Äntligen slipper man dejta puckon!

Tydligen är det fler än jag som har stört sig på alla korkade puckon på dejtingsajterna, för nu finns det en ny sajt för högutbildade kvinnor med höga krav. Hade jag varit singel hade jag slagit till direkt! Tänk att slippa inte bara de omtalade "Öh, vill du knulla?" utan även "Hej, jag heter Kalle och jag är 32 år och 173 cm lång och har mellanbrunt hår och blå ögon och jeans och ett tråkigt jobb och har absolut ingenting intressant att säga. Ska vi fika?". För att inte tala om alla gånger man tyckte att man hade en intressant dialog på gång, skrev ett genomtänkt svar där man vidareutvecklade ett resonemang från den andres mail, och till svar fick: "Ok... har du gjort nåt kul i helgen då?"-

Malin Wollin fattar som vanligt inte grejen och tycker det verkar meningslöst eftersom just hennes sportfånekille (eller möjligen nån som han) inte finns där. Men hon är inte ensam. Väldigt många tycker det räcker att killen är hel och ren och snäll, eller förresten han måste ju vara snygg också, men det säger ju sig självt eller? Jo, det kan vara svårt att tänka utanför sina egna referensramar ibland.

Jag har skrivit om min intellektuella tyckmyckenhet förut, men jag tar gärna chansen att upprepa mig när det gäller ett av mina favoritämnen. Det är väl min revansch för att jag fick så mycket däng på den tiden jag hängde på dejtingsajter och hade mage att önska mig en man med högre utbildning och en intelligens över genomsnittet.

Det berodde naturligtvis inte på att jag tror det händer något magiskt med varje person som genomgår en högskoleutbildning, utan på en ren statistisk bedömning. Vad jag i själva verket var ute efter var förmågan att kunna tänka och resonera på flera abstraktionsnivåer, och som jag skrivit tidigare tycker jag metakommunikation är en bra grej att ha i en relation. Och såna förmågor är mer vanligt förekommande bland personer med högre utbildning än bland personer utan. Det betyder inte att var och en som gått en 10-poängskurs automatiskt är ett snille, tvärtom är dumheten förfärande utbredd bland landets studerande. Och det finns personer som lyckats träna upp sin hjärna även utan högre studier. Men man har liksom större chans att hitta en gödselstack om man letar på en bondgård än om man letar på Drottninggatan.

Nu är det ju så här med abstrakt tänkande, att om man saknar det kan man per definition inte förstå vad det är man saknar. Den som själv är lite småpuckad kan naturligtvis inte förstå vad man får ut av att vara ihop med någon som kan långa ord och pratar om komplicerade saker. För det är så outbildade ofta ser på utbildning: att det handlar om att lära sig saker utantill och kunna långa ord. Så var det ju i skolan, att man lärde sig saker utantill till proven, så det måste vara det som menas med att plugga.

Men lyckligtvis är smaken som bekant som baken, lika barn leka bäst, och när var tar sin så tar jag min och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Deal?

Att ge bort en monark

De senaste årens trend med storslagna Hollywood-inspirerade kitschbröllop till gigantiska kostnader har tydligen även medfört en import av den anglosaxiska traditionen att brudens far leder henne fram till den väntande brudgummen och lämnar över henne till honom. En del har t.o.m. fått för sig att detta skulle vara gammal svensk tradition. Det är det inte. Jag har hört mina prästbekanta muttra en hel del över detta oskick, och diskutera hur man ska ställa sig till såna önskemål från brudparet. Även Magdalena Ribbing har tagit avstånd från seden vid upprepade tillfällen i sin etikettspalt.


Father of the bride

Så det var med stor förvåning jag läste, först i Annika Borgs debattartikel i DN och senare även Aftonbladet m.fl att kronprinsessan Victoria fått för sig att genomföra denna sunkiga charad på sitt bröllop. Diskussionen om för eller emot rasar upprört.

Eftersom hovets hela existensberättigande bygger på traditioner, och kungafamiljen brukar anses vara proffs på att upprätthålla den mest fisförnäma etikett och tradition, så är det oerhört märkligt att hon inte hellre väljer att upprätthålla den svenska traditionen - som ju dessutom har ett betydligt mer tilltalande symbolspråk.

