Utförsäkrad, nollklassad, och världens sämsta hemmafru.

Idag har jag fått mina värsta farhågor bekräftade av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag tänkte egentligen inte berätta såna här privata saker i bloggen, tanken var att skriva om mina tankar och åsikter snarare än mig själv och mitt privatliv. Men nu bara måste jag få dela med mig av min Kafka-värld.

De senaste åren har jag haft tidsbegränsad sjukersättning på 50%, pga en kronisk sjukdom som jag haft i över 20 år. Men nu är det slut på det roliga, inget mer lyxliv för 3400:-/månad, vilket är vad jag får från FK efter skatt varje månad. Nu har jag blivit utförsäkrad.

Så jag blev kallad till Arbetsförmedlingen, med tydliga instruktioner att om jag hade ett jobb förväntades jag ta tjänstledigt för att delta i en arbetslivsintroduktion. Jag tror det är det som kallas arbetslinjen. Men jag vet inte hur man gör för att ta tjänstledigt från en timanställning som formellt upphör efter varje arbetspass, så jag struntade i det. Som tur var ville de ha första mötet en dag när jag var ledig och inte hade en alltför dålig dag.

På Arbetsförmedlingen blev jag inskriven i arbetslivsintroduktionen på halvtid och fick papper att skicka till min A-kassa, eller till Alfa-kassan om jag inte hade någon. Det har jag inte, eftersom jag blev sjuk en månad efter att jag hoppade av gymnasiet och började jobba, och har sen dess aldrig jobbat tillräckligt mycket för att uppfylla arbetsvillkoret. Om jag har räknat rätt kommer jag därför att få ungefär 2000:- i månaden före skatt. Wow. Det är nästan två hela arbetspass utan ob. I månaden. Varför har jag gått och stretat på ett sketet jobb för när denna guldgruva fanns att ösa ur?

Nu tycker tydligen inte Arbetsförmedlingen att jag ska gå hos dem istället för att jobba, de tycker att jag ska göra det på min "lediga" tid. Det bygger förmodligen på antagandet att jag inte alls är så sjuk som jag påstår, utan när jag har jobbat mina 50% kan jag gott komma och anstränga mig lite till. Fast det kan jag ju inte. När jag har jobbat färdigt går jag hem och däckar. Så jag hoppas de inte tänker hitta på alltför mycket skoj med mig.

Det här kanske låter lite bisarrt. Men det är ingenting emot vad som händer efter de här tre månaderna. Om jag då inte mirakulöst tillfrisknat genom AF:s försorg ska jag tillbaka till sjukförsäkringen. Problemet är att det finns ingen, för mig.

Jag kan inte få sjukpenning eftersom jag inte hade någon SGI när jag blev sjuk. Jag hade ju den dåliga smaken att bli sjuk alldeles för ung, plugga länge, och dessutom bo utomlands i flera år.

Jag kan inte få tidsbegränsad sjukersättning eftersom den inte längre existerar.

Jag kan inte få varaktig sjukersättning, eftersom det numera krävs att läkaren svär vid sitt stetoskop att det inte finns någon som helst möjlighet att jag någonsin kommer att bli ens en liten gnutta bättre. Vilken läkare har en sån kristallkula? Två läkare försäkrar visserligen att jag kommer att vara sjuk i minst 5-10 år respektive att såvida inte forskningen gör ett genombrott i Nobelprisklass kommer jag att vara sjuk för all framtid. Men det hjälper inte.

Försäkringskassan ifrågasätter visserligen inte på något sätt att min arbetsförmåga är nedsatt med 50% nu och lång tid framöver. Men, som FK-handläggaren sa, "när dagarna är slut så är de slut". Det finns helt enkelt ingen ersättning som reglerna tillåter att de beviljar mig. Och AF-handläggaren berättade att jag var den fjärde hon träffade i samma situation.

Så tydligen är det enda alternativet för mig att söka försörjningsstöd. Förutom att det inte är något alternativ, eftersom min sambo tjänar tillräckligt för att försörja oss båda på en för samhället acceptabel nivå. Lustigt nog har han alltså försörjningsskyldighet för en vuxen kvinna innan vi ens är gifta.

Sambon ja, han har gjort ett riktigt nerköp. Inte nog med att jag blev av med både bostadsbidrag och hemtjänst när vi flyttade ihop (han kan ju både betala hyran och städa!), nu är det alltså dessutom meningen att han ska försörja mig på heltid, ge mig mat och betala mina studielån (det nya förbättrade CSN bryr sig nämligen inte om huruvida jag har pengar eller inte, de ska ha tillbaka en halv mille på 25 år och därmed basta!), medan jag går på Arbetsförmedlingen och får hjälp med motivationen att vilja ta mig tillbaka till jobbet jag var tvungen att sluta för att gå där, ligger på soffan och gnäller och poppar piller medan han gör allt hushållsarbete, och bidrar med en dryg tusing till hushållskassan varje månad.

Men jag är ju ändå åtminstone psykiskt frisk. Tänk att försöka navigera sig genom denna Kafka-process med en djup depression som färgar allt ännu svartare än det är, eller svår ångest, eller röster som tjabblar och pladdrar och förvirrar det hela ännu mer. Jag ser situationer som är betydligt värre än min på jobbet hela tiden.

Jag är övertygad om att de här regeländringarna kommer att synas i självmordsstatistiken. Jag kommer dock inte själv att ingå i den. Min framtid är i stället att bli världens sämsta hemmafru. Grattis, älskling!

