försörja oss båda på en för samhället acceptabel nivå. Lustigt nog har han alltså försörjningsskyldighet för en vuxen kvinna innan vi ens är gifta.

Sambon ja, han har gjort ett riktigt nerköp. Inte nog med att jag blev av med både bostadsbidrag och hemtjänst när vi flyttade ihop (han kan ju både betala hyran och städa!), nu är det alltså dessutom meningen att han ska försörja mig på heltid, ge mig mat och betala mina studielån (det nya förbättrade CSN bryr sig nämligen inte om huruvida jag har pengar eller inte, de ska ha tillbaka en halv mille på 25 år och därmed basta!), medan jag går på Arbetsförmedlingen och får hjälp med motivationen att vilja ta mig tillbaka till jobbet jag var tvungen att sluta för att gå där, ligger på soffan och gnäller och poppar piller medan han gör allt hushållsarbete, och bidrar med en dryg tusing till hushållskassan varje månad.

Men jag är ju ändå åtminstone psykiskt frisk. Tänk att försöka navigera sig genom denna Kafka-process med en djup depression som färgar allt ännu svartare än det är, eller svår ångest, eller röster som tjabblar och pladdrar och förvirrar det hela ännu mer. Jag ser situationer som är betydligt värre än min på jobbet hela tiden.

Jag är övertygad om att de här regeländringarna kommer att synas i självmordsstatistiken. Jag kommer dock inte själv att ingå i den. Min framtid är i stället att bli världens sämsta hemmafru. Grattis, älskling!

Arbetslinjen goes international

En vän som bor i Dubai tog nyligen den här bilden. Först trodde jag hon var hemma i Sverige igen och hade fått syn på alliansens nya valaffischer.

Kanske en hälsning till alla löneförhandlande fackorganisationer? Eller till alla som gnäller över sina jobb: var glad att du t.ex. inte är deltidssjukskriven och måste ta tjänstledigt från de timmar du har kvar på jobbet för att kunna gå en arbetslivsintroduktion och få 3000 i månaden efter skatt.

Men tydligen driver regeringen i Förenade Arabemiraten sin egen arbetslinje. Undrar hur det känns för alla löjligt underbetalda gästarbetare som byggde hela härligheten? Känner de tillbörlig tacksamhet över att de åtminstone fick några kronor?

Fattig bonddräng

Oooh, blogfight! 
Två av mina favoritbloggare, Lisa Magnusson och Sakine Madon, har visst råkat i luven på varandra över fattigdom och sparsamhet. Som beundrande nybörjarbloggare blir jag lite ängslig, trampar nervöst omkring och vill be dem sluta och vara snälla mot varandra istället. Men de är ju förmodligen tuffare än jag båda två så de klarar sig säkert.

Grejen är, tror jag att de pratar om olika grupper av människor, och delvis olika problem. Ja, det finns människor, många människor, som BORDE kunna spara men ändå inte gör det. Det finns uppenbarligen rikspuckon som de i Lyxfällan, som trots att de tycks vara normalbegåvade människor med hyggliga inkomster fullständigt tappar konceptet och idiotkonsumerar för pengar de inte har. Men jag tror knappast de är särskilt vanliga. Jag har bloggat förut om fuck-off-pengar och varför man så långt det är möjligt ska spara och gneta och försörja sig själv.

Jag har under större delen av mitt liv haft tillräckligt ont om pengar för att kunna vara med i en Python-tävling med Lisa och Sakine vilken dag som helst, så jag vet något litet om fattigdom. Under flera års tid levde jag ungefär 1000:- under socialbidragsnivån, vilket var mitt eget val eftersom jag vägrade hoppa av min utbildning och bli arbetslös istället. Trots det betalade jag alltid mina räkningar i tid, snyltade inte på andra mer än vad som är socialt acceptabelt, och hade alltid mat för dagen om än inte några lyxrätter. Men jag vet vad Lisa menar med att fattigdomen är nedbrytande när den pågår under lång tid och man inte ser någon ljusning. Att leva på lite pengar en månad när man är van att kunna köpa vad man vill är en utmaning, men man kommer inte i närheten av den press och otrygghet ända in i märgen som kommer med långvarig fattigdom. Att veta att händer det något drastiskt och oväntat sitter jag verkligen på pottkanten och kan inte göra någonting. Första året eller så går väl bra, innan alla ens kläder har börjat bli nötta och trådslitna, vinterkängorna läcker och stekpannan har tappat beläggningen. Det är inte roligt att gå på anställningsintervju i kläder som Myrorna skulle rata, och till slut inte ens roligt att gå ut bland folk eller till affären.

Det finns många olika orsaker till att människor hamnar i en sådan fattigdom, men sällan är den självvald. Det räcker med att man tänkt att man är bättre på att ta hand om folk än på att plugga, och gjort det usla karriärvalet att bli undersköterska eller vårdbiträde. Därefter kanske man slarvade med personlighetstestningen när man rekryterade fadern till sina barn, och finner sig mer eller mindre ensam med försörjningsansvaret för ett eller flera barn. Eller så kanske man gör ett ännu sämre karriärsdrag och drar på sig någon form av långvarig sjukdom. Inte bra! Men en sak man bör ta med i beräkningen är att fattigdomen tenderar att bli självbevarande. Oavsett den ursprungliga anledningen är det svårt att behålla drivkraften i den sugande, nedåtgående spiral som fattigdomen ofta blir, och lätt att tappa både hopp och självkänsla.