När detta diskuteras dyker det alltid upp en massa tidigare eller blivande brudar för vilka det minsann var självklart att gå nerför kyrkgången med sin pappa istället för sin blivande make, som häftigt försvarar sin rätt att göra så, för att de tycker det är fint. För mig får de göra som de vill. Men jag skulle ha lättare att acceptera deras val om de kunde förklara exakt vad det är de tycker är fint. Vad symboliserar gesten för dem? Det räcker inte med att säga "för mig betyder det inte att jag är en viljelös omyndig handelsvara som ingår i en transaktion mellan två män". Jag vill veta: vad betyder det då?

Det närmaste en förklaring jag hört är "pappa är viktig för mig och det vill jag visa". OK. Säg att man står nära sina föräldrar, vill inkludera dem, och visa i ceremonin att paret ingår som en del i en större familj. Det skulle kunna vara fint. Låt pappa läsa en dikt då. Och mamma. Låt alla fyra föräldrarna (eller hur många man nu har) gå efter brudparet in i kyrkan, eller stå framme i koret och välkomna den nya medlemmen in i respektive familj. Låt bruden leda fram brudgummen till sin familj, och brudgummen bruden till sin. Låt alla nära familjemedlemmar bilda en ring eller halvcirkel kring brudparet. Inte vet jag, det finns massor av fina sätt att gestalta familjens betydelse i en bröllopsceremoni, om det känns viktigt att göra det. Men just gesten med att bruden går över från pappans vård till makens känns bara så ruggigt ofräsch!

Att "vanliga" par av någon oundgrundliga skäl vill ha den här symboliken må väl vara deras ensak, och går knappast att hindra så länge det finns församlingar och vigselförrättare som ställer upp på det. Men för Sveriges blivande statsöverhuvud är det en annan sak. Hennes bröllop är inte bara hennes ensak. Hon och hela hennes familj är vandrande symboler, och allt de gör följs och uppmärksammas, och upphöjs åtminstone av vissa till norm.

Men kanske är det just det brudöverlämnandet illustrerar i Victorias fall. För trots att hon framstår som en stark och självständig vuxen kvinna, så är hon de facto inte fri att göra som hon vill. Hon var, som enda vuxen person i Sverige, tvungen att be om lov från både pappa och regeringen för att få gifta sig, och tydligen satt det rätt långt inne dessutom. Så att offentligen demonstrera hur kungen "äger" henne och är den som har mandat att "ge bort" henne till en man kanske i själva verket är helt rätt.

Lägg ner monarkin och släpp ut kungafamiljen ur den förgyllda apburen, säger jag!

Otrohet

Är det bara jag, eller är det mycket otrohet i tidningarna just nu? Först Tiger Woods, sen Sandra Bullocks man och Larry King, och nu prinsessan Madeleines fästman. Både Expressens och DNs experter har nyligen gett råd till läsare som undrar hur de ska hantera sin äkta hälfts otrohet, och Aftonbladet diskuterar huruvida man bör berätta om sitt snedsteg.

Först och främst: jag tycker inte kändisars kärleksliv är intressantare än andra människors. Det händer att man sitter hos frisören och ska färga håret och det bara finns skvallertidningar att läsa, det brukar sluta med att jag hellre sitter och stirrar rakt fram i en halvtimme, för de där tidningarna är så larviga att hjärnan får panik och försöker kasta sig ut genom ena örat för att rädda sig om man läser för länge. När någons relation är i kris är det tråkigt för de inblandade och deras närmaste. Punkt.

Men i samband med allt detta otrohetsprat kommer det fram en del intressanta kommentarer, såväl från de inblandade och tillfrågade experter som från amatörtyckarna i kommentarsfälten.

Genomgående i alla de ovan nämnda fallen verkar vara att ingen av de bedragna omedelbart packat sina väskor och gått. Det kanske man inte gör heller. Först tar det ett tag att ta in och begripa vad som hänt, särskilt om man får dra ut informationen med tång ur den andre eller i värsta fall läsa om det i skvallertidningarna som tycks veta mer än man själv. Sen måste man ta ställning till hur allvarlig skadan är och om relationen går att reparera. Det är klart att det tar emot att slänga bort ett förhållande som varit bra i många år, för att inte tala om hur meckigt det blir rent praktiskt med alla papper och boendefrågor och packning och delad vårdnad, och ofta ekonomiska issues därtill.

Men sen börjar det komma en massa dåliga skäl för att stanna. Offentliga personer har ju sin image att tänka på, gubevars, och det kan säkert finnas mindre kända som tror att en skilsmässa skulle missgynna deras karriär och viktiga nätverk. Madeleine är väl bästa exemplet på det. Det vore ju otrooooooligt pinsamt för kungahuset med en bruten förlovning. Nej, då är det bättre att bita ihop och gifta sig med fanskapet som svikit ens tillit och krossat ens hjärta. Så är det när man är född till att vara en rikssymbol, rätten till ett rimligt privatliv är priset man betalar för att få partaja för miljoner, köra hur fort man vill och parkera var man vill.

