Beach 2010

Nu har jag varit på stranden alldeles tillräckligt länge, och återvänder till bloggen medan regnet faller. Ja, jag har badat nästan hela tiden jag varit borta, för är det något jag älskar så är det att bada, och allra helst utomhus på sommaren. Badkaret är inte dumt det heller, eller simhallen på vintern, men de kan inte mäta sig med känslan av att plaska runt i naturen under en strålande sol. Jag har tagit lugna simturer i en frisk källsjö. Jag har kastat mig ut i ett salt och aningen för kallt hav. Jag har dykt ner i en brunsvart liten skogstjärn i kvällningen. Och jag har sett kompisens treåring lyckligt kasta sig från en två meter hög trampolin och magplaska ner i sjön - jisses, den ungen är ett värre badmonster än jag, det trodde jag faktiskt inte var möjligt!

Så jag har badat och hoppat och plaskat och solat och njutit av sommaren trots att min Beach 2010 måste betraktas som ett misslyckande av alla kvälls- och damtidningar. Jag är nämligen inte SMAL. Jag har visserligen gått ner 25 kilo med LCHF, men jag har fortfarande långt kvar till ett "normalt" BMI och viktnedgången har dessutom orsakat en del överskottshud så att det kvarvarande fläsket hänger och slänger. Trots det går jag omkring på stranden, och dessutom i bikini för att få sol på min överdimensionerade mage. Hur understår jag mig?! Tänker jag inte alls på mina stackars medmänniskor som tvingas åse eländet?

Ärligt talat, näe.

Jag har alltid haft komplex för min verkliga eller inbillade övervikt. Som fullständigt normal 6-åring hade jag komplex för att min mage inte var platt. Som på gränsen till underviktig tonåring var det höfterna som var för breda. Och när jag i vuxen ålder började gå upp i vikt på allvar (av skäl som jag inte tänker redogöra för här) slutade jag nästan bada helt. Jag, som älskar vatten och tillbringade mer tid under vattenytan än över som barn, ägde under flera år inte ens en baddräkt. För någon okänd på stranden kunde ju tycka att jag var FUL, gubevars. Någon gång ibland, när det blev riktigt varmt, badade jag i underkläder och t-shirt.

Jag vet också att jag inte är ensam. Många är obekväma på stranden, vissa rent fobiska enligt Aftonbladet. Och det gäller inte bara monstruösa fläskberg, missbildade, och folk som verkligen har ett avvikande utseende som andra kan tänkas stirra på, det gäller fullständigt normala kvinnor i storlek 38-40 som flippar ut för att de inte ser ut som en retuscherad fotomodell. Newsflash: INGEN ser ut som en retuscherad fotomodell, inte ens modellen själv.

Men det är egentligen inte heller det som är poängen. Jag menar, ok, låt oss anta att du faktiskt är ful. Du är för tjock, har hängtuttar och celluliter, och dessutom ett missprydande ärr tvärs över nåt synligt ställe. Du har krokiga tår, rynkiga knän, och har inte ens rakat bikinilinjen idag.

Jaha, än sen då? Vad är det värsta som kan hända? Att okända på stranden tittar på dig och tänker "isch, hon var ful"  i flera sekunder innan de glömmer bort dig? Ja, för det första vet du faktiskt inte om de tänker så. Att någon tittar åt ditt håll och samtidigt ser sur ut kan lika gärna bero på att de ser en massa bajsande kanadagäss bakom dig, att de hade velat ha din braiga plats på stranden, att de har halsbränna eller att de just tappar sin glass i sanden. Eller att de är djupt obekväma med sina egna skavanker och tycker det är orättvist att du går omkring där med dina gungande lår medan de själva minsann sitter och trycker i långa shorts för att inte utsätta omvärlden för sina tre celluliter. Men låt oss anta att de faktiskt tittar på dig och uppfattar dig som oattraktiv. Är deras uppfattning viktig för dig? I så fall, varför går du inte runt med en enkät till alla på stranden och ber dem recensera din kropp? Inte så intresserad av svaren? Nä, just det.

Vilket du också kan påpeka för de idioter som faktiskt tar sig friheten att kommentera andras fysik högt. Det här är något mina smala vänner inte tror förekommer, och som chockade mig när jag själv gick från normal till överviktig. Jag trodde faktiskt inte det fanns så många ouppfostrade idioter i världen. Jag trodde f.ö. inte heller att det var så vanligt med rasistiska tillrop från främlingar på stan, men vänner som är mörkare än jag berättar att det är förfärande vanligt. Begåvningsreserven tar sig tydligen alla möjliga friheter när de är ute bland folk. Men om det är fundamentalt ointressant vad folk i allmänhet anser om din kropp, är det då inte ännu mindre ointressant att få en recension från någon som är så socialt missanpassad att vederbörande anser sig ha rätt att ropa oförskämdheter till okända? Allvarligt, verkar det vara en person med gott omdöme?

När jag till slut härsknade till på min begränsning av mig själv, och köpte en baddräkt och började simma igen, upptäckte jag något intressant. I simhallen såg jag plötsligt alla möjliga slags kvinnokroppar. I det offentliga rummet ser man ju faktiskt bara kroppar av en enda typ, och dessutom oftast retuscherade för att ta bort allt som ser lite mänskligt ut. Men här gick tjocka, smala, unga och gamla med sina hängtuttar, bristningar, ostyriga hårstrån och annat som normalt finns på en kropp. Det var oväntat befriande! Julia Skott har lagt märke till samma sak, och har skapat en virtuell simhall på Kroppsbilder-bloggen. Den rekommenderas för alla som tror att deras kroppar är onormala och inte ser ut som de "ska":

Peter Siepen tycker tydligen det är ett problem att även människor som inte faller honom i smaken rent estetiskt dristar sig till att bada om sommaren. Jag tycker problemet är det motsatta. Att människor som VILL bada, sola, bli bruna och njuta och må bra av endorfiner och d-vitamin, avstår för att någon kan tycka de är fula när de gör det. Men jag går inte till stranden för att utgöra underhållning eller sexfantasiobjekt för främlingar, utan för att jag älskar att vara i vattnet.

Och se upp om ni är i närheten, för jag dyker som en kratta och det skvätter som FAN!