Sen tror jag i ärlighetens namn att alla fattiga inte är lika bra på att spara och snåla, stoppa strumpor och använda båda sidorna av toapappret. Det finns säkert en och annan som bränner alldeles för mycket första veckan och blir utan mat den sista. Det beteendet tror jag också till stor del kan förklaras av hopplösheten. Har man varit fattig en tid har man så många uppdämda behov, och när man för en gångs skull har lite pengar i plånboken är det oerhört frestande att smita från det miserabla stretandet och festa loss lite.

När det gäller socialbidrag tror jag inte många vet hur svårt det faktiskt är att få. Om jag skulle bli helt utan inkomst, t.ex, skulle jag inte få ett öre eftersom min sambos inkomst kan försörja oss båda på en i samhället ögon acceptabel nivå. I princip tycker jag det är rätt att man ska ha uttömt alla andra möjligheter och tillgångar innan man blir försörjd av samhället. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till någon som samtidigt har ett stort bosparande i HSB och kommer att bjuda över mig på nästa lägenhetsvisning. Jag förstår att det känns surt att behöva sälja bilen och att alla pengar man så mödosamt sparat ihop till en välbehövling semester istället måste gå till tandkräm och potatis tre månader framåt. Jag kan också se hur det kravet kan leda till att mindre moralbesvärade personer då jobbar svart och sparar till semestern i madrassen istället. Men vad är alternativet? Att alla som för tillfället inte tjänar pengar ska få bidrag? Grundprincipen måste ju vara att man i största möjliga mån försörjer sig själv, och själv sparar pengar under de goda tiderna, till en regnig dag. Men det är lätt att vara efterklok, och svårt att i efterhand säga åt någon att den ska leva på de pengar den borde ha sparat förra året istället för att gå på krogen så ofta. Där håller jag med om att det finns ett problem, men har inga klipska förslag på lösningar.

Bara när det gäller bostadsrätter tycker jag att man borde kunna göra lite mer flexibla individuella bedömningar. Om jag gnetat ihop till en etta i Stockholm är det inte rimligt att jag ska sälja den för att först leva upp de kronor jag får över när lånet är betalt, samtidigt som jag blir hemlös i tio år medan jag står i bostadskön till en hyresrätt.

Men problemet är att hela systemet bygger på att det ska finnas tydliga, detaljerade regler som ska följas till punkt och pricka för att alla ska bedömas på samma sätt oavsett var man bor och vilken handläggare man råkar få. Det finns en poäng med det, men också problem, för det går naturligtvis aldrig att täcka in precis alla situationer som kan uppstå i ett regelverk.

Och det allra knepigaste är hur man ska kunna skilja ut dem som kämpar och är duktiga och förtjänar hjälp från de omoraliska slösor som får ligga som de bäddat.

Littorins puckade skitår

Sven Otto Littorin förklarar enligt Aftonbladet sitt yttrande om det kommande "skitåret" med att:

"JAG VILLE INTE FRAMSTÅ SOM ETT PUCKO".

Ok, det gick ju bra.

Att ge bort en monark

De senaste årens trend med storslagna Hollywood-inspirerade kitschbröllop till gigantiska kostnader har tydligen även medfört en import av den anglosaxiska traditionen att brudens far leder henne fram till den väntande brudgummen och lämnar över henne till honom. En del har t.o.m. fått för sig att detta skulle vara gammal svensk tradition. Det är det inte. Jag har hört mina prästbekanta muttra en hel del över detta oskick, och diskutera hur man ska ställa sig till såna önskemål från brudparet. Även Magdalena Ribbing har tagit avstånd från seden vid upprepade tillfällen i sin etikettspalt.


Father of the bride

Så det var med stor förvåning jag läste, först i Annika Borgs debattartikel i DN och senare även Aftonbladet m.fl att kronprinsessan Victoria fått för sig att genomföra denna sunkiga charad på sitt bröllop. Diskussionen om för eller emot rasar upprört.

Eftersom hovets hela existensberättigande bygger på traditioner, och kungafamiljen brukar anses vara proffs på att upprätthålla den mest fisförnäma etikett och tradition, så är det oerhört märkligt att hon inte hellre väljer att upprätthålla den svenska traditionen - som ju dessutom har ett betydligt mer tilltalande symbolspråk.

När detta diskuteras dyker det alltid upp en massa tidigare eller blivande brudar för vilka det minsann var självklart att gå nerför kyrkgången med sin pappa istället för sin blivande make, som häftigt försvarar sin rätt att göra så, för att de tycker det är fint. För mig får de göra som de vill. Men jag skulle ha lättare att acceptera deras val om de kunde förklara exakt vad det är de tycker är fint. Vad symboliserar gesten för dem? Det räcker inte med att säga "för mig betyder det inte att jag är en viljelös omyndig handelsvara som ingår i en transaktion mellan två män". Jag vill veta: vad betyder det då?