Sen brukar folk också hävda att de stannar kvar för barnens skull. Alla vet ju att skilsmässobarn blir uppfuckade för livet och kommer att behöva gå i terapi hela sina vuxna liv och hur dyrt blir inte DET? Jo, för barnen mår ju så mycket bättre av två föräldrar som går omkring i konstiga tystnader och skriker på varann när de tror att barnen sover och inte hör. Som aldrig är glada, kramas och beter sig sådär pinsamt förälskat som tonårsbarn HATAR när deras föräldrar gör. Barnen får en riktigt bra bild av hur en kärleksrelation ska vara då. Och om de fattar vad som ligger bakom, vilket de ofta gör när de blir lite större, lär de sig att i relationer får man finna sig i att bli sviken och ljugen för, det är bara att bita ihop och ta så mycket skit som krävs. I värsta fall uppfattar de dessutom att föräldrarna stannar kvar i denna känslomässiga misär FÖR BARNENS SKULL, så då bär man dessutom skulden till sina föräldrars olyckliga liv.

Jo, för DET kommer de ju inte att behöva gå i terapi för när de blir stora.

Sen kommer de vanliga idiotkommentarerna på artiklarna, som ofta går ut på att människan helt enkelt inte är gjord för att vara monogam, så det är för mycket begärt att man ska vara gift med samma person i en massa år och aldrig ha sex med någon annan. En del begränsar denna "naturliga" oförmåga till att endast gälla det manliga könet.

Men nu är det ju så här att massor av människor klarar av att hålla sig till en och samma partner hela livet. Inte för att man aldrig blir attraherad av någon annan, och aldrig känner sig frestad, utan för att man VÄLJER att avstå. Och visst kan man ge sig sjutton på att just som man har den jobbigaste svackan i sin relation och den andre driver en till vanvett, just då dyker det upp någon fantastisk person som minsann aldrig skulle bete sig på det viset. Det är bara det, att nu har man ju lovat. Och har man den minsta utvecklad impulskontroll så kan man nöja sig med att konstatera att Pelle/Stina var jävligt läcker, och sen går man hem och försöker jobba på att få sitt äktenskap på rätt köl igen. Och är det verkligen helt kört, så gör man slut på det INNAN man går vidare till nästa.

Det finns ju faktiskt inget relationtvång. Vill man inte vara i en lång monogam relation så slipper man. Man kan vara singel, med eller utan tillfälliga ragg, KK, eller vilken lösning man nu vill ha, eller så kan man hitta någon som kan tänka sig ett öppet förhållande. Det är ingen som tvingar en att ingå en överenskommelse som man inte tänker hålla.

Men vill man inte fortsätta vara ihop med någon som bedragit en ska man slippa. För att man har rätt att vara lycklig och bli väl behandlad, alldeles oavsett om man är känd eller har barn eller har glömt bort hur man försörjer sig själv eller är kunglig och förväntas stå över såna misstag som vanliga dödliga gör.

Jamen man måste ju få...

Här är en av mina pet peeves: Människor som inte har ens den mest grundläggande förståelse för orsak - verkan.

Jag träffar ibland på personer som beklagar sig över att de inte får vara sig själva. "Man borde få vara som man vill" säger de. Exakt vad som hindrar dem är till en början oklart, men det är något slags allmänt förtryck i samhället. Vad det är de känner att de så gärna vill göra men hindras från har de också svårt att ge exempel på. Pressar man dem lite brukar det ändå komma fram att problemet är omgivningens reaktioner. När de förtryckta stackarna försöker vara lite fria och härliga händer det att folk runtomkring rynkar på näsan eller rentav säger åt dem att de beter sig dumt. Fy vad taskigt!

Det finns också personer som beter sig som svin i relationer, och när partnern klagar rycker på axlarna och säger "så här är jag, du kan väl inte kräva att jag ska ändra på vem jag ÄR". Inte ens när partnern drar, för att h*n inte har lust att vara tillsammans med någon vars innersta natur är att vara en person som inte städar men däremot gärna flirtar med andra, föranleder det en smula självreflektion. Om partnern var så rigid och intolerant att h*n inte kunde acceptera personens sanna jag så var det lika bra att h*n stack. Synd bara att man ska ha sån otur att man bara träffar samma intoleranta typer hela tiden. Men någon dag träffar man säkert någon som älskar en som man är!

