Aftonbladet-porren

Aftonbladet rubricerar förfärat i gammal god dubbelmoralstil:
"DET VÄRSTA SOM VISATS" - Här är första bilderna från Kanal 5:s nya skandalsåpa. Berusade 20-åringar har sex efter gratisspritorgier på krogen.

Länken får säkert många klick, och tv-programmet kommer att få många tittare. Jorå, det kittlar. Nu går de ännu längre! Oj, hur långt kan de gå? Måste kolla!

Jag begriper inte varför folk bara kan erkänna att de vill titta på när andra knullar, och skaffa sig en riktig porrfilm. Det är ju inte direkt svårt att hitta porr. Och varför inte Aftonbladet gör som dokusåporna, tar steget fullt ut och inrättar en egen porrsektion, istället för att låtsas att det de gör är något helt annat.

Snuskig fantasi

Apropå det förra inlägget om vår pedofila blick, så finns det fler som ser snuskigheter där de inte borde finnas. Men om det är många som ser potentiell sexualisering av badande barn, så är förmodligen den kvinna som anmält den porriga ostreklamen däremot ganska ensam om sin sexualiserande blick på osten.

Vår pedofila blick

Så här på sommaren fotograferas det hejvilt, inte minst bland barnfamiljer. Härliga semesterbilder ska det bli, stugan och jordgubbarna, midsommarkransar och utlandsresor ska förevigas. Ett populärt motiv är barnen på stranden. Och det är detta som har blivit ett samtalsämne som kommer upp nästan varje gång någon tar fram en kamera i närheten av barn.Vilka bilder är egentligen ok att dela med sig av i vilka sammanhang? Nästan inga, i inga, kommer vi fram till.

Framför allt är vi alla eniga om att man aldrig, inte på några villkors vis, får lägga ut bilder på nakna barn på nätet. Någon kan möjligen tänka sig att lägga ut en badbild bakifrån i ett fotoalbum med begränsad åtkomst på Facebook, bara för den närmaste familjen. Fast sen kommer vi på att Facebook får rättigheterna till dina bilder i samma ögonblick som du lägger upp dem, och får de för sig att använda dem i en världsomspännande reklamkampanj spelar det ingen roll att du bara hade tänkt visa dem för faster Agda. Bäst att vara försiktig alltså.

Nyligen tog en vän i förfäran bort en bild från sin blogg, som han i tanklöshet velat dela med sig av. En härlig sommarbild som visade dotterns glädje över att äntligen få bada efter att ha varit strandad jättelääääääänge efter en operation. Först efter ett tag slog insikten till - herregud, dottern naken på internet, vad tänkte han på egentligen?!

Fast på ett sätt tyckte jag det kändes lite trösterikt att han faktiskt inte hade tänkt på det på det viset på en gång. För vi är alla så himla medvetna nu. Vi vet att pedofilerna lurar överallt, och vi måste skydda våra barn från deras lystna blickar. En kollega berättade hur hon på semestern blivit varse en man som stod lite egendomligt med en väska på stranden i närheten av några lekande barn, och plötsligt insett att väskan hade en liten lucka och innehöll en filmkamera. Omedelbart ryckte hon till sig sitt barn, vars tanklösa ombyte av badkläder i samma stund förvandlats till en pervers striptease för mängder av anonyma runkande nätsurfare.

Jag kommer att tänka på Palle Torssons projekt, där han klippte ihop scener från Pippi-filmer på ett sätt som för 2000-talsblicken framstod som närmast pornografiskt. Upprördheten blev enorm, och jag tror få av de som förfasade sig över denna perversa behandling av en barndomsikon uppfattade poängen med filmen, nämligen att den handlar om betraktarens egen blick. När filmerna gjordes var det ingen som uppfattade någon som helst sexuell underton i kramar och korta kjolar. Idag skulle förmodligen många scener fått filmas på ett annat sätt, för hela filmteamet skulle unisont studsa till över att Annikas kjol glider upp när hon åker på ledstången. Säkrast att låta henne promenera fint ner för trappan istället.