Det närmaste en förklaring jag hört är "pappa är viktig för mig och det vill jag visa". OK. Säg att man står nära sina föräldrar, vill inkludera dem, och visa i ceremonin att paret ingår som en del i en större familj. Det skulle kunna vara fint. Låt pappa läsa en dikt då. Och mamma. Låt alla fyra föräldrarna (eller hur många man nu har) gå efter brudparet in i kyrkan, eller stå framme i koret och välkomna den nya medlemmen in i respektive familj. Låt bruden leda fram brudgummen till sin familj, och brudgummen bruden till sin. Låt alla nära familjemedlemmar bilda en ring eller halvcirkel kring brudparet. Inte vet jag, det finns massor av fina sätt att gestalta familjens betydelse i en bröllopsceremoni, om det känns viktigt att göra det. Men just gesten med att bruden går över från pappans vård till makens känns bara så ruggigt ofräsch!

Att "vanliga" par av någon oundgrundliga skäl vill ha den här symboliken må väl vara deras ensak, och går knappast att hindra så länge det finns församlingar och vigselförrättare som ställer upp på det. Men för Sveriges blivande statsöverhuvud är det en annan sak. Hennes bröllop är inte bara hennes ensak. Hon och hela hennes familj är vandrande symboler, och allt de gör följs och uppmärksammas, och upphöjs åtminstone av vissa till norm.

Men kanske är det just det brudöverlämnandet illustrerar i Victorias fall. För trots att hon framstår som en stark och självständig vuxen kvinna, så är hon de facto inte fri att göra som hon vill. Hon var, som enda vuxen person i Sverige, tvungen att be om lov från både pappa och regeringen för att få gifta sig, och tydligen satt det rätt långt inne dessutom. Så att offentligen demonstrera hur kungen "äger" henne och är den som har mandat att "ge bort" henne till en man kanske i själva verket är helt rätt.

Lägg ner monarkin och släpp ut kungafamiljen ur den förgyllda apburen, säger jag!

"Nej, så ska det inte vara."

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, ni vet hon som inte klarar av att läsa och förstå remissvar, upprepar en av sina favoritfelaktigheter för sjuttielfte gången i Aftonbladet idag. Det handlar om en cancersjuk kvinna som förlorar, visserligen bara en del av, sin sjukersättning. Undantag för cancersjuka görs nämligen bara om man har sjukpenning, inte sjukersättning.

"– Sjukersättning beviljas om arbetsförmågan är nedsatt för all framtid. Detta gäller alla sjukdomar eller skador. Om arbetsförmågan inte är nedsatt för all framtid kan man i stället få sjukpenning", säger Husmark Pehrsson."

Alltså, man KAN få sjukpenning, som i "det är möjligt att det skulle kunna hända". Men det förutsätter att man hunnit jobba tillräckligt för att få en SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) innan man blev sjuk. Ve den som blir sjuk i unga år, eller som slösat bort sina friska år på studier och utlandsresor (har man jobbat svart kan man väl däremot få skylla sig själv). Andra som haft SGI men varit sjuka länge och därför gått över till sjukersättning KAN eventuellt få sjukpenning efter att ha genomgått ett arbetsmarknadsprogram (inte ens FK verkar veta riktigt vad som gäller), men då på en mycket låg nivå.

Av någon anledning har avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen inte fått lika mycket uppmärksamhet som andra försämringar, trots att den är, i mitt tycke, den mest absurda. Ännu märkligare är att oppositionen inte har några planer på att återinföra den. Regeringen har alltså med ett penndrag utplånat alla sjukdomar som varar mer än 1½ år men inte är livslånga. Det är antingen ett medicinskt mirakel eller politisk cynism av grövsta slag.

Det kan alltså hända, och händer redan (jag känner till flera exempel) att Försäkringskassan tvingas säga att "ja, vi konstaterar att du är arbetsoförmögen just nu, och kommer att vara det åtminstone 5-10 år framåt, men eftersom det finns en teoretisk möjlighet att du kommer att återfå en viss arbetsförmåga om 10 år så kan du inte få sjukersättning, och eftersom du inte jobbat tillräckligt för att kvalificera dig för sjukpenning så existerar ingen ersättning som täcker din situation. Beklagar. Hejdå."

Återstår socialen, som för de flesta framstår som den allra yttersta utposten. Det är den inte. Det är nämligen inte säkert att du kan få socialbidrag heller. Är du gift eller sambo med någon som tjänar tillräckligt mycket för att försörja er båda (plus ev. barn) på existensminimum-nivå så kan du inte söka socialbidrag heller. Det behöver väl knappast sägas vilken påfrestning det kan bli på en relation när den som fortfarande kan jobba tvingas helt försörja den andre, och samtidigt sänka sin egen levnadsnivå drastiskt. Har du ett sparkapital måste du först leva upp det - och soc räknar ut hur länge det ska räcka om du lever riktigt sparsamt. Bil, bostadsrätt, eller andra tillgångar måste i regel säljas och pengarna levas upp. De kanske inte kommer hem och värderar farmors gamla guldsmycken, men nästintill.

Jag trodde i min naivitet att vi hade ett välfärdssamhälle och gemensamma socialförsäkringssystem just för att den som blir sjuk eller gammal inte ska vara beroende av sina anhörigas godtycke. Men en stor grupp sjuka har helt sonika blivit utkastade ur det systemet och förväntas nu försörjas av sin familj.