Beach 2010

Nu har jag varit på stranden alldeles tillräckligt länge, och återvänder till bloggen medan regnet faller. Ja, jag har badat nästan hela tiden jag varit borta, för är det något jag älskar så är det att bada, och allra helst utomhus på sommaren. Badkaret är inte dumt det heller, eller simhallen på vintern, men de kan inte mäta sig med känslan av att plaska runt i naturen under en strålande sol. Jag har tagit lugna simturer i en frisk källsjö. Jag har kastat mig ut i ett salt och aningen för kallt hav. Jag har dykt ner i en brunsvart liten skogstjärn i kvällningen. Och jag har sett kompisens treåring lyckligt kasta sig från en två meter hög trampolin och magplaska ner i sjön - jisses, den ungen är ett värre badmonster än jag, det trodde jag faktiskt inte var möjligt!

Så jag har badat och hoppat och plaskat och solat och njutit av sommaren trots att min Beach 2010 måste betraktas som ett misslyckande av alla kvälls- och damtidningar. Jag är nämligen inte SMAL. Jag har visserligen gått ner 25 kilo med LCHF, men jag har fortfarande långt kvar till ett "normalt" BMI och viktnedgången har dessutom orsakat en del överskottshud så att det kvarvarande fläsket hänger och slänger. Trots det går jag omkring på stranden, och dessutom i bikini för att få sol på min överdimensionerade mage. Hur understår jag mig?! Tänker jag inte alls på mina stackars medmänniskor som tvingas åse eländet?

Ärligt talat, näe.

Jag har alltid haft komplex för min verkliga eller inbillade övervikt. Som fullständigt normal 6-åring hade jag komplex för att min mage inte var platt. Som på gränsen till underviktig tonåring var det höfterna som var för breda. Och när jag i vuxen ålder började gå upp i vikt på allvar (av skäl som jag inte tänker redogöra för här) slutade jag nästan bada helt. Jag, som älskar vatten och tillbringade mer tid under vattenytan än över som barn, ägde under flera år inte ens en baddräkt. För någon okänd på stranden kunde ju tycka att jag var FUL, gubevars. Någon gång ibland, när det blev riktigt varmt, badade jag i underkläder och t-shirt.

Jag vet också att jag inte är ensam. Många är obekväma på stranden, vissa rent fobiska enligt Aftonbladet. Och det gäller inte bara monstruösa fläskberg, missbildade, och folk som verkligen har ett avvikande utseende som andra kan tänkas stirra på, det gäller fullständigt normala kvinnor i storlek 38-40 som flippar ut för att de inte ser ut som en retuscherad fotomodell. Newsflash: INGEN ser ut som en retuscherad fotomodell, inte ens modellen själv.

Men det är egentligen inte heller det som är poängen. Jag menar, ok, låt oss anta att du faktiskt är ful. Du är för tjock, har hängtuttar och celluliter, och dessutom ett missprydande ärr tvärs över nåt synligt ställe. Du har krokiga tår, rynkiga knän, och har inte ens rakat bikinilinjen idag.

Jaha, än sen då? Vad är det värsta som kan hända? Att okända på stranden tittar på dig och tänker "isch, hon var ful"  i flera sekunder innan de glömmer bort dig? Ja, för det första vet du faktiskt inte om de tänker så. Att någon tittar åt ditt håll och samtidigt ser sur ut kan lika gärna bero på att de ser en massa bajsande kanadagäss bakom dig, att de hade velat ha din braiga plats på stranden, att de har halsbränna eller att de just tappar sin glass i sanden. Eller att de är djupt obekväma med sina egna skavanker och tycker det är orättvist att du går omkring där med dina gungande lår medan de själva minsann sitter och trycker i långa shorts för att inte utsätta omvärlden för sina tre celluliter. Men låt oss anta att de faktiskt tittar på dig och uppfattar dig som oattraktiv. Är deras uppfattning viktig för dig? I så fall, varför går du inte runt med en enkät till alla på stranden och ber dem recensera din kropp? Inte så intresserad av svaren? Nä, just det.

Vilket du också kan påpeka för de idioter som faktiskt tar sig friheten att kommentera andras fysik högt. Det här är något mina smala vänner inte tror förekommer, och som chockade mig när jag själv gick från normal till överviktig. Jag trodde faktiskt inte det fanns så många ouppfostrade idioter i världen. Jag trodde f.ö. inte heller att det var så vanligt med rasistiska tillrop från främlingar på stan, men vänner som är mörkare än jag berättar att det är förfärande vanligt. Begåvningsreserven tar sig tydligen alla möjliga friheter när de är ute bland folk. Men om det är fundamentalt ointressant vad folk i allmänhet anser om din kropp, är det då inte ännu mindre ointressant att få en recension från någon som är så socialt missanpassad att vederbörande anser sig ha rätt att ropa oförskämdheter till okända? Allvarligt, verkar det vara en person med gott omdöme?

När jag till slut härsknade till på min begränsning av mig själv, och köpte en baddräkt och började simma igen, upptäckte jag något intressant. I simhallen såg jag plötsligt alla möjliga slags kvinnokroppar. I det offentliga rummet ser man ju faktiskt bara kroppar av en enda typ, och dessutom oftast retuscherade för att ta bort allt som ser lite mänskligt ut. Men här gick tjocka, smala, unga och gamla med sina hängtuttar, bristningar, ostyriga hårstrån och annat som normalt finns på en kropp. Det var oväntat befriande! Julia Skott har lagt märke till samma sak, och har skapat en virtuell simhall på Kroppsbilder-bloggen. Den rekommenderas för alla som tror att deras kroppar är onormala och inte ser ut som de "ska":

Peter Siepen tycker tydligen det är ett problem att även människor som inte faller honom i smaken rent estetiskt dristar sig till att bada om sommaren. Jag tycker problemet är det motsatta. Att människor som VILL bada, sola, bli bruna och njuta och må bra av endorfiner och d-vitamin, avstår för att någon kan tycka de är fula när de gör det. Men jag går inte till stranden för att utgöra underhållning eller sexfantasiobjekt för främlingar, utan för att jag älskar att vara i vattnet.

Och se upp om ni är i närheten, för jag dyker som en kratta och det skvätter som FAN!

Äntligen slipper man dejta puckon!

