Vad är grejen med sjukförsäkringen?

Den nya sjukförsäkringen är ett av de ämnen som verkligen får mig att gå igång på alla cylindrar. Det beror naturligtvis på att jag själv drabbats av det inbyggda svarta hålet, och att jag därför ser på alldeles för nära håll hur bisarrt det är.

Problemet är att det är så bisarrt att de flesta inte tror att det kan vara sant. Det gör det väldigt svårt att diskutera. "Men så kan det ju inte vara" säger de. Eller "jamen det är ju bara under en period, sen får man ju tillbaka sjukpenningen", för det är ju vad regeringen säger när journalisterna frågar. Och eftersom det löser problemet för de flesta struntar de i att fråga om de grupper som inte har någon gammal sjukpenning att få tillbaka.

Jag har också märkt att det råder stor förvirring kring begreppen, så vi tar det från början:
Om man har ett arbete och har arbetat in en SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) kan man bli sjukskriven från det arbetet och få sjukpenning. Den är lite lägre än lönen, men ändå ganska bra, och man brukar kunna få den som mest 1-2 år ungefär.

Efter den tiden kan man bli överförd från sjukpenning till sjukersättning, som är lägre.

Om man inte hinner jobba ihop någon SGI innan man blir sjuk, t.ex. för att man studerar, bor utomlands eller är arbetslös, kan man få sjukersättning direkt. Man får då inte en procent av lönen utan ett garantibelopp, i nuläget drygt 8000:-/månad före skatt. Och skatten är högre än på löneinkomster.

Förut kunde man få tidsbegränsad sjukersättning ett par år i taget. Denna ersättning har nu tagits bort, och bara den varaktiga ("permanenta") sjukersättningen finns kvar. Samtidigt gjorde man det svårare att få varaktig sjukersättning. Tidigare räckte det med att nedsättningen av arbetsförmågan beräknades kvarstå under lång tid framöver, men nu måste läkaren i princip svära på att det inte finns någon som helst möjlighet att man någonsin kommer att bli ens pyttepyttelite bättre.

I mitt fall accepterar Försäkringskassan att min arbetsförmåga är nedsatt med 50% nu och åtminstone 5-10 år framöver. Men de kan ändå inte ge mig någon som helst ersättning, eftersom läkaren tydligen sagt att det är svårt att bedöma exakt vilken arbetsförmåga jag kommer att ha i framtiden. Det räckte för att FK skulle dissa hela ansökan.

Den enda lösning de kan föreslå mig att att söka försörjningsstöd. Men det går inte heller, eftersom jag har en sambo som tjänar tillräckligt för att försörja oss båda på en nivå över existensminimum. Jag trodde försörjningsplikten inträdde först när man var gifta, men tydligen inträder den i själva verket i samma ögonblick man flyttar ihop i samma bostad, i alla fall om den ena är sjuk.

Kontentan av detta är: Bli för guds skull inte sjuk. Framför allt, bli inte sjuk när du är ung. Utbilda dig inte utan börja jobba direkt efter gymnasiet, så att du ser till att skaffa en SGI innan du eventuellt blir sjuk. Det där med att resa och upptäcka världen får också vänta tills du säkrat din SGI. När du väl har en kan du börja plugga lite försiktigt, något år i taget med arbetsperioder emellan så att du behåller skyddsnätet.

Och kom ihåg: Det ska löna sig att arbeta!

Kafka och jag går på möte på Arbetsförnedringen

Nu har jag varit på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Eftersom arbetslivsintroduktionen märkligt nog inte gjorde mig mer arbetsförmögen än jag var innan (kanske för att jag har en kronisk sjukdom sedan 20 år tillbaka) är jag nu helt ute i kylan. Jag är mycket väl insatt i reglerna, men roade mig ändå med att pressa handläggarna på vad jag skulle göra nu då.

FK-killen tyckte jag skulle söka sjukpenning. Jag påpekade att jag inte har någon SGI och därför inte kan få sjukpenning. (På min "friska" halvtid har jag jobbat en del de senaste åren och har en SGI där, men den kan tydligen inte föras över till min "sjuka" halvtid) "Jamen sök ändå så får du ett beslut på det" var hans råd. Exakt vad jag skulle med det beslutet till framgick dock inte.

Och till slut kom diskussionen till samma slutpunkt som förra gången: "ja då är man ju hänvisad till försörjningsstöd". Jo, fast nu har ju jag en sambo som tjänar pengar, så det är också uteslutet. "Vaaaaa, får man inte försörjningsstöd då?".

Välkommen till verkligheten.

Försäkringskassans kompetens når nya höjder

I september skrev jag om Försäkringskassans uppenbara svårigheter att förstå att min ansökan om sjukersättning (på 50%) hörde ihop med det läkarintyg som kommit in strax innan. Jag ringde upp handläggaren och påpekade att de ju själva hade bekräftat att de mottagit det läkarintyg de nu efterfrågade, och det förtroendeingivande svaret var "jaså... vänta lite ska jag titta... jaha, DÄR fanns det visst ett ja, det låg på fel ställe bara, men nu har jag det och allt är i sin ordning".