Cristina Husmark Pehrsson har sedan kritiken började höras förra året upprepat samma mantra varje gång någon påpekar vad konsekvenserna kommer att bli: "Nej, så ska det inte vara". Just det, så ska det inte vara, men nu är det så det är, eftersom det är just vad ni har bestämt. Jag kan bara se två alternativ. Antingen är hon hårresande inkompetent, ointelligent och/eller omgiven av blåljugande tjänstemän som totalt vilselett henne, eller så är hon så fruktansvärt cynisk att hon vet mycket väl vad det är som händer men har kommit på att hon kan komma undan med att blåneka och slingra sig undan så fort frågan kommer på tal. Idiot eller psykopat - vilken sorts minister väljer du?

Monarkiskatt

Jag har ingenting personligt emot kungafamiljen. Jag kanske inte skulle välja dem som mina privata vänner, men de är knappast de hemskaste människor jag nånsin hört talas om. Däremot tycker jag det är fullständigt SJUKT att vad som ska föreställa en demokrati på 2000-talet har ett statsskick som innebär att landets högsta position ärvs inom en familj. Allvarligt. Barnen föds till ett yrke (eller åtmistone den förstfödda) och får ingen som helst möjlighet att välja inriktning på sitt liv själva, och stackarna har inte ens religionsfrihet. Hur demokratiskt är det?

Dessutom kostar det oss skattebetalare enorma summor att upprätthålla deras luxuösa tillvaro, deras slott, sportbilar, kläder, middagar och parkeringsböter. Och de verkar ärligt talat ha ett rätt kasst ekonomiskt sinne, för trots att de inte direkt är några låginkomsttagare så har de inte lyckats spara ihop till äldsta dotterns bröllop, utan det tycker de skattebetalarna ska skjuta till ännu mer pengar till. Reality check: Har man inte råd med det överdådiga prinsessbröllop (bokstavligen) man vill ha, går det alldeles utmärkt att hyra en kvarterslokal och ha knytis. Så får vi andra göra om vi inte har råd med ett lyxbröllop.

Nu tycks ju en majoritet av svenska folket av obegripliga skäl fortfarande vara för monarkin. Det är problemet med demokrati, varenda idiot har ju rösträtt. Därför tycker jag Martin Ezpeleta kommer med ett utmärkt förslag, att göra som med kyrkan - den som vill kan gå ur och slippa betala den delen av skatten. Eller bilda en frivillig stödförening där hela kostnaden för kungahuset betalas av medlemsavgifter och insamlingskampanjer. Det borde ju inte vara några problem med att få tillräckligt många betalande medlemmar eftersom det är så många som vill ha kungahuset kvar och är beredda att betala för det.

Jag vet, sen kommer det gamla argumentet om att man inte kan välja vad ens skatt ska gå till, och tänk om alla barnlösa säger att de inte vill betala skatt som går till dagis och alla kärnfriska säger att de inte vill betala för sjukvården, och alla utan körkort säger att de inte vill betala för vägarna, ja ja, jag vet. Men ändå. Jag skulle verkligen vilja slippa. Snälla?

En gredelin pudel

Beatrice Ask har nu äntligen gjort en pudel, och medger att det inte var en helt listig idé att skicka gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Hennes första reaktion på kritiken var ju annars att med darr på stämman hänvisa till de stackars utnyttjade unga flickorna. Won't someone please think of the children!

Lisa Magnusson tar upp ett intressant perspektiv, nämligen synen på kvinnans kön som centralt för hennes värde, och vår egen "hederskultur". Lisa har tagit upp ämnet förut, i en lysande krönika om våldtäkt. Det kan verka som ett sidospår, men i båda fallen upplevs handlingen som så förfärlig därför att kvinnan ÄR sitt kön. Om hon säljer sin kropp, eller om någon stjäl sig tillgång till den med våld, så antas hon ha sålt/förlorat sig själv, sin själ och hela sitt väsen, och hela hennes liv förväntas nu vara förstört.

Min magkänsla är att prostitution är en i grunden osund verksamhet, och att de allra flesta som säljer sex mår dåligt på något sätt. Jag tror dessutom att något fattas dem som köper sex, och det är inte någon att ligga med. Jag vet att det finns prostituerade som säger att de valt sitt yrke självmant, att de vet vad de gör, är nöjda med sina val och mår alldeles utmärkt. Jag vet också kvinnor som vid enstaka tilfällen tagit emot pengar för sex, under förutsättning att det hela går civiliserat och hyggligt till utan våld eller förnedring. Det vore oerhört förmätet att säga att de alla lever i förnekelse och inte vet sitt eget bästa. Kanske har just de kvinnorna lyckats skilja mellan sig själva och sitt kön och insett att de kan låna ut sin kropp utan att förbruka sig själva och hela sitt liv? Hursomhelst är det förmodligen en fråga om personlighet och läggning om man klarar av det eller inte. För jag tror också att det finns många, många trasiga och vilsna kvinnor och män som egentligen inte alls vill sälja sex och inte mår bra av det. Men hur utformar man en lagstiftning som tillåter sexköp enbart från personer som mår bra? Statlig kontroll med psykologbedömning tillsammans med läkarkontroll varje år? Intyg om psykisk stabilitet väl synligt på väggen tillsammans med de negativa provsvaren och diplom från kursen i erotisk massage?