Tydligen är det fler än jag som har stört sig på alla korkade puckon på dejtingsajterna, för nu finns det en ny sajt för högutbildade kvinnor med höga krav. Hade jag varit singel hade jag slagit till direkt! Tänk att slippa inte bara de omtalade "Öh, vill du knulla?" utan även "Hej, jag heter Kalle och jag är 32 år och 173 cm lång och har mellanbrunt hår och blå ögon och jeans och ett tråkigt jobb och har absolut ingenting intressant att säga. Ska vi fika?". För att inte tala om alla gånger man tyckte att man hade en intressant dialog på gång, skrev ett genomtänkt svar där man vidareutvecklade ett resonemang från den andres mail, och till svar fick: "Ok... har du gjort nåt kul i helgen då?"-

Malin Wollin fattar som vanligt inte grejen och tycker det verkar meningslöst eftersom just hennes sportfånekille (eller möjligen nån som han) inte finns där. Men hon är inte ensam. Väldigt många tycker det räcker att killen är hel och ren och snäll, eller förresten han måste ju vara snygg också, men det säger ju sig självt eller? Jo, det kan vara svårt att tänka utanför sina egna referensramar ibland.

Jag har skrivit om min intellektuella tyckmyckenhet förut, men jag tar gärna chansen att upprepa mig när det gäller ett av mina favoritämnen. Det är väl min revansch för att jag fick så mycket däng på den tiden jag hängde på dejtingsajter och hade mage att önska mig en man med högre utbildning och en intelligens över genomsnittet.

Det berodde naturligtvis inte på att jag tror det händer något magiskt med varje person som genomgår en högskoleutbildning, utan på en ren statistisk bedömning. Vad jag i själva verket var ute efter var förmågan att kunna tänka och resonera på flera abstraktionsnivåer, och som jag skrivit tidigare tycker jag metakommunikation är en bra grej att ha i en relation. Och såna förmågor är mer vanligt förekommande bland personer med högre utbildning än bland personer utan. Det betyder inte att var och en som gått en 10-poängskurs automatiskt är ett snille, tvärtom är dumheten förfärande utbredd bland landets studerande. Och det finns personer som lyckats träna upp sin hjärna även utan högre studier. Men man har liksom större chans att hitta en gödselstack om man letar på en bondgård än om man letar på Drottninggatan.

Nu är det ju så här med abstrakt tänkande, att om man saknar det kan man per definition inte förstå vad det är man saknar. Den som själv är lite småpuckad kan naturligtvis inte förstå vad man får ut av att vara ihop med någon som kan långa ord och pratar om komplicerade saker. För det är så outbildade ofta ser på utbildning: att det handlar om att lära sig saker utantill och kunna långa ord. Så var det ju i skolan, att man lärde sig saker utantill till proven, så det måste vara det som menas med att plugga.

Men lyckligtvis är smaken som bekant som baken, lika barn leka bäst, och när var tar sin så tar jag min och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Deal?

Att vara sig själv

Det skulle aldrig falla mig in att betala för att läsa Aftonbladet, men om jag hade gjort det hade jag tydligen kunnat få läsa en intervju med Plura. Jag har inte sett hans matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av slabbiga typer i kök. Ska jag titta på en grisig kändiskock skulle jag möjligen kunna tänka mig Ann Westins parodi, det ser ut som ett program jag skulle vilja se!



Nå, hur som helst, nu har Plura tydligen talat ut om ditten och datten och även den lilla "hoppsan"-incidenten när han liksom bara råkade köpa 4 gram kokain. Han har ingen aning om varför det blev som det blev, det liksom bara hände.

Men en förklaring anas kanske i Aftonbladets kortfattade sammanfattning som ska locka till köp av hela artikeln:
"Jag kan bara vara mig själv, säger Plura."

Det här är en förklaring som används för att ursäkta allt från konstiga kläder till ohämmade rapar till otrohet och slagsmål. "Det är sån jag är bara". "Jag är bara mig själv."

Det väcker lätt filosofiska funderingar. Vad är egentligen en människas sanna natur? Vad är en personlighet? Har man överhuvudtaget en grundläggande personlighet eller är det bara en illusion, något vi intalar oss för att vårt psyke behöver tro att vi är en och samma person genom hela livet? Det är frågor personlighetspsykologin länge försökt svara på. Såvitt jag kan förstå är det typiska psykologsvaret "det beror på". Alltså, det som vi uppfattar som en personlighet består av olika nivåer. Det tycks vara så att vi föds med ett grundtemperament, som kan vara märkbart redan i magen. Ofödda barn kan vara mer eller mindre aktiva, och ha olika rörelsemönster som går att känna igen när de kommer ut. En del utforskar livmodern, andra klamrar sig fast vid navelsträngen.

Vi kommer alltså ut med ett visst temperament, och förmodligen en benägenhet att utveckla vissa egenskaper under de rätta omständigheterna. Sannolikt föds vi även med t.ex. ett tak för intelligens, på samma sätt som det finns en gräns för hur långa vi kan bli - men undernäring och misär kan göra oss både kortare och dummare om vi har otur. I mötet mellan temperamentet och omvärlden utvecklar vi gradvis strategier för att relatera till andra människor, värderingar, preferenser för olika typer av aktiviteter, åsikter och vanor, som alla kan vara mer eller mindre svåra att ändra på, men inte omöjliga.

Och så finns det människor som anser sig ha fötts till att vara egoistiska, ljuga, grisa ner och vara otrogna. För att de ÄR såna. Inte kan de väl vara på nåt annat sätt än såna de är?