Nu är det ju så här, att man styr inte över någon annans beteende än sitt eget. Men vad de här fria själarna egentligen vill är att kontrollera både vad de själva gör, och hur omgivningen ska reagera på det. För man "får" ju faktiskt göra vad man vill! Men då får man också ta konsekvenserna.

Visst, en del beteenden har lagstadgade konsekvenser, och då kan man ju säga att man inte "får" göra så. Mördar du någon hamnar du i fängelse, eller möjligen rättspsykiatrisk vård om du är i behov av det. Men det är ju i sig inget hinder för att utföra handlingen, det står dig helt fritt att ändå välja att slå ihjäl någon och därefter hamna i fängelse. Andra beteenden har inte juridiska utan enbart sociala konsekvenser. Du kan välja att hålla en ändlös monolog om din egen förträfflighet på en fest, men då får du också räkna med att konsekvensen kan bli att alla andra plötsligt ser någon de måste hälsa på och går därifrån.

Till Magdalena Ribbings etikettspalt kommer det då och då frågor som tycks söka tillåtelse att bryta mot sociala normer för att man tycker de är tråkiga. "Måste jag ha slips på farfars begravning bara för att farmor vill det, kan jag inte få ha en röd fluga i stället, det tycker jag är mycket snyggare?". "Måste jag tacka för presenten, jag kan inte komma på nåt bra att säga/telefonräkningen blir så dyr?". "Är det ok om jag tar med mig en spritflaska och halsar ur i hissen, jag tycker det är trist att komma nykter till en fest?". Igen, borde inte alla andra bara acceptera att jag vill vara lite fri och härlig och okonventionell och gilla mig som jag är?

På samma sätt finns det vissa som inser att de behöver ändra sina matvanor, för att gå ner i vikt eller förbättra sin hälsa, men ändå inte vill göra det fullt ut. De säger sig ha börjat äta "nyttigt" (om vad som egentligen är nyttig mat tvista som bekant de lärde), men titt som tätt slinker det ändå ner en godisbit här och en chipspåse där, och läsk är ju inte mat, det är måltidsdryck. Sen klagar de på att de inte når önskat resultat, och menar att det är fel på den nyttiga kosten som inte funkar. Om någon påpekar att det kanske är småsnaskandet var och varannan dag som ställer till det, svarar de uppbragt att "man måste ju få UNNA sig ibland, annars blir ju livet jättetråkigt!".

De vill alltså inte välja. De vill äta kakan och ha midjan kvar. Istället för att på allvar ställa sig frågan vilket val de vill göra: Är fredagschipsen faktiskt så viktiga för dem att de inte kan leva ett fullvärdigt liv utan dem, då kanske det rätta beslutet är att äta chipsen och ha lite mage (och eventuellt riskera allvarligare hälsoproblem längre fram). Man kanske har ett sockerberoende som man skulle behöva se i vitögat, och välja att försöka bli av med - eller välja att fortsätta leva med om man inte har tillräcklig motivation för att sluta just nu. Hursomhelst är det ett val, och ett val man inte slipper undan även om man försöker låtsas att det inte är man själv som styr.

Men fraserna "man måste ju få" eller "man borde kunna" är helt meningslösa. Själv tycker jag det borde komma tusenlappar ur näsan varje gång jag snyter mig, men universum verkar skita fullständigt i vad jag tycker, för det är samma gamla jävla snorkråkor varenda gång. Så jag kan välja att antingen sätta mig ner och gnälla över att det är fel på världen, eller gilla läget och gå ut och jobba ihop mina tusenlappar istället. Likaså kan jag välja att följa sociala konventioner och ha vänner, eller att bryta mot dem och kanske bli väldigt ensam.

Dr. Phil brukar säga att när du väljer beteendet så väljer du konsekvenserna. Jag tycker fler personer över 3 år borde kunna förstå det.

Kvinnors sexuella makt

Ola Rapace tyckte för ett tag sedan att feministerna måste inse att de även har privilegier, eftersom kvinnor till skillnad från män kan ligga sig fram. Därmed ansluter han sig för det första till den gamla myten att män alltid är kåta, saknar kontroll över sin könsdrift och blir fullständigt hjälplösa när en kvinna viftar lite med fittan. Dessutom tror jag inte han pratar om hela den halva av befolkning som definieras som kvinnor, utan snarare om unga snygga tjejer, besläktade med den esoteriska idén om Quinnan. Den undersköna, mystiska, åtråvärda. Hon förekommer även i reklamen, som den man blir om man bara rättar till sin sista lilla skavank med en viss produkt. Hon hyllas i svulstiga termer av såna som Björn Ranelid. Hon är helt enkelt inte riktigt av denna världen.