Beatrice Asks fokus på utnyttjade 15-åriga flickor (som väl knappast är den mest typiska prostituerade) blir mer begripligt om man vet att det seminarium där hon gjorde yttrandet handlade om just ungdomar som säljer sex via internet. Och hon har rätt i att det är ett problem. Det är ett faktum att tonåringars frontallober inte är riktigt färdigutvecklade, vilket ger dem taskig impulskontroll och dålig förmåga att överblicka alla tänkbara konsekvenser av sitt agerande. Lägg till det skenande hormoner, nyfikenhet och en vilja att testa allt som är förbjudet eller ogillas av vuxenvärlden, och det är uppenbart att man inte ska förlita sig på deras förmåga att fatta bra beslut.

Men hela den här historien får mig att undra hur det står till med Beatrice Asks egen frontallob. Hon verkar onekligen, som hon själv uttrycker det. "lite vild". En smula impulskontroll och tanke på konsekvenserna av sina yttranden kanske vore på sin plats?

Fler torsktankar

I kommentarerna till mitt förra inlägg om det omtalade lila kuvertet upprepades vad jag tror är en myt om den typiske sexköparen - en snäll men socialt obegåvad enstörning vars enda chans att få ligga lite är genom att betala för det. Jag svarade att jag snarare tror att rätt många av dem har både fruar och flickvänner (ibland samtidigt), men att en del lockas av just det "smutsiga" i det hela. Med sin livskamrat vill de älska fint och kärleksfullt, men de vill också ha någon att riktigt snuska sig med, kanske dominera och förnedra, på ett sätt som man väl inte kan göra med sina barns mor heller.

Och som på beställning intervjuar Aftonbladet Paulina, som gjort just den erfarenheten. Vanliga familjefäder som fick en kick av att plåga en nedbruten ung tjej lite hemma i dubbelsängen medan frugan var bortrest. Ingen av dem tycks heller ha märkt att Paulina inte alls var där frivilligt eller gillade att bli förnedrad.

De ensamma stackarna finns säkert, liksom de lyckliga hororna som förbarmar sig över dem mot en rimlig peng. Men på skalan mellan dem och torterade underåriga östeuropeiska tvångsprostituerade finns en hel gråskala av mer eller mindre vilsna säljare, och mer eller mindre perversa köpare. Hur man genom lagstiftning ska kunna dra en gräns för vad som är ok mellan människor och vad som inte är det är en ovanligt svår nöt att knäcka, annars hade vi haft den perfekta lagstiftningen för länge sen med tanke på hur många som försökt, men lila kuvert är nog knappast lösningen. Som sagt, i svensk lag brukar man vilja döma människor först och straffa dem sen.

Lila kuvert till alla sexköpare!

Efter det orangea kuvertet kommer nu det lila - delgivningen av misstanke om sexköp alltså. Justitieminister Beatrice Ask tycker att man inte bara ska sluta skicka delgivningen till den adress den misstänkte vill, och istället skicka det raka vägen hem utan pardon, utan hon tycker dessutom den ska få en knallig färg så att han verkligen får skämmas.



Prostitution är både sorgligt och otrevligt på många sätt, och det är en motbjudande tanke att någon ena stunden kan betala för att få använda en annan människas kropp hur han vill, och nästa stund vara hemma med barnen, eller respekterad och ansedd på jobbet. Vi har hört om företagsledarna och samhällets stöttepelare som på sin fritid ägnar sig åt att tillsammans gangbanga småflickor med eller utan deras medgivande, och ju högre positioner och perversare böjelser, desto mer gottar sig kvällstidningarna och desto mer förfasar sig läsarna och desto mer säljer lösnumren. Det är inte svårt att förstå magkänslan att vilja få de slemmiga torskarna att stå för vad de gjort i offentlighetens ljus, helst i en stupstock utanför kyrkan på söndag.

Men nu stiftas ju lagar förhoppningsvis med hjärnan och inte med magen. För det första är de misstänkta torskarna just bara misstänkta och ännu inte dömda, och hur mycket magen än säger "klart han har gjort det!" så är det inte så juridiken fungerar.

Beatrice Ask vill också skärpa straffen för sexköp. Bloggen Juristens funderingar har en del klara tankar kring detta. Att trafficking och tvångsprostitution måste bekämpas tror jag alla är överens om, däremot är det inte säkert hur. Frivillig prostitution finns det fler olika åsikter om, jag ser även det som ett problem, men det resonemanget finns det inte riktigt utrymme för just här just nu.

Men angående det lila kuvertet ser jag ingen anledning till att just sexköpsmisstänkta ska behandlas vare sig bättre eller sämre än andra misstänkta brottslingar. Jag tycker det är dags att sluta fjäska för dem och hjälpa dem att dölja sina förehavanden från sin familj. Men börja för den sakens skull inte straffa dem innan de är dömda. Skicka delgivningsbrevet i ett vanligt kuvert till den vanliga folkbokföringsadressen som en vanlig myndighet, utan tjafs och specialarrangemang.

Tycker jag.

Mera dödshjälp

I mitt förra inlägg tar jag som synes inte ställning i själva frågan - för eller emot dödshjälp. Jag tycker det är för svårt att göra det rakt av. Men om jag ska försöka.