I själva verket föds vi alla till att vara hämningslösa egoister, som vill ha det vi vill ha NU, och blir jättearga om våra behov inte omedelbart tillfredsställs. Vi kissar och bajsar rätt ut, petar andra i näsan med kladdiga fingrar, ritar på linneduken för att vi tycker det blir fint, och gallskriker under morbror Allans finstämda tal. Men i de allra flesta fall lyckas våra föräldrar få oss att gradvis sluta med såna beteenden och förstå att vi måste visa hänsyn och anpassa oss efter andra. Och så länge våra frontallober fungerar hyfsat kommer vi att fortsätta lägga band på oss och uppföra oss civiliserat. Betyder det att vi förnekas rätten att vara oss själva? Försvinner våra sanna personligheter i uppfostringsprocessen?

"Jag är bara sån" är för mig en av de sämsta ursäkterna för dåligt beteende. Som jag har skrivit tidigare, när man väljer beteendet väljer man konsekvenserna. Att man "är en sån" som rapar och fiser och går före i kön beror på att man väljer att vara en sån. Och jo, alla som inte har en allvarlig hjärnskada KAN ändra sig, om man vill.

Att ge bort en monark

De senaste årens trend med storslagna Hollywood-inspirerade kitschbröllop till gigantiska kostnader har tydligen även medfört en import av den anglosaxiska traditionen att brudens far leder henne fram till den väntande brudgummen och lämnar över henne till honom. En del har t.o.m. fått för sig att detta skulle vara gammal svensk tradition. Det är det inte. Jag har hört mina prästbekanta muttra en hel del över detta oskick, och diskutera hur man ska ställa sig till såna önskemål från brudparet. Även Magdalena Ribbing har tagit avstånd från seden vid upprepade tillfällen i sin etikettspalt.


Father of the bride

Så det var med stor förvåning jag läste, först i Annika Borgs debattartikel i DN och senare även Aftonbladet m.fl att kronprinsessan Victoria fått för sig att genomföra denna sunkiga charad på sitt bröllop. Diskussionen om för eller emot rasar upprört.

Eftersom hovets hela existensberättigande bygger på traditioner, och kungafamiljen brukar anses vara proffs på att upprätthålla den mest fisförnäma etikett och tradition, så är det oerhört märkligt att hon inte hellre väljer att upprätthålla den svenska traditionen - som ju dessutom har ett betydligt mer tilltalande symbolspråk.

När detta diskuteras dyker det alltid upp en massa tidigare eller blivande brudar för vilka det minsann var självklart att gå nerför kyrkgången med sin pappa istället för sin blivande make, som häftigt försvarar sin rätt att göra så, för att de tycker det är fint. För mig får de göra som de vill. Men jag skulle ha lättare att acceptera deras val om de kunde förklara exakt vad det är de tycker är fint. Vad symboliserar gesten för dem? Det räcker inte med att säga "för mig betyder det inte att jag är en viljelös omyndig handelsvara som ingår i en transaktion mellan två män". Jag vill veta: vad betyder det då?

Det närmaste en förklaring jag hört är "pappa är viktig för mig och det vill jag visa". OK. Säg att man står nära sina föräldrar, vill inkludera dem, och visa i ceremonin att paret ingår som en del i en större familj. Det skulle kunna vara fint. Låt pappa läsa en dikt då. Och mamma. Låt alla fyra föräldrarna (eller hur många man nu har) gå efter brudparet in i kyrkan, eller stå framme i koret och välkomna den nya medlemmen in i respektive familj. Låt bruden leda fram brudgummen till sin familj, och brudgummen bruden till sin. Låt alla nära familjemedlemmar bilda en ring eller halvcirkel kring brudparet. Inte vet jag, det finns massor av fina sätt att gestalta familjens betydelse i en bröllopsceremoni, om det känns viktigt att göra det. Men just gesten med att bruden går över från pappans vård till makens känns bara så ruggigt ofräsch!

Att "vanliga" par av någon oundgrundliga skäl vill ha den här symboliken må väl vara deras ensak, och går knappast att hindra så länge det finns församlingar och vigselförrättare som ställer upp på det. Men för Sveriges blivande statsöverhuvud är det en annan sak. Hennes bröllop är inte bara hennes ensak. Hon och hela hennes familj är vandrande symboler, och allt de gör följs och uppmärksammas, och upphöjs åtminstone av vissa till norm.

Men kanske är det just det brudöverlämnandet illustrerar i Victorias fall. För trots att hon framstår som en stark och självständig vuxen kvinna, så är hon de facto inte fri att göra som hon vill. Hon var, som enda vuxen person i Sverige, tvungen att be om lov från både pappa och regeringen för att få gifta sig, och tydligen satt det rätt långt inne dessutom. Så att offentligen demonstrera hur kungen "äger" henne och är den som har mandat att "ge bort" henne till en man kanske i själva verket är helt rätt.

Lägg ner monarkin och släpp ut kungafamiljen ur den förgyllda apburen, säger jag!

Bara en till om Kappahl!

Så, häromdagen gick jag in på Kappahl igen. Jag har gått och tänkt lite på den där tunikan på bilden i ett tidigare Kappahl-inlägg, och faktiskt letat efter den i ett par butiker utan att hitta den. Den såg så fin ut på bilden.

Och plötsligt hänger den där! Den är jättefin. Modellen är precis rätt för mig, mönstret är alldeles lagom pluttenuttigt för en romantisk sommarkväll, och den finns, hör och häpna, i min storlek. Trippar glatt in i provrummet. Och det är då jag upptäcker det. Tygkvaliteten. Tunn, sladdrig trikå, som blir nästan helt genomskinlig och visar varje detalj av bh-spännet på ryggen. Det är FULT! Framsidan fin, baksidan FUL!

Och nu säger ni, vad hade du förväntat dig, det är Kappahl vi pratar om. Ja, jag vet. Det är ingen kvalitetsbutik. Men det finns faktiskt många plagg som är sydda i bra tyg där också. Eller i alla fall ok tyg. Kunde inte den här fina fina tunikan varit det också? Kappahl, varför GÖÖÖÖÖÖÖÖR ni så här mot mig?!!