För att kunna skydda våra barn från pedofiler tvingas vi själva tänka som pedofiler. Innan vi lägger ut bikinibilder på ungarna på Facebook måste vi fråga oss själva: Hur sexigt är det här? Plötsligt ser vi vad de ser, våra omedvetna lekande barn som sexobjekt, deras frisläppta nakenspringande på stranden som provokation och show. Vi ser på barnen med en pedofil blick, lägger ett filter av sexualisering över det vi ser.


Och vi kan inte tvätta av oss den där blicken. Vi har förlorat vår oskuld.

Utförsäkrad, nollklassad, och världens sämsta hemmafru.

Idag har jag fått mina värsta farhågor bekräftade av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag tänkte egentligen inte berätta såna här privata saker i bloggen, tanken var att skriva om mina tankar och åsikter snarare än mig själv och mitt privatliv. Men nu bara måste jag få dela med mig av min Kafka-värld.

De senaste åren har jag haft tidsbegränsad sjukersättning på 50%, pga en kronisk sjukdom som jag haft i över 20 år. Men nu är det slut på det roliga, inget mer lyxliv för 3400:-/månad, vilket är vad jag får från FK efter skatt varje månad. Nu har jag blivit utförsäkrad.

Så jag blev kallad till Arbetsförmedlingen, med tydliga instruktioner att om jag hade ett jobb förväntades jag ta tjänstledigt för att delta i en arbetslivsintroduktion. Jag tror det är det som kallas arbetslinjen. Men jag vet inte hur man gör för att ta tjänstledigt från en timanställning som formellt upphör efter varje arbetspass, så jag struntade i det. Som tur var ville de ha första mötet en dag när jag var ledig och inte hade en alltför dålig dag.

På Arbetsförmedlingen blev jag inskriven i arbetslivsintroduktionen på halvtid och fick papper att skicka till min A-kassa, eller till Alfa-kassan om jag inte hade någon. Det har jag inte, eftersom jag blev sjuk en månad efter att jag hoppade av gymnasiet och började jobba, och har sen dess aldrig jobbat tillräckligt mycket för att uppfylla arbetsvillkoret. Om jag har räknat rätt kommer jag därför att få ungefär 2000:- i månaden före skatt. Wow. Det är nästan två hela arbetspass utan ob. I månaden. Varför har jag gått och stretat på ett sketet jobb för när denna guldgruva fanns att ösa ur?

Nu tycker tydligen inte Arbetsförmedlingen att jag ska gå hos dem istället för att jobba, de tycker att jag ska göra det på min "lediga" tid. Det bygger förmodligen på antagandet att jag inte alls är så sjuk som jag påstår, utan när jag har jobbat mina 50% kan jag gott komma och anstränga mig lite till. Fast det kan jag ju inte. När jag har jobbat färdigt går jag hem och däckar. Så jag hoppas de inte tänker hitta på alltför mycket skoj med mig.

Det här kanske låter lite bisarrt. Men det är ingenting emot vad som händer efter de här tre månaderna. Om jag då inte mirakulöst tillfrisknat genom AF:s försorg ska jag tillbaka till sjukförsäkringen. Problemet är att det finns ingen, för mig.

Jag kan inte få sjukpenning eftersom jag inte hade någon SGI när jag blev sjuk. Jag hade ju den dåliga smaken att bli sjuk alldeles för ung, plugga länge, och dessutom bo utomlands i flera år.

Jag kan inte få tidsbegränsad sjukersättning eftersom den inte längre existerar.

Jag kan inte få varaktig sjukersättning, eftersom det numera krävs att läkaren svär vid sitt stetoskop att det inte finns någon som helst möjlighet att jag någonsin kommer att bli ens en liten gnutta bättre. Vilken läkare har en sån kristallkula? Två läkare försäkrar visserligen att jag kommer att vara sjuk i minst 5-10 år respektive att såvida inte forskningen gör ett genombrott i Nobelprisklass kommer jag att vara sjuk för all framtid. Men det hjälper inte.