Quinnan och den snygga bruden har måhända "privilegiet" att kunna ligga sig fram, men är alla kvinnor så undersköna och åtråvärda att de delar detta privilegium? Elin Grelson skriver en lysande debattartikel om att kvinnor minsann inte heller alltid får ligga. Kan en småfläskig 35-åring som pratar lite för högt och skiter i att raka benen för att det är tråkigt också ligga sig fram? En 50-åring som inte ser ut som Lena Endre?

Newsflash: kvinnor får nobben på krogen hela tiden. Massor av kvinnor har svårt att få nån att vilja ligga med dem överhuvudtaget, utan några som helst krav på motprestation, never mind att förvrida huvudet på någon stackars karl så att han ger dem orättvisa karriärsfördelar eller ens dyrbara presenter. Är man en medioker skådespelerska som ser ut som baksidan på en buss och försöker ligga sig fram lär man mötas av ett hånskratt och möjligen en lätt äcklad min. Om Marit Paulsen hade varit korkad och inte tyckt nåt särskilt, tror ni hon hade gjort karriär ändå om hon bara hade klätt sig i genomskinliga klänningar, viftat med ögonfransarna och sagt "ooops, jag glömde visst trosor idag"?

På Facebook finns en skojsida tillhörande "Tjejer i allmänhet" som rapporterar sina förehavanden under mottot "Tjejer i allmänhet är inte så fräscha som du tror... Men tack för förtroendet." Alltför ofta tippar det hela över i rena plumpheter som inte är så roliga, men bitvis är det ett befriande angrepp på bilden av kvinnor som ljuva milda varelser vars fisar doftar liljor. Lyssna bara på de här statusuppdateringarna: "Tjejer i allmänhet har gamla intorkade mensfläckar på sina bäddmadrasser." "Tjejer i allmänhet knäcker en bärs, pillar in en snus och fredags-onanerar. Äntligen är det helg." "Tjejer i allmänhet fiser i kön på ICA och glor anklagande på dom brevid." "Tjejer i allmänhet skrattar högt åt sina egna skämt, tycker däremot inte att du är särskilt rolig." Björn Ranelid skulle få hjärnblödning om han läste detta vanhelgande av Quinnan!

Men vad är det egentligen som hindrar Ola Rapace själv från att ligga sig till roller? Han är ju en stilig karl, gubevars, och låter som om han gärna skulle vilja ha den där lilla extra karriärmöjligheten för egen del. Varför vill inte inflytelserika människor i film- och teaterbranschen ligga med män och ge dem roller de inte förtjänar? Kan det vara så illa att de inflytelserika personerna alla är heterosexuella män? Stackars, stackars de heterosexuella männen som är så missgynnade i så fall! Vem vill ha makt och inflytande men gå miste om möjligheten att få suga av en gubbe och därmed få jobb i flera månader framöver?

Men vänta - Dramaten har ju Marie-Louise Ekman. Nu vet jag inte om hon råkar vara ett maktmissbrukande gumslem eller inte, men vad säger Ola Rapace om hon lovar honom en huvudroll på Stora Scenen bara han är lite, hm, medgörlig? Blir han överlycklig över karriärmöjligheten, eller säger han "eww, hon är ju gammal!"?

Nå, vi vet ju hans inställning i alla fall. Så om vi plötsligt får se Ola Rapace som Hamlet, så kom ihåg var ni hörde det först!

Tyckmycken?

Hur kräsen får man vara när det gäller kärlek? Den amerikanska dejtingkonsulten Lori Gottlieb tycker kvinnor ställer för höga krav, och därmed riskerar att inte hitta någon. Hon menar att man ska slå till och gifta sig med "Mr Good Enough", men får mothugg av den svenska dejtingkonsulten Marie Hagberg. (Var kommer alla dejtingkonsulter ifrån helt plötsligt och hur gör man för att bli en?) Marie Hagberg säger att man visst ska vara petig, men med rätt saker. Det tror jag mer på!