Jag tror de flesta situationer täcks ganska bra av dagens något luddiga regler. Man kan dämpa smärta och ångest så att patienten inte lider. För den som haft svår smärta länge och tagit mycket morfin kan tillvänjningen göra att det behövs mycket stora morfindoser för att få bukt med smärtan. Så stora morfindoser kan hämma andningen och påskynda döden, och det ser de flesta inte som något större problem. (Ett stort problem med åtalet mot Astrid Lindgren-läkaren var att hennes kollegor blev rädda för anklagelser och därför blev mycket mer restriktiva med de aktuella läkemedlen, vilket kan ha medfört att barn dog med ångest och smärta.) Man stänger av respiratorer, och det förekommer att man avstår från sondmatning av patienter som inte äter och låter dem svälta ihjäl, vilket iofs låter mer plågsamt än en rask spruta.

Men för någon som Lynn Gilderdale räckte inte lagstiftningen till. Hon plågades, men inte på ett sådant sätt att det medicinskt kunde motiver större och större morfindoser. Det finns ju andra sorters lidanden än ren smärta, även om Lynn hade svår smärta och också fick starka smärtstillande.

Är det en mänsklig rättighet att få avsluta sitt liv när man vill? Det är ju inte längre en kriminell handling, och man blir inte ens begravd utanför kyrkogården. Om jag bestämde mig för att begå självmord i morgon skulle invändningarna vara moraliska och känslomässiga, inte juridiska. Fast - inom psykiatrin lägger man ibland ner mycket stor möda på att hindra människor från att begå självmord, om det så krävs att en i personalen följer dem och övervakar dem varje sekund, ända in på toaletten. Man antar att det inte är vad de egentligen vill, utan att det är sjukdomen som talar, och då har de inte längre rätten att bestämma över sig själva. (Å andra sidan, som en kollega påpekade häromdagen, den som verkligen är säker på att den vill dö kommer inte till psykiatrin och talar om det. Då vet man ju att man blir hindrad, och någonstans är det ju det man vill i så fall.)

Men om vi bortser från människor som inte tänker klart pga psykisk sjukdom.
Om jag är helt oförmögen att röra mig och beroende av andra för varje rörelse, och gör bedömningen att jag inte vill leva på det viset? En personlig assistent ska ju vara brukarens armar och ben, men om brukaren säger "ta ner sömnmedelsburken och stoppa i mig allihop" tror jag få assistenter skulle göra det. Men borde det vara tillåtet för assistenten att göra det, och i så fall när? En stipulerad betänketid? När man lyckas övertyga tre oberoende läkare om att man vet vad man pratar om och inte är deprimerad? Och blir det i så fall diskriminerande mot personer som inte är lika verbala och övertygande?

Alltså, det är ju här gränsdragningen blir svår. Jag tror som sagt det är relativt få fall där de flesta skulle anse dödshjälp befogad, som inte täcks av dagens "hoppsan, det blev visst lite mycket där"-praxis och lagstiftning. Men de finns, och kanske vore det motiverat med något slags lagändring för deras skull. Men hur den i så fall skulle se ut, ja det övergår ärligt talat mitt förstånd!

Om att påskynda döden

I Aftonbladet rasar just nu debatten om dödshjälp bland läsarna, sedan en totalförlamad 31-årig kvinna skrivit ett brev om sin önskan att få slippa ifrån sitt lidande. Martin Engqvist skriver i sin tur i en välformulerad debattartikel att han är glad att han inte fick den dödshjälp han önskade sig för tio år sedan. Och åtalet mot en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus, som misstänks ha påskyndat en flickas annalkande död med narkosmedel, är ännu inte avgjort.

Jag kommer omedelbart att tänka på Lynn Gilderdale, en ung kvinna som var svårt sjuk i ME (Myalgisk encephalomyelit, i Sverige löjligt benämnt kroniskt trötthetssyndrom), vars mamma nyligen åtalades för mordförsök efter att gett efter för dotterns vädjanden och hjälpt henne att dö. Mamman erkände sig skyldig till "medhjälp till självmord", men åtalades alltså ändå för mordförsök, men friades i januari i år. Fallet orsakade våldsam debatt i Storbritannien, både om dödshjälp och om situationen för ME-sjuka i landet.


Lynn Gilderdale

Diskussionen om dödshjälp kommer ofta att fokusera på enstaka individer, exempel som används för att visa hur rätt eller fel det är. Och det finns många fall där avgörandet skulle ha varit relativt enkelt, om valet hade funnits. Den som har en progressiv sjukdom, lider svårt, och ändå kommer att vara död inom några veckor eller månader - nog borde den kunna få hjälp att slippa den sista och värsta fasen av sin sjukdom? Och i andra änden av spektrat, någon som är deprimerad och upplever allting som hopplöst och meningslöst och just nu bara vill dö - men vars depression kan botas. Det finns rentav kvinnor med PMD som får självmordstankar 1-2 dagar i månaden men däremellan mår alldeles förträffligt. Såklart kan man inte omedelbart avrätta alla som uttrycker en dödsönskan!