Konsten att hitta tjockiskläder

Ni som känner mig förstod säkert min glädje i förra inlägget då jag upptäckte att Kappahl börjat göra samma kläder i större storlekar. Tjockiskläderna har ju varit ett av mina stora hatobjekt sedan jag ganska snabbt la på mig en massa kilon för sådär en 10 år sedan. Nu har jag tappat 20 av dem och anar en ljusning vid horisonten - snart slipper jag skamvrån och får köpa vanliga kläder igen!

Det har ändå blivit bättre. Jag minns när vänner ifrågasatte varför jag gillade beiga sommarkläder så mycket. Det gjorde jag inte, men jag tyckte ännu sämre om svarta och marinblå sommarkläder, och det var ungefär vad som fanns att välja på. Svarta sommarkläder är fortfarande en stor del av sortimentet, men nu FINNS det i alla fall plagg med lite färg också.

Min kusins kommentar till förra inlägget, om svårigheterna att hitta kläder när man är lång, fick mig att tänka vidare lite under dagen. Han har såklart en poäng. De som inte ryms inom normen för kroppsstorlek (förmodligen inom en noggrannt uträknad standardavvikelse) utgör små grupper som det är svårt att få lönsamhet i att lagerhålla kläder för. Jag kan bara berätta utifrån mina erfarenheter, men jag vet att många har liknande problem. Kvinnor med stora fötter, och män med små, t.ex.

Jag inser ju att kvinnor som är 160cm, har höfter i storlek 48 i kombination med kort rygg, relativt smala axlar och hyggligt smal midja, inte är en jättestor målgrupp, och därför är få plagg sydda på det sättet. Eller inga, snarare. Så jag får anpassa mig lite - lägga upp alla byxor, avstå från hela klänningar och bära fladdrande tunikor oavsett om det egentligen är den stil jag vill ha eller inte. Tack och lov att episoden med luftiga toppar som snörs åt som en påse längst ner äntligen tycks gå mot sitt slut i alla fall! På mig dolde de fullständigt det faktum att jag hade en midja, stramade över höfterna, och fick mig att se ut som ett kylskåp.

Men det där med specialbutiker och kostnaden är ett problem. Det är ju så här, att är man större än storlek 44/46, så har man ett extremt begränsat urval av affärer att handla kläder i. Det finns stora storlekar på Kappahl, Lindex, H&M, Åhléns och Axelssons (ibland kan man hitta något plagg som inte är jättetantigt där, och de har byxor i 3 olika längder vilket gör att jag nästan inte behöver lägga upp dem alls!). Alla dessa är till största delen fula, tråkiga, illasittande och i dålig kvalitet. Ibland gör man ett fynd, men oräkneliga gånger har jag gått ut med pengar på fickan i syfte att köpa kläder, gjort ett varv i samtliga dessa butiker och konstaterat att det inte finns ett enda plagg som jag ens ids ta med mig in i provhytten.

Har man turen att bo i en storstad finns det även en del butiker av typen Big&Trendy, som har kläder i bra kvalitet, och en del saker som inte är tantiga. (Numera finns även Zizzi på Åhléns city, hurra!). Men smakar det så kostar det. Det blir enstaka nyckelplagg därifrån, men knappast en hel garderob för en fattig student.

Sen finns en hel del fint på postorder från andra länder, men det känns för riskabelt när man har så udda mått som jag. Nej, ska jag ha något riktigt välsittande lär det få bli skräddarsytt. När jag ser framgångsrika överviktiga kvinnor i snygga kläder på tv (sådär en gång vart tredje år) VET jag att de kläder de har på sig oftast inte finns i vanliga butiker utan nästan måste vara specialsydda. Själv ser jag ut som en slashas för det mesta, måste jag erkänna.

Det händer att smala personer som första reaktion inte förstår problemet. Tycker man att Kappahl och Lindex har fula kläder är det väl bara att låta bli att handla där och gå till någon av alla andra klädbutiker som finns?
Men problemet är för det första att de har olika fula kläder i skämshörnan och i det vanliga sortimentet. Minns alla somrar jag gått förbi en massa lätta, blommiga sommarkläder på väg mot det murriga hörnet längst in, fullt med jeans och svarta tröjor. Om det var så att det var precis samma kläder fast större vore det en sak, då kunde man bara konstatera att jag helt enkelt inte gillar den här affärens stil, och då är det en smakfråga. Men så har det inte varit, utan de har haft idéer om att kvinnor i större storlekar har en annan smak än smala, och verkligen gillar svarta trikåtält. Tills nu - vilket jag skrev om i förra inlägget.

Men förutom det, så finns det en UPPSJÖ av andra butiker om man är normalviktig, och ännu fler om man är precis lagom lång och smal. Jag går ibland förbi (nästan aldrig in längre) butiker med skitsnygga, trendiga kläder i hög kvalitet, och vet redan innan jag tittar att de inte går högre än max 40. Är de riktigt trendiga sträcker de sig högst motvilligt till en 38, för de vill ju inte att en massa mullisar med BMI över 20 ska knata omkring i deras exklusiva kläder.

Så. Jeans går att hitta (och lägga upp), oformliga t-shirtar och hoodies går att hitta, tuffa rutiga skjortor finns i överflöd och underkläder går hjälpligt att hitta (förutom strumpbyxor i andra färger än beige och svart) även om kvaliteten lämnar en del övrigt att önska. (När jag blir rik blir mitt första inköp en skräddarsydd bh!) Men läckra festkläder går tamejtusan inte att hitta! I flera års tid har jag letat efter en glammig klänning att ha på nyårsfester och liknande. Jag har tänkt mig något urringat med mycket paljetter, och helst i lila - inte svart, svart har jag fått nog av efter 10 år i tjockishörnan. Kanske nåt i den här stilen:

(Bild: Brud&Fest)

Jag har letat och letat. I december förra året gick jag t.ex. in på Åhléns och tittade igenom Å+sortimentet inför jul och nyår. Det var murrigt stickat och manchester för hela slanten. Jag frågade för säkerhets skull en i personalen om det här på allvar var deras enda festplagg, och det var det. Hon tyckte också det var lite pinsamt.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig kanske.