Jag hängde rätt länge på dejtingsajter på nätet innan jag hittade nån som uppfyllde mina ganska höga krav, och jag fick ofta höra att jag var för kinkig och borde sänka mina krav, annars skulle jag få leva ensam resten av livet. Jag var ju minsann inget kap själv, skulle jag veta. Oftast kom det omdömet från någon jag just ratat, och inte sällan framfördes det på ett tämligen oförskämt sätt. Ibland även med tillägget att jag var "desperat" vilket jag alltid tyckte var lite extra humoristiskt, eftersom avsändaren sällan insåg att det slog hårdast mot honom själv - jag menar, trots att jag var så desperat hade jag ändå nobbat honom, vilket borde säga en del!

Det intressanta är att det tycks vara skillnad på krav och krav. Jag har nämligen den stora fräckheten att vilja leva tillsammans med någon som är intelligent, har högskoleutbildning, och kan resonera på flera abstraktionsnivåer. I min presentation efterlyste jag god förmåga till metakommunikation, och på förekommen anledning la jag sen till: "Vet du inte vad metakommunikation är så är du förmodligen inte den jag söker". Kaxigt? Javisst. Men grejen är att det VAR verkligen så viktigt för mig att jag hellre levde ensam än med någon som jag inte kunde prata med.

Krav som däremot tycktes vara helt ok att ställa gällde längd, vikt, etniskt ursprung, fritidsintressen, och frekvens av gymträning. Där hade jag inga som helst synpunkter, förutom att jag inte ville ha någon som bara hade träning på hjärnan. (En kompis skrev "jag kan eventuellt ha överseende med om du tränar" vilket jag tyckte var rätt kul.)

Men intelligens är känsligt. Jag skrev en gång ett inlägg på ett diskussionsforum på en dejtingsajt där jag påtalade att halva befolkningen har en begåvning under genomsnittet, och reaktionen lät inte vänta på sig. Ett flertal personer blev mycket upprörda och tyckte det var ett synnerligen elitistiskt och kränkande påstående. Point proven.

Jag brukade också få höra att det viktigaste minsann är att man är snäll. Ja, snäll är viktigt. Jag tänker då inte vara ihop med någon som är elak, då är det ju jag som är korkad. Smart OCH snäll var mina grundkrav. Annars får det vara.

Krav, förresten, det är ju ett lite knepigt ord. Det påpekades ibland att man minsann inte kan kräva att någon ska vara si eller så. Och det kan man såklart inte. Däremot kan man konstatera att just jag vill leva tillsammans med någon som har just vissa egenskaper. Och nej, det betyder INTE att jag tycker de som saknar dessa egenskaper är sämre människor. Jag vill bara inte gifta mig med dem.

Men sen ska man ju bli kär också. Och då uppstår frågan hur himlastormande det måste vara för att vara "rätt". Jag har ju skrivit förut om att jag tror vi är lite skadade av alla romantiska filmer och sånger, och tror att kärleken MÅSTE vända upp och ner på hela tillvaron, annars är det nåt fel. Men helt utan pirr kan det såklart inte heller vara. Under min dejtingtid funderade jag en hel del över hur mycket man kunde kompromissa, och även jag började till slut tänka att jag kanske var för kräsen. Vid ett par tillfällen fortsatte jag dejta någon flera gånger för jag tänkte att det kanske inte blir bättre än så här, trots att det hela egentligen kändes så tråkigt att jag bara ville hoppa ut genom fönstret. Sen insåg jag att SÅ mycket kan jag inte kompromissa. Tidigare i livet har jag också ett par gånger prövat på det där med spännande, pirrande och hisnande, men destruktivt och utan verklighetsförankring. Det funkar inte heller.

Fördelen med att hålla på och dejta är att man med tiden blir mer och mer medveten om vad man faktiskt vill ha, vad som är viktigt, och vilka signaler som säger att man ska lägga benen på ryggen. Man lär sig skilja mellan vad som vore trevligt och vad som är absolut nödvändigt.

När det finns tusentals tänkbara kandidater på en dejtingsajt fastnar många i att det nog finns en ännu bättre alldeles runt hörnet. Trots att den man har framför sig är helt ok hade man kanske egentligen tänkt sig någon lite längre, med ett annat jobb, som var lite mer intresserad av skidåkning. Så jag tror Gottlieb har en liten poäng i att vissa ÄR för kinkiga och avfärdar någon pga av en ganska oväsentlig detalj, däremot kanske inte den detaljen är fel strumpor.

