Tyckmyckna börjar blogga

Jag trodde inte jag ville ha någon blogg. Länge trodde jag det. Men nu har jag börjat märka att statusraden på Facebook är alldeles för kort, och kommentarer till artiklar på nätet drunknar snabbt i pubertalt trolltrams, xenofobi och kvinnohat, blockpolitiska hejaramsor och allmänt odifferentierat bröl. Jag började längta efter att få uttrycka mig ostört. Narcissistiskt? Ja, kanske, men inte värre än nån annan bloggare. OK, jag är narcissist - so sue me!

Så jag har funderat på det här ett tag. Det stora dilemmat för mig (förutom hur jag ska ha tid!) är integritet. Dels vill jag egentligen inte fläka ut mitt privatliv - det gör jag glatt på Facebook för en begränsad krets personer som kan se min profil. Dels finns det andra aspekter, både privata och yrkesmässiga, som gör att jag inte skulle kunna vara så frispråkig som jag vill vara om det framgick tydligt vem jag är. Eller om den här bloggen skulle dyka upp om man googlar mitt namn. Mina vänner vet vem jag är, det räcker.

Alltså kommer jag att utelämna (istället för att utlämna) det mesta av vem jag är och hur mitt vardagsliv ser ut. Jag tror inte det är någon stor förlust. Det blir ingen dagens outfit, inga fyllebilder från utekvällen, och inga rapporter om vad jag åt till frukost. Jag må vara narcissistisk, men inte SÅ narcissistisk att jag på allvar tror att någon är intresserad av sånt.

Nu kanske inte mina åsikter är så vansinnigt mycket intressantare än min frukost, men det visar sig väl. Om ingen läser eller kommenterar får jag mig väl i så fall en välbehövlig realitycheck. Eller så fortsätter jag prata med mig själv eftersom det ändå är då man får de bästa svaren!

Here we go!