Kappahl har tagit ett steg i rätt riktning, men på det stora hela verkar den enda lösningen vara att fortsätta gå ner i vikt tills jag kommer i normalsortimentet igen. I maj åker jag till London och passar på att shoppa loss på Evans. Tänkte också spana in ett par underklädesbutiker. Tur att pundet är lågt!

Plötsligt händer det!

Gick in på Kappahl häromdagen. Varför vet jag knappt, eftersom tjockissortimentet alltid brukar vara så fult och tråkigt att klockorna stannar. Hallå, jag är tjock, inte 70! Ibland försöker de ta reda på vad XLNT-kunderna egentligen vill ha, och svaret brukar vara "samma kläder som alla andra, fast större". Och lik förbannat fortsätter de med sina slafsiga tält. Det finns liksom två stilar - 70-årig tant eller tuff jeansbrud med hoodie. Sen brukar det finnas ett eller två exempel från den fulaste trenden de kunde hitta. Typ "gravidtopparna" som på en kurvig kvinna döljer midjan och stramar över höfterna så att man ser fyrkantigt jättestor ut.

Nå, nu gick jag in i alla fall. Och döm om min förvåning när jag i det vanliga sortimentet hittade en tunika som gick ända upp till storlek 48/50! Och en till! Och en till! En hel massa plagg fanns plötsligt i storlekar från 36 till 50, samma plagg på samma hängare.

Att det skulle ta sån tid att fatta.

Den här kanske?

Jamen man måste ju få...

Här är en av mina pet peeves: Människor som inte har ens den mest grundläggande förståelse för orsak - verkan.

Jag träffar ibland på personer som beklagar sig över att de inte får vara sig själva. "Man borde få vara som man vill" säger de. Exakt vad som hindrar dem är till en början oklart, men det är något slags allmänt förtryck i samhället. Vad det är de känner att de så gärna vill göra men hindras från har de också svårt att ge exempel på. Pressar man dem lite brukar det ändå komma fram att problemet är omgivningens reaktioner. När de förtryckta stackarna försöker vara lite fria och härliga händer det att folk runtomkring rynkar på näsan eller rentav säger åt dem att de beter sig dumt. Fy vad taskigt!

Det finns också personer som beter sig som svin i relationer, och när partnern klagar rycker på axlarna och säger "så här är jag, du kan väl inte kräva att jag ska ändra på vem jag ÄR". Inte ens när partnern drar, för att h*n inte har lust att vara tillsammans med någon vars innersta natur är att vara en person som inte städar men däremot gärna flirtar med andra, föranleder det en smula självreflektion. Om partnern var så rigid och intolerant att h*n inte kunde acceptera personens sanna jag så var det lika bra att h*n stack. Synd bara att man ska ha sån otur att man bara träffar samma intoleranta typer hela tiden. Men någon dag träffar man säkert någon som älskar en som man är!

Nu är det ju så här, att man styr inte över någon annans beteende än sitt eget. Men vad de här fria själarna egentligen vill är att kontrollera både vad de själva gör, och hur omgivningen ska reagera på det. För man "får" ju faktiskt göra vad man vill! Men då får man också ta konsekvenserna.

Visst, en del beteenden har lagstadgade konsekvenser, och då kan man ju säga att man inte "får" göra så. Mördar du någon hamnar du i fängelse, eller möjligen rättspsykiatrisk vård om du är i behov av det. Men det är ju i sig inget hinder för att utföra handlingen, det står dig helt fritt att ändå välja att slå ihjäl någon och därefter hamna i fängelse. Andra beteenden har inte juridiska utan enbart sociala konsekvenser. Du kan välja att hålla en ändlös monolog om din egen förträfflighet på en fest, men då får du också räkna med att konsekvensen kan bli att alla andra plötsligt ser någon de måste hälsa på och går därifrån.

Till Magdalena Ribbings etikettspalt kommer det då och då frågor som tycks söka tillåtelse att bryta mot sociala normer för att man tycker de är tråkiga. "Måste jag ha slips på farfars begravning bara för att farmor vill det, kan jag inte få ha en röd fluga i stället, det tycker jag är mycket snyggare?". "Måste jag tacka för presenten, jag kan inte komma på nåt bra att säga/telefonräkningen blir så dyr?". "Är det ok om jag tar med mig en spritflaska och halsar ur i hissen, jag tycker det är trist att komma nykter till en fest?". Igen, borde inte alla andra bara acceptera att jag vill vara lite fri och härlig och okonventionell och gilla mig som jag är?

På samma sätt finns det vissa som inser att de behöver ändra sina matvanor, för att gå ner i vikt eller förbättra sin hälsa, men ändå inte vill göra det fullt ut. De säger sig ha börjat äta "nyttigt" (om vad som egentligen är nyttig mat tvista som bekant de lärde), men titt som tätt slinker det ändå ner en godisbit här och en chipspåse där, och läsk är ju inte mat, det är måltidsdryck. Sen klagar de på att de inte når önskat resultat, och menar att det är fel på den nyttiga kosten som inte funkar. Om någon påpekar att det kanske är småsnaskandet var och varannan dag som ställer till det, svarar de uppbragt att "man måste ju få UNNA sig ibland, annars blir ju livet jättetråkigt!".

De vill alltså inte välja. De vill äta kakan och ha midjan kvar. Istället för att på allvar ställa sig frågan vilket val de vill göra: Är fredagschipsen faktiskt så viktiga för dem att de inte kan leva ett fullvärdigt liv utan dem, då kanske det rätta beslutet är att äta chipsen och ha lite mage (och eventuellt riskera allvarligare hälsoproblem längre fram). Man kanske har ett sockerberoende som man skulle behöva se i vitögat, och välja att försöka bli av med - eller välja att fortsätta leva med om man inte har tillräcklig motivation för att sluta just nu. Hursomhelst är det ett val, och ett val man inte slipper undan även om man försöker låtsas att det inte är man själv som styr.