Så var drar man gränsen? Det är ju här det blir knepigt. Om man tillåter dödshjälp, vem ska bestämma, och hur? De mer genomtänkta motståndarna menar att hur man än gör så kommer det att bli knepiga gråzoner, och många är dessutom rädda för en "slippery slope". (De motståndare för vilka det är en ryggmärgsreflex att säga nej till allt dabblande med liv och död har gjort det betydligt enklare för sig!) Förespråkarna tar fram de mest uppenbart befogade fallen och undviker frågan om gränsdragning.

Men inte ens de självklara fallen kanske är så självklara. För en frisk person kan det verka självklart att man inte vill behöva genomgå svår smärta, andningssvårigheter och panik. Eller att man inte vill förlora vett och sans och inte veta vem man är eller vad som händer. Men vi kan aldrig veta i förväg hur vi faktiskt kommer att känna och reagera i en viss situation. Den som tror sig vara tuff och tåla smärta kan plötsligt finna sig själv skrikande efter morfin, den som fasat för det minsta stick i fingret kan upptäcka en styrka och ett lugn som den aldrig trodde var möjligt. Och det här gör beslutet väldigt svårt även för dem som går emot en säker död i en progressiv sjukdom, och vill göra överenskommelser inför framtiden medan de tänker klart.

Jag tänker på Linn Ullmans bok "Nåd", om döende man som ber sin läkarhustru att hjälpa honom dö när det blir för svårt, och skildringen av hans sista dagar av smärta och morfintöcken och däremellan glimtar av liv, en oväntad sista förnimmelse av att vara levande och en glödande längtan efter att få se bara en morgon till - en längtan som han inte förmår förmedla till sin älskade som mycket motvilligt uppfyller det hon tror fortfarande är hans önskan.

Jag minns den skildringen extra starkt eftersom den påminner om en upplevelse jag hade när jag var 18. Jag var mycket sjuk i körtelfeber, och kom till slut in på akuten, svårt uttorkad och med närmare 43 graders feber. Varje gång jag svalde höll jag på att kvävas, så jag ägnade all min kraft och uppmärksamhet åt att bekämpa sväljreflexerna. Först när jag till slut fick ett dropp, och kände vätskan sprida sig som en porlande fjällbäck i hela kroppen tillsammans med en plötslig tanke att "NU är det ok, nu kommer jag att överleva", insåg jag att min kropp och min hjärna hade varit helt inställda på att det var kört. Jag hade gett upp. Och här är grejen: det var inte så farligt. Det var inte alls som man skulle kunna föreställa sig att det är att vara döende och hålla på att kvävas var femte minut. Det var... ok. Jag ville såklart inte dö, och hade jag tänkt tanken tidigare när jag var klarare i huvudet hade den väckt panik, men något hände där i gränslandet och jag slutade helt enkelt bry mig.

Så frågan är mycket svårare än den som debatterar utifrån ett enstaka exempel vill göra gällande. Hur ska man kunna befria dem som verkligen lider och uppenbart aldrig kommer att slippa ifrån sitt lidande i livet, utan att riskera att någon som vill leva ett tag till stryker med av bara farten? Jag har inget bra svar på det. Men jag är övertygad om att debatten kommer att fortsätta blossa upp varje gång en svårt sjuk människa får eller inte får hjälp att somna in.

Gökboet

Socialstyrelsen har granskat användandet av ECT (elchocksbehandling) i psykiatrin, och är enligt SvD kritiska till den ökning som skett och att patienterna inte får tillräckligt information om risken för biverkningar. Uppdrag Granskning gjorde en reportageserie om detta i höstas och nu kommer alltså diskussionen upp igen.

ECT är relativt vanligt i psykiatrin eftersom det hjälper många patienter, inte minst vid djupa depressioner där varken terapi eller mediciner biter. Men det finns också en tendens att "dra till" med ECT vid flera olika tillstånd när man inte riktigt vet vad man ska göra. Ibland fungerar det oväntat bra, ibland inte alls, så det blir lite hit and miss. Och nu visar det sig alltså att det finns en risk för mer långvariga och omfattande minnesstörningar än vad man hittills sagt. Tillfälliga problem med korttidsminnet är en välkänd biverkan och något de flesta kan acceptera, men att minnen av viktiga händelser i ens liv försvinner och inte kommer tillbaka är ett högre pris att betala.

Jag tycker det är bra att den psykiatriska vården diskuteras. Psykiatrin skulle behöva ägna sig lite mer åt seriös självkritik och erkänna att allting inte fungerar optimalt. Det är alldeles för enkelt att avfärda all kritik med att patienterna är psykiskt sjuka och inte vet vad de talar om. Som i alla andra verksamheter finns det förstås saker som är bra, och sådant som behöver förbättras.

Men av någon anledning verkar det vara väldigt svårt att få till en nyanserad debatt om psykiatri i allmänhet och ECT i synnerhet. Det finns grupper som anser att all psykiatri är ett djävulens påfund och organiserad hjärntvätt, och mer naiva medmänniskor som tror att allt går att lösa med lite medmänsklig värme och kärlek. Många som ger sig in i debatten har inga andra referensramar än Gökboet, där Jack Nicholsons rollfigur förvandlas till en sån spillra av sitt forna jag att hans tystlåtne kamrat till slut ser sig tvungen att ända hans lidande med en kudde. Men svensk psykiatri 2010 är inte amerikansk psykiatri 1975. Jag vet inte ens om amerikansk psykiatri 1975 var som i filmen.