Men om jag nu har kommit fram till att jag inte KAN bli kär i någon annan än en 37-årig enbent elefanttämjare från Skövde som gillar bluegrassmusik och har ett födelsemärke på vänster axel, så är det mitt problem och ingen annans. Möjligen kan det kännas en smula bittert för den enbente elefanttämjaren från Åmål med ett födelsemärke på höger axel, men han har nog ändå bättre chanser att hitta kärleken än jag i det läget. Frågan man ska ställa sig är inte "finns det någon ännu bättre därute som jag missar nu" utan "vill jag hellre leva ensam än tillsammans med den här personen". Och om svaret är ja, då är det så, och det är inte upp till någon annan att döma ut en som för kräsen. Vi lever ju tack och lov i ett samhället där en kvinna KAN leva ensam och inte är beroende av att bli gift för att ha en försörjning.

Seriously, I do want to know what love is

Efter det förra inlägget började jag fundera på om det finns några realistiska kärlekssånger. Kom på en fantastisk motvikt till alla "jag skulle dööööööööööööööö utan dig-sånger", nämligen den fina "Om du lämnade mig nu" med Lars Winnerbäck och Miss Li. Framstår som ett mer sannolikt scenario än att man faktiskt skulle falla död ner på fläcken.

Sen tycker jag också mycket om Lise och Gertruds tolkning av "She" (mest känd i Elvis Costellos version), som på svenska blivit "Vi". Känns som en klockren bröllopssång - men sno den inte nu, den är paxad! ;) Hörde den första gången en ljuv sommarkväll i Vitabergsparken, och får fortfarande lite gåshud.

Nån som har några fler förslag på låtar som handlar om kärlek på riktigt och inte svulstiga stalker-teman?

I want to know what love is

Jag växte upp och hade min popslukarperiod på 80-talet. Lyssnade troget på Tracks varje lördag, och kunde alla texter utantill, i den mån jag kunde uppfatta dem korrekt. Vad värre är, jag har upptäckt att jag fortfarande kommer ihåg fullständiga texter till oräkneliga 80-talslåtar!

Många av dessa 80-talslåtar var såklart smäktande kärlekssånger, som tilltalade pubertala småflickor som mig. Men när jag nu genom Spotify och Youtube återupplever dessa storslagna epos slås jag av hur skruvade de egentligen är. Vad sjutton är det de säger egentligen?

Richard Marxx sjunger med silkeslen stämma: "Wherever you go, whatever you do, I will be right here waiting for you". Allvarligt, vad som helst? Om hon slår dig och ligger med din bästa kompis, kommer du ändå sitta och vänta troget? Eller om hon säger "allvarligt, jag är spyless på dig och din hockeyfrilla och din smörsång, lämna mig ifred ditt psycho!"? Kommer han ändå att sitta där och vänta utanför hennes dörr med bedjande blick? Nu har vi plötsligt en stalker istället för en känslig älskande själ.

Rick Astley lovar att "Never gonna give you up, Never gonna let you down, Never gonna run around and desert you, Never gonna make you cry, Never gonna say goodbye, Never gonna tell a lie and hurt you.
Goda föresatser, lycka till med att leva upp till dem!

Feargal Sharkey påstår att "anything is better than being alone". Nej, det är det inte. Det finns många förhållanden som är myyyyyyyyycket värre än att vara ensam.

Bryan Adams vet vad han vill och lyssnar inte på några invändningar: "Don't tell me it's not worth tryin' for, You can't tell me it's not worth dyin' for, You know it's true, Everything I do - I do it for you".
Japp, allting. När jag går till jobbet är det för din skull. När jag går och lägger mig är det för din skull. När jag sitter på toa och skiter är det också för din skull. Romantiskt som fan.

80-talet såg även Mikael Rickfors ge sig på den gamla "When a man loves a woman" (förskonar er från Rickfors och länkar till originalet här), med stor och obegriplig framgång. "He'd give up all his comforts, sleep out in the rain, If she said that's the way it ought to be". Vad är det för mespropp till karl som går med på nåt sånt, och framför allt: varför har han fallit för ett sånt hejdlöst sadistiskt fruntimmer?

Och för ett tag sedan hittade jag fullständigt bortglömde Jim Diamond och hans "Should have known better", och mindes plötsligt hur min mamma reagerade över textraden "I should have known better to lie to one as beautiful as you" och undrade om det alltså var mer ok att ljuga för fula människor? Då tyckte jag naturligtvis hon var skitjobbig och inte fattade någonting (som den allvetande 11-åring jag var), men nu tänker jag exakt samma sak. Dessutom har jag ärligt talat rätt svårt att känna nån djupare empati för ett pucko som tar sin älskade för given och är otrogen, och sen tycker synd om sig själv när hon drar. (Lyssna förresten gärna på låten bara för det passionerade "ajajajajajajajajajaj löööööööööööööve you" till smäktande stråkar - bara på 80-talet!)