Men fraserna "man måste ju få" eller "man borde kunna" är helt meningslösa. Själv tycker jag det borde komma tusenlappar ur näsan varje gång jag snyter mig, men universum verkar skita fullständigt i vad jag tycker, för det är samma gamla jävla snorkråkor varenda gång. Så jag kan välja att antingen sätta mig ner och gnälla över att det är fel på världen, eller gilla läget och gå ut och jobba ihop mina tusenlappar istället. Likaså kan jag välja att följa sociala konventioner och ha vänner, eller att bryta mot dem och kanske bli väldigt ensam.

Dr. Phil brukar säga att när du väljer beteendet så väljer du konsekvenserna. Jag tycker fler personer över 3 år borde kunna förstå det.

Jagvilljagvilljagvilljagvill ha godis!

En av det sunda förnuftets riddare, Karin Ahlborg, skriver idag om föräldrar, barn och godis i butiker. Det är ju jobbigt för föräldrarna när barn tjatar om godis, och därför tycker en del att det är butikernas ansvar att ta bort godiset för att skona föräldrarnas öron.

Många föräldrar skulle ha nytta av att lära sig ett litet begrepp från inlärningsteorin som kallas intermittent förstärkning. Ni vet det där med att konsekvensen av ett beteende gör att det blir mer eller mindre sannolikt att man upprepar beteendet. De flesta förstår den grundläggande idén att om ett visst beteende leder till att man får godis så gör man det igen, men om det leder till att man får stryk så blir man mindre benägen att göra om det. I alla fall i teorin, de flesta överskattar straffets betydelse som uppfostringsmetod. I själva verket funkar straff inte alls särskilt bra för inlärning, men det är en annan historia.

Alla föräldrar har hört att det är bra att vara konsekvent, men alla vet inte varför, och många tänker att det kan väl inte vara hela världen om man ger efter EN gång när man bara inte orkar. Men då kommer det här med intermittent förstärkning in i bilden. Intermittent förstärkning innebär att man inte får belöning varje gång utan bara ibland. Allt spel och dobbel är uppbyggt kring denna princip.

En lärare tog en gång ett exempel: Om du går ut och lägger pengar i godisautomaten och trycker på en knapp, och inget händer, så blir du ganska irriterad. Du kommer att dra slutsatsen att automaten är trasig och gå därifrån (möjligen för att försöka få tillbaka dina pengar). En sak du INTE kommer att göra är att lägga i mer pengar och försöka igen. Om du däremot går till en enarmad bandit, lägger i pengar och drar i spaken, och inget händer, så där det fullt möjligt att du blir sittande hela kvällen och stoppar i hela ditt sparkapital. Det beror på att vi har olika förväntningar på de båda automaterna. I godisautomaten förväntar vi oss "vinst varje gång" och får vi inte det slutar vi omedelbart med beteendet att lägga i pengar. Den enarmade banditen vet vi däremot är nyckfull och att om man lägger i pengar tillräckligt många gånger kan det till slut bli en storvinst.

Intermittent förstärkning är starkare än "vanlig" förstärkning, eftersom den gör att beteendet kan fortsätta ganska länge utan belöning. På samma sätt kan man lära ett barn att även om föräldern säger nej tio gånger så kan det hända att den säger ja den elfte gången man tjatar. Då är det idé att tjata elva gånger, eller tjugo, eller femhundra om det behövs. Barn testar också andra metoder att få sin vilja fram, som att skrika så högt de kan, slänga sig på golvet och sparka, blänga sårat och säga att du är världens elakaste människa osv. Och om något av dessa får önskad effekt en enda gång så kan man ge sig sjutton på att de använder det igen. Och igen och igen och igen.

Det är därför man ska vara konsekvent. För sin egen skull. Om man lär barnet att nej betyder nej, och att nejet inte ändras hur mycket de än tjatar, gnäller, ylar, eller slänger sig på golvet och sparkar, så kommer det till slut att sluta med de metoderna eftersom de aldrig fungerar. Min mamma brukar stolt berätta att varken min bror eller jag tjatade om godis i affären eftersom hon ALDRIG köpte godis när vi var med. Vi fick önska oss vilken sorts lördagsgodis vi ville ha, och sen åkte hon och handlade utan oss. Det hände säkert att vi frågade, och kanske rentav sa "snääääälla" eller försökte argumentera, men aldrig länge eller ihållande. Vi visste ju att det inte var någon idé.

Jag brukar också tänka på en kompis lillasyster, som en dag stod i kassakön med sin mamma och tittade längtande på godishyllan (godisfria kassor var inte uppfunna på den tiden).
- Mamma... är det lördag idag? frågade hon.
- Nej, det är tisdag.
- Jahapp *djup suck*.
Den dialogen berodde inte på någon speciell egenskap hos barnet, utan på egenskaper hos föräldrarna.

Men det gäller såklart att vara tuff ibland. De flesta föräldrar tycker det är pinsamt och jobbigt när barnet tokylar i affären och alla stirrar på dem. Och det är barnen inte sena att utnyttja. Men STRUNTA i vad andra tycker! Och förresten är det stor risk att man upplever det som att omgivningen är mer irriterad än den är, man ser trötta och stressade människor omkring sig och tror att allt beror på en själv och ens störiga barn. När jag ser föräldrar ta fajten med sina barn brukar jag därför tänka på att le uppmuntrande istället och kanske säga något förstående. Faktum är att jag blir mycket mer irriterad och tänker elaka saker om föräldrarna när jag ser dem ge efter för tjatet. "Grattis, idiot" tänker jag för mig själv då fast jag försöker att inte vara så elak och fördömande.