Försäkringskassan ifrågasätter visserligen inte på något sätt att min arbetsförmåga är nedsatt med 50% nu och lång tid framöver. Men, som FK-handläggaren sa, "när dagarna är slut så är de slut". Det finns helt enkelt ingen ersättning som reglerna tillåter att de beviljar mig. Och AF-handläggaren berättade att jag var den fjärde hon träffade i samma situation.

Så tydligen är det enda alternativet för mig att söka försörjningsstöd. Förutom att det inte är något alternativ, eftersom min sambo tjänar tillräckligt för att försörja oss båda på en för samhället acceptabel nivå. Lustigt nog har han alltså försörjningsskyldighet för en vuxen kvinna innan vi ens är gifta.

Sambon ja, han har gjort ett riktigt nerköp. Inte nog med att jag blev av med både bostadsbidrag och hemtjänst när vi flyttade ihop (han kan ju både betala hyran och städa!), nu är det alltså dessutom meningen att han ska försörja mig på heltid, ge mig mat och betala mina studielån (det nya förbättrade CSN bryr sig nämligen inte om huruvida jag har pengar eller inte, de ska ha tillbaka en halv mille på 25 år och därmed basta!), medan jag går på Arbetsförmedlingen och får hjälp med motivationen att vilja ta mig tillbaka till jobbet jag var tvungen att sluta för att gå där, ligger på soffan och gnäller och poppar piller medan han gör allt hushållsarbete, och bidrar med en dryg tusing till hushållskassan varje månad.

Men jag är ju ändå åtminstone psykiskt frisk. Tänk att försöka navigera sig genom denna Kafka-process med en djup depression som färgar allt ännu svartare än det är, eller svår ångest, eller röster som tjabblar och pladdrar och förvirrar det hela ännu mer. Jag ser situationer som är betydligt värre än min på jobbet hela tiden.

Jag är övertygad om att de här regeländringarna kommer att synas i självmordsstatistiken. Jag kommer dock inte själv att ingå i den. Min framtid är i stället att bli världens sämsta hemmafru. Grattis, älskling!

Beach 2010

Nu har jag varit på stranden alldeles tillräckligt länge, och återvänder till bloggen medan regnet faller. Ja, jag har badat nästan hela tiden jag varit borta, för är det något jag älskar så är det att bada, och allra helst utomhus på sommaren. Badkaret är inte dumt det heller, eller simhallen på vintern, men de kan inte mäta sig med känslan av att plaska runt i naturen under en strålande sol. Jag har tagit lugna simturer i en frisk källsjö. Jag har kastat mig ut i ett salt och aningen för kallt hav. Jag har dykt ner i en brunsvart liten skogstjärn i kvällningen. Och jag har sett kompisens treåring lyckligt kasta sig från en två meter hög trampolin och magplaska ner i sjön - jisses, den ungen är ett värre badmonster än jag, det trodde jag faktiskt inte var möjligt!

Så jag har badat och hoppat och plaskat och solat och njutit av sommaren trots att min Beach 2010 måste betraktas som ett misslyckande av alla kvälls- och damtidningar. Jag är nämligen inte SMAL. Jag har visserligen gått ner 25 kilo med LCHF, men jag har fortfarande långt kvar till ett "normalt" BMI och viktnedgången har dessutom orsakat en del överskottshud så att det kvarvarande fläsket hänger och slänger. Trots det går jag omkring på stranden, och dessutom i bikini för att få sol på min överdimensionerade mage. Hur understår jag mig?! Tänker jag inte alls på mina stackars medmänniskor som tvingas åse eländet?

Ärligt talat, näe.

Jag har alltid haft komplex för min verkliga eller inbillade övervikt. Som fullständigt normal 6-åring hade jag komplex för att min mage inte var platt. Som på gränsen till underviktig tonåring var det höfterna som var för breda. Och när jag i vuxen ålder började gå upp i vikt på allvar (av skäl som jag inte tänker redogöra för här) slutade jag nästan bada helt. Jag, som älskar vatten och tillbringade mer tid under vattenytan än över som barn, ägde under flera år inte ens en baddräkt. För någon okänd på stranden kunde ju tycka att jag var FUL, gubevars. Någon gång ibland, när det blev riktigt varmt, badade jag i underkläder och t-shirt.