Nu, ett halvår senare, har det väntade avslaget kommit. Handläggaren förklarar att i läkarintyget från 2008 framgår det att arbetsförmågan visserligen är nedsatt nu och 5-10 år framåt, men inte om det kommer att vara så i evigheters evighet amen, och inget nytt har framkommit som ger anledning till någon annan bedömning. Man hade kunnat tänka sig att handläggaren skulle hitta någon obskyr grund för att dissa det nya (mycket välskrivna) läkarintyget, eftersom detta innehåller just de bedömningar som efterfrågas, men nej, det nämns inte med ett ord. Det är som om det inte existerar. Eller som om det ligger i fel mapp.

Nå, det blir åtminstone väldigt lätt att formulera begäran om omprövning.

Plånboksvalet

För några dagar sedan skrev jag en uppgiven sammanfattning av valargumenten i inlägget Ideologi. Men egentligen skämtar jag inte. Det här valet har gjort mig ganska deprimerad.

Jag har redan medgett att mina sympatier ligger mer åt vänster än åt höger, även om jag inte förmår uppbringa någon större entusiasm för något av de befintliga partierna. Och hade jag en gång i tiden kunnat tänka mig att rösta på Folkpartiet eller Centern har de på senare tid effektivt övertygat mig att låta bli. Totalslakten av sjukförsäkringen tillsammans med privatiseringsfanatismen blev spiken i kistan för min del, nu måste Arrogansen bara bort.

Men vad fasen ska man rösta på då?

Socialdemokraterna vet jag inte ens vad de står för längre, undrar nästan om de vet det själva. Det sägs att det pågår en orkestrerad mediekampanj mot Mona Sahlin, och det kanske stämmer. Dessutom verkar det fungera, för jag känner ett fundamentalt ointresse inför Sahlin utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men det stora problemet jag har med S är att inte heller de vill återinföra den tidsbegränsade sjukersättningen. Jag har skrivit om det förut och jag kommer säkert att skriva om det igen, men just avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen anser jag ha lämnat det allra största och mest förfärande gapande hålet i sjukförsäkringen.

Vänsterpartiet tycker jag har en hel del bra ståndpunkter och rätt bra politik i praktiken, och sen finns ju det gamla argumentet att det inte är någon risk att de ska få någon verklig makt ändå, så det är ofarligt att rösta fram några stycken som får vara med och tycka. Men går man till grunden finns det en del idéer och värderingar som inte känns riktigt riktiga. Skulle V till äventyrs råka få egen majoritet och faktiskt genomföra sin politik helt ut är jag inte säker på att det är det jag vill heller. Även om den risken är minimal, vill jag verkligen rösta på ett parti som jag egentligen inte håller med?

Miljöpartiet då. Hm. Som jag ser det finns det två sorters miljöpartister: dels den gamla stammens växtfärgande och biodynamiskt odlande foliehattar, dels mer moderna, intelligenta och framåttänkande personer som Maria Wetterstrand. Miljön är onekligen viktig och i slutänden avgörande - havererar vårt ekosystem och vårt klimat finns det liksom inget större utrymme att diskutera hur mycket man tycker städhjälpen ska kosta. Fast samtidigt är jag lite rädd för den där första kategorin. De lyckas få fram en del mindre genomtänkta förslag ibland.

Feministiskt initiativ sympatiserar jag ganska mycket med, som den genusmedvetna bitterfitta jag är, men krasst realistiskt vill jag inte kasta bort min röst. Jag vet att det blir en ond cirkel som är svår att komma ur om inte några vågar rösta ändå och blir tillräckligt många för att andra också ska tycka det är någon idé, men just nu känns det viktigare att åtminstone försöka få till ett maktskifte. Om det nu skulle bli så mycket bättre av det.

Mitt i detta översköljs vi av vallöften. En skattesänkning här, ett avdrag där, ett par miljoner till harmynta kassabiträden i Säffle. Jag har sett personer skriva på internet att "jag kommer att rösta på Moderaterna, för jag har räknat ut att jag får mer pengar då".

Och här kommer det som verkligen gör mig deprimerad. Den här plånboksargumentationen som gör mig så frustrerad, det verkar ju faktiskt vara just den som går hem hos folk. Jag borde kanske veta bättre än att sitta och läsa kommentarerna och diskussionforumen, men kan inte låta bli. Jag vet att de inte är representativa för befolkningen, men att det finns så många som faktiskt tänker på det här viset. Jag och min plånbok. Att fundera över vad vi vill ha för samhälle är för jobbigt. Ge mig nåt jag kan begripa. Du får en hundring mer! Med oss får du tvåhundra mer! Alla som är födda sista torsdagen i månaden får trehundra! Det blir ett lotteri, ska de dra just mitt postnummer eller min demografiska grupp att försöka muta med lite extra pengar?