En annan reflektion jag gör är hur läskigt det är att se vad socker gör med barn. Titta på en treåring som en lagom stund efter fruktstunden på dagis (frukt innehåller enormt mycket socker det med, och ger nästan samma branta blodsockerstegring med efterföljande krasch som godis) ligger på golvet på ICA och skakar i hela kroppen och skriker hysteriskt efter godis, och försök sen påstå att det inte är ett knark.

Försäljartyper

Jag AVSKYR de där unga killarna (och tjejerna, men de är mer sällsynta) som försöker prångla på en mobiltelefonabonnemang när man går genom en galleria, eller över ett torg. Jag ryser, hukar, smyger längs väggenoch försöker göra mig osynlig, men det är omöjligt, de kommer ändå rusande och hojtar efter mig: "Ursäkta! Ursäkta! Har du nån mobiltelefon? Vad har du för operatör?". DET SKA DU SKITA I vill jag skrika, men det gör jag förstås inte, artig som jag är. Jag har försökt med allt.

Jag har försökt att tala om att jag är fullständigt nöjd med det abonnemang jag har, men då vill de genast veta mer och få en chans att bevisa att just deras abonnemang är bättre. Det hjälper inte ens om man redan har deras abonnemang, för då finns det alltid någon lite extrafiness man kan köpa till. Jag har försökt att artigt svara "nej tack" och inget mer, som jag såg ett tips om en gång. Funkar inte heller. Till slut har jag fastnat för metoden att stirra rakt fram och inte låtsas om deras existens, men jag svär, de hoppar och skriker och vevar med armarna för att komma in i synfältet så att man snubblar över dem, och när man stannar för att se om de slog sig griper de tag i ens fotled som i värsta skräckfilmen. De fortsätter att ropa när man har gått förbi: DU DÄR I LILA MÖSSAN så att man känner sig som en tjuv när alla vänder sig om och stirrar. Och blodtrycket stiger och humöret sjunker oavsett hur man gör.

Jag vet inte om det är jag som är unik, men när jag ska teckna telefonabonnemang, byta elbolag, stödja en välgörenhetsorganisation, boka en resa eller investera i fonder, så gillar jag att sitta hemma vid datorn med en kopp kaffe. Jag söker rätt på all information jag behöver, listar alternativen och jämför dem med varandra. Sen hummar jag och funderar på det hela en stund. Är jag osäker kanske jag frågar någon som jag tror vet mer än jag. Till slut känner jag att jag har koll på läget, och att ett alternativ har utkristalliserat sig som det bästa. Då slår jag till.

Jag ingår aldrig några avtal i telefon eller på stående fot när jag hungrig och stressad försöker ta mig från punkt A till punkt B vilket råkar gå via galleria (Västermalmsgallerian är vidrig, det är nästan så man kliver av en station innan och går sista biten bara på grund av telefonförsäljarna). Och ju mer de skriker på mig, desto mer färgar hatkänslorna av sig på företaget de representerar, tills jag nästan går hem och säger upp det mobilabonnemang jag har bara för att slippa se den förhatliga loggan på räkningen varje månad.

Mobilabonnemangförsäljarna kanske är värst, men de är inte ensamma. Telefonförsäljarna är ju ökända, men med Nix slipper man de allra flesta. Olika välgörenhetsorganisationer har periodvis haft aggressiva stalkers ute på gatorna som dessutom har vapnet "dåligt samvete" att ta till om du inte vill prata med dem. En bekant berättade på Facebook idag om hur flera organisationer hon är medlem i och regelbundet ger pengar till ändå inte är nöjda utan håller på och ringer och tjatar om mer, och rentav spelar på det faktum att hon nyligen blivit mamma för att pressa ut lite till. Hon VILL ge pengar, men börjar känna sig grundligt less på trakasserierna.

Alla dessa försäljare och rekryterare har uppenbarligen gått samma kurs. Den var säkert dyr och glassig och innehöll personligt utvecklande gruppövningar. Och så fick de lära sig att med respekt, lyhördhet och en normal samtalston kommer man ingenvart. Man ska lura och skrämma folk till att säga "ja" i ren förvirring och önskan att komma därifrån (människomotsvarigheten till att gnaga av sig en tass). Det är förstås inte deras fel. De är unga och lättpåverkade, och kommer de hem utan underskrifter får de säkert gå och lägga sig utan efterrätt. De är, som det heter i platsannonserna, "hungriga" säljare. Hungriga i Reinfeldts bemärkelse, dvs bokstavligen. Den som inte säljer skall heller icke äta. Jag tycker faktiskt lite synd om dem, och det är väl därför jag inte skriker, svär och fäller krokben för dem när de springer framför mig.

Men någon borde tala om för företagen som anlitar dem att deras försäljningmetoder får mig och många andra att HATA alla varumärken som associeras till dem, och att det bara är en tidsfråga innan Sveriges samlade galleriaflanörer i en gemensam aktion tränger in på huvudkontoret, ställer sig 2 cm från direktörernas skrivbordsstolar och börjar skrika "HARDUENMOBILTELEFONVILKEN ELLEVERANTÖRHARDUSKULLEDUVILJAHAETTMYCKETBILLIGAREOCHBÄTTREAVTAL" i deras öron tills de lovar att ändra metod.

Ljuvliga vårdofter

Det är så här års som man tycker att det borde gå upp ett Liljeholmens för vissa hundägare. Att de kanske skulle få en aha-upplevelse, att poletten skulle ramla ner, att de skulle se ljuset. Men luttrad som jag är inser jag att de nog inte kommer att uppmärksamma fenomenet i år heller, utan forsätta leva i sin egen lilla värld.

Så, newsflash:
Snödrivor innehåller INTE frätande syror eller magiska kvaliteter som får hundbajs att lösas upp och försvinna i tomma intet. Det ligger fortfarande kvar där och stinker tills någon plockar upp det eller tar med sig det på undersidan av sina skor.

It could be you.