Jag vet också att jag inte är ensam. Många är obekväma på stranden, vissa rent fobiska enligt Aftonbladet. Och det gäller inte bara monstruösa fläskberg, missbildade, och folk som verkligen har ett avvikande utseende som andra kan tänkas stirra på, det gäller fullständigt normala kvinnor i storlek 38-40 som flippar ut för att de inte ser ut som en retuscherad fotomodell. Newsflash: INGEN ser ut som en retuscherad fotomodell, inte ens modellen själv.

Men det är egentligen inte heller det som är poängen. Jag menar, ok, låt oss anta att du faktiskt är ful. Du är för tjock, har hängtuttar och celluliter, och dessutom ett missprydande ärr tvärs över nåt synligt ställe. Du har krokiga tår, rynkiga knän, och har inte ens rakat bikinilinjen idag.

Jaha, än sen då? Vad är det värsta som kan hända? Att okända på stranden tittar på dig och tänker "isch, hon var ful"  i flera sekunder innan de glömmer bort dig? Ja, för det första vet du faktiskt inte om de tänker så. Att någon tittar åt ditt håll och samtidigt ser sur ut kan lika gärna bero på att de ser en massa bajsande kanadagäss bakom dig, att de hade velat ha din braiga plats på stranden, att de har halsbränna eller att de just tappar sin glass i sanden. Eller att de är djupt obekväma med sina egna skavanker och tycker det är orättvist att du går omkring där med dina gungande lår medan de själva minsann sitter och trycker i långa shorts för att inte utsätta omvärlden för sina tre celluliter. Men låt oss anta att de faktiskt tittar på dig och uppfattar dig som oattraktiv. Är deras uppfattning viktig för dig? I så fall, varför går du inte runt med en enkät till alla på stranden och ber dem recensera din kropp? Inte så intresserad av svaren? Nä, just det.

Vilket du också kan påpeka för de idioter som faktiskt tar sig friheten att kommentera andras fysik högt. Det här är något mina smala vänner inte tror förekommer, och som chockade mig när jag själv gick från normal till överviktig. Jag trodde faktiskt inte det fanns så många ouppfostrade idioter i världen. Jag trodde f.ö. inte heller att det var så vanligt med rasistiska tillrop från främlingar på stan, men vänner som är mörkare än jag berättar att det är förfärande vanligt. Begåvningsreserven tar sig tydligen alla möjliga friheter när de är ute bland folk. Men om det är fundamentalt ointressant vad folk i allmänhet anser om din kropp, är det då inte ännu mindre ointressant att få en recension från någon som är så socialt missanpassad att vederbörande anser sig ha rätt att ropa oförskämdheter till okända? Allvarligt, verkar det vara en person med gott omdöme?

När jag till slut härsknade till på min begränsning av mig själv, och köpte en baddräkt och började simma igen, upptäckte jag något intressant. I simhallen såg jag plötsligt alla möjliga slags kvinnokroppar. I det offentliga rummet ser man ju faktiskt bara kroppar av en enda typ, och dessutom oftast retuscherade för att ta bort allt som ser lite mänskligt ut. Men här gick tjocka, smala, unga och gamla med sina hängtuttar, bristningar, ostyriga hårstrån och annat som normalt finns på en kropp. Det var oväntat befriande! Julia Skott har lagt märke till samma sak, och har skapat en virtuell simhall på Kroppsbilder-bloggen. Den rekommenderas för alla som tror att deras kroppar är onormala och inte ser ut som de "ska":

Peter Siepen tycker tydligen det är ett problem att även människor som inte faller honom i smaken rent estetiskt dristar sig till att bada om sommaren. Jag tycker problemet är det motsatta. Att människor som VILL bada, sola, bli bruna och njuta och må bra av endorfiner och d-vitamin, avstår för att någon kan tycka de är fula när de gör det. Men jag går inte till stranden för att utgöra underhållning eller sexfantasiobjekt för främlingar, utan för att jag älskar att vara i vattnet.

Och se upp om ni är i närheten, för jag dyker som en kratta och det skvätter som FAN!