Med bilden av ”Gökboet” i huvudet blir den oinsatte förstås förvånad och upprörd över att få veta att ECT används regelbundet i svensk psykiatri. Men så barbariskt är det inte. Man blir sövd och får muskelavslappnande medel för att förhindra muskelspasmer. Ansiktet gör ofta en ofrivillig grimas. När man vaknar kan man vara lite trött och ha ont i huvudet. Värre än så är det oftast inte. Och många blir som sagt hjälpta av behandlingen. Jag har under några år i psykiatrin sett patienter gå från djup depression tillbaka till ett fungerande liv. Jag har sett vanföreställningar upplösas och verkligheten återvända. Jag har också sett trötthet, förvirring och dåligt minne efter behandlingarna. Jag vet att många senare inte minns tiden runt behandlingen. Däremot har jag aldrig själv sett de svårare minnesstörningar som bl.a. Uppdrag granskning skildrade, men jag har ingen anledning att betvivla att det förekommer, om patienterna säger att det förekommer.

När man ordinerar en behandling ska det ske på goda grunder. Vården kan förmodligen behöva bli bättre på att sålla ut vilka som ska erbjudas ECT, i vilka fall det är värt risken – hur stor eller liten den nu är. Och i de besluten måste man förstås ha korrekt information både om möjligheter till förbättring och risker för biverkningar. Därför behöver man ta rapporterna om biverkningar på allvar. Men samtidigt måste ev. risker med behandlingen vägas mot risker med att låta bli. Man brukar inte ge ECT till någon som är lite nere, eller som i Gökboet allmänt besvärlig. Alternativet till ECT kan vara att fortsätta ligga i en säng och stirra in i väggen utan att orka äta eller duscha. Det kan vara att brottas med starka självmordstankar varje dag, hela dagen. Det kan vara en tillvaro som varje sekund känns meningslös och plågsam.

Socialstyrelsen anser att det brister i informationen till patienterna. Att alla ska ges möjlighet till informerade beslut om sin egen vård är självklart – men i psykiatrin ställs man ofta inför ett dilemma då personer som är akut psykiskt sjuka tenderar att vara ganska dåliga på att fatta rationella beslut. Man har svårt att ta in information och minns den kanske inte efteråt – med eller utan ECT. Den som är djupt deprimerad ser allting i svart, och kan tacka nej till alla former av vård eftersom h*n är övertygad om att ingenting ändå kommer att hjälpa. Men det här är förstås ingen nyhet, utan en av alla svårigheter som läkaren ska ha kompetens att hantera. Och en av anledningarna till att det finns lagar om tvångsvård – som förstås ska användas restriktivt, och de facto används betydligt mer restriktivt än vad Gökboet-debattörerna tror.

Det finns inga enkla lösningar. Men mer kunskap, och en öppen, sansad diskussion med alla inblandade brukar vara en framkomlig väg för att förbättra saker.

Vänster?

Ofta när jag yttrar mig om politiska frågor drar folk slutsatsen att jag är en sån där flummig vänstertyp. Om jag säger att jag tycker att förändringarna i sjukförsäkringen är så katastrofala att man knappt tror det är sant, så förväntas jag plötsligt stå till svars för allt från Mona Sahlins choklad till Stalins massmord. Det är en argumentationsteknik som gör mig galen - man bevisar inte att A är bra genom att häva att X minsann också är jättedåligt eller rent av sämre. Om jag i en diskussion hävdar att vi betalar sjukt mycket pengar till kungahuset, tycker jag inte det är ett relevant motargument att vi minsann också betalar jättemycket i bistånd som bara försvinner i korruption. Ja, det är också ett problem, men kan vi prata om en sak i taget, tack?! Eller så ska jag börja använda samma teknik. Nästa gång sambon klagar på att jag lämnar kaffekoppar bredvid fåtöljen ska jag svara "jaså det tycker du är ett problem, men att grannen säljer knark är bara toppen eller?". (Mig veterligt säljer ingen av våra grannar knark, det var förstås bara ett exempel.)

Nå. Så är jag vänster? Tja, jag antar det. Jag har hittills inte känt att något parti representerar just mig, men jag tycker ju t.ex. att det är bra och viktigt att vi betalar skatt till en gemensam kassa så att de som av någon anledning inte kan försörja sig själva kan få hjälp. Solidaritet, sååååååååå 80-tal, jag vet, men jag tycker faktiskt fortfarande det är en bra idé. Jag tycker varken elmarknaden, tågtrafiken eller apoteken har blivit bättre av privatisering. Och jag tycker framför allt att den pågående slakten av sjukförsäkringen är så sjuk att jag bara vill gråta. Och det tror jag fler skulle göra om de förstod fullt ut vad det faktiskt är som händer. Å andra sidan är jag inte övertygad om att det skulle bli så dramatiskt mycket bättre med en socialdemokratisk regering.

När jag går och röstar, vilket jag gör, tycker jag ärligt talat det är svårt att välja. Det känns lite som pest eller kolera, eller åtminstone som PMS eller förkylning. Men jag tenderar nog att hamna någonstans vänster om mitten, ja.

Vad jag inte riktigt förstår är varför det känns lite lätt skämmigt att erkänna det?