Och hur många sånger finns det inte som handlar om någon som behandlar en som skit men som man ändå inte kan slita sig ifrån eller sluta älska? Nu är vi ute på riktigt farligt vatten. Janis Joplin var mästare i grenen, men det finns många, många fler. Alison Moyet känner sig osynlig och klagar att "I feel I've been had and I'm boiling mad, Still I can't live without you". Joan Jett hatar sig själv för att hon inte kan låta bli att älska den där opålitlige typen. Och Wham ber ödmjukast om att åtminstone bli väckt innan partnern drar ut och festar, men konstaterar samtidigt i Freedom att "But you know that I'll forgive you Just this once, twice, forever, 'cos, baby, you could drag me to hell and back Just as long as we're together - and you do."

Faktum är att många kvinnor (och säkert även män) som lever i våldsamma eller destruktiva relationer upplever en bedräglig styrka i sin förmåga att ta skit och ändå stå kvar och inte ge upp om sin stora kärlek. Det känns som ett kärleksbevis och ett styrkebevis, och kan ge som ett rus i sig. Och innan man vet ordet av har man lurat sig själv ner i ett hål där man blir svag och osjälvständig fast man fortfarande känner sig stark. Och så kan man ju spegla sig i en omfångsrik kanon av sångare och poeter som offrat sig och lidit för sin kärlek. Ju större lidande, desto större måste kärleken vara som är värd allt detta. Tror man.

Själv har jag lyckligtvis aldrig blivit utsatt för fysiskt våld, men jag är en envis jäkel och nog har jag känt lockelsen i att kämpa som en besatt för att ett katastrofförhållande bara SKA FUNKA, GODDAMMIT! Men det är inte ett dugg romantiskt eller imponerande, bara korkat och ett stort slöseri med tid. Tid som man skulle kunna använda till att hitta nån som är snäll mot en och också vill anstränga sig lite, eller för all del till att lära sig stå ut med sitt eget sällskap.

Och nu har jag valt att inte ens BÖRJA prata om romantiska komedier, eller litteraturen, alla ödesbestämda kärlekshistorier och kärlek med förhinder av alla slag. Förutom en bok, som jag bara inte kan låta bli att nämna: "By Grand Central Station I sat down and wept" av Elisabeth Smart. Den gjorde djupt intryck på mig när jag läste den i 20-årsåldern, men jag vågar fan inte läsa om den. Jag är rädd att jag bara kommer att bli arg på den där överspända borderlinebruden.

Jag menar, är det konstigt om vi har svårt att få ihop våra relationer? Att folk snurrar runt på dejtingsajter år efter år utan att någonsin träffa någon som vid första ögonkastet får dem att tappa andan, se stjärnor och solar och glömma allt annat, någon som de skulle både dö och döda för och aldrig mer kan tänka sig att leva utan? Är det konstigt att en del har svårt att släppa taget när en relation tar slut och får för sig att det är romantiskt att inte ge upp utan fortsätta kämpa för Kärleken utan att bry sig det minsta om vad objektet för denna storslagna Kärlek tycker och vill?

Att på allvar inte tro sig kunna leva utan en viss person är förresten inte heller romantiskt, det är creepy, det är att lägga ett fullständigt orimligt ansvar på den andre, och det kan tyda på en personlighetsstörning. Gå i terapi.

Jag funderar på att skriva en smäktande kärleksballad om min egen relation. Jag har nämligen hittat någon som jag älskar väldigt mycket, även om jag faktiskt har kunnat både äta, sova, andas och sköta mitt jobb under hela vår tid tillsammans. Han är bra på att laga fläskkarré och ta ut soporna, men har en del irriterande ovanor som jag gärna skulle slippa. Jag har för avsikt att tillbringa resten av livet tillsammans med honom och är beredd att kompromissa en hel del för att det ska fungera, men skulle han gå över gränsen för acceptabelt beteende i en relation åker han ut fortare än kvickt. Jag skulle förmodligen kunna leva alldeles utmärkt väl utan honom även om det skulle bli mycket tråkigare och väldigt ledsamt i början. Jag brukar uttrycka min kärlek genom att komma ihåg att köpa hem fruktyoghurt fast jag inte äter det själv.

Vad tror ni - hör ni de smäktande stråkarna i bakgrunden?