Jag blir bara deprimerad. Pest eller kolera, eller möjligen lite Ebola, någon?

Senaste nytt från Försäkringskassan

För en tid sedan var jag hos en privat läkare och fick ett mycket bra intyg, som jag skickade till Försäkringskassan. Inom kort fick jag ett brev där det stod "Vi har tagit emot ett läkarintyg. Gäller det sjukersättning måste du skicka in en ansökan". Ok, jag har visserligen ett pågående ärende, men det ligger ju hos Förvaltningsrätten, så det är kanske "out of sight, out of mind" för FK. Plitar ihop en ny utförlig ansökan och skickar den. Tiden går. Just när jag börjar undra om jag borde ringa och fråga om den kom fram får jag ett brev. "Vi har tagit emot en ansökan om sjukersättning. Du måste skicka in ett läkarintyg. Skickar du inget läkarintyg före den 23 september kan det innebära att du får avslag."

Här kommer ett listigt husmorsknep till Försäkringskassan: Om man lägger alla papper som har att göra med en och samma person i en enda mapp, så kan man se vilka papper som hör ihop. Om då någon skriver t.ex. "se tidigare insänt intyg" så kan man titta i den mappen och se om det ligger nåt läkarintyg där. Då besparar man både sig själv och den sökande en massa tid och besvär och frimärkskostnader!

Ideologi

Tyckmyckna har noga följt valdebatten och sammanfattar här de dominerande argumenten för er som inte hängt med:

"Du får en hundring om du röstar på oss och förresten äter de andra snorkråkor."

Tack, nu känner jag mig verkligen övertygad.

Utförsäkrad, nollklassad, och världens sämsta hemmafru.

Idag har jag fått mina värsta farhågor bekräftade av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag tänkte egentligen inte berätta såna här privata saker i bloggen, tanken var att skriva om mina tankar och åsikter snarare än mig själv och mitt privatliv. Men nu bara måste jag få dela med mig av min Kafka-värld.

De senaste åren har jag haft tidsbegränsad sjukersättning på 50%, pga en kronisk sjukdom som jag haft i över 20 år. Men nu är det slut på det roliga, inget mer lyxliv för 3400:-/månad, vilket är vad jag får från FK efter skatt varje månad. Nu har jag blivit utförsäkrad.

Så jag blev kallad till Arbetsförmedlingen, med tydliga instruktioner att om jag hade ett jobb förväntades jag ta tjänstledigt för att delta i en arbetslivsintroduktion. Jag tror det är det som kallas arbetslinjen. Men jag vet inte hur man gör för att ta tjänstledigt från en timanställning som formellt upphör efter varje arbetspass, så jag struntade i det. Som tur var ville de ha första mötet en dag när jag var ledig och inte hade en alltför dålig dag.

På Arbetsförmedlingen blev jag inskriven i arbetslivsintroduktionen på halvtid och fick papper att skicka till min A-kassa, eller till Alfa-kassan om jag inte hade någon. Det har jag inte, eftersom jag blev sjuk en månad efter att jag hoppade av gymnasiet och började jobba, och har sen dess aldrig jobbat tillräckligt mycket för att uppfylla arbetsvillkoret. Om jag har räknat rätt kommer jag därför att få ungefär 2000:- i månaden före skatt. Wow. Det är nästan två hela arbetspass utan ob. I månaden. Varför har jag gått och stretat på ett sketet jobb för när denna guldgruva fanns att ösa ur?

Nu tycker tydligen inte Arbetsförmedlingen att jag ska gå hos dem istället för att jobba, de tycker att jag ska göra det på min "lediga" tid. Det bygger förmodligen på antagandet att jag inte alls är så sjuk som jag påstår, utan när jag har jobbat mina 50% kan jag gott komma och anstränga mig lite till. Fast det kan jag ju inte. När jag har jobbat färdigt går jag hem och däckar. Så jag hoppas de inte tänker hitta på alltför mycket skoj med mig.

Det här kanske låter lite bisarrt. Men det är ingenting emot vad som händer efter de här tre månaderna. Om jag då inte mirakulöst tillfrisknat genom AF:s försorg ska jag tillbaka till sjukförsäkringen. Problemet är att det finns ingen, för mig.

Jag kan inte få sjukpenning eftersom jag inte hade någon SGI när jag blev sjuk. Jag hade ju den dåliga smaken att bli sjuk alldeles för ung, plugga länge, och dessutom bo utomlands i flera år.

Jag kan inte få tidsbegränsad sjukersättning eftersom den inte längre existerar.

Jag kan inte få varaktig sjukersättning, eftersom det numera krävs att läkaren svär vid sitt stetoskop att det inte finns någon som helst möjlighet att jag någonsin kommer att bli ens en liten gnutta bättre. Vilken läkare har en sån kristallkula? Två läkare försäkrar visserligen att jag kommer att vara sjuk i minst 5-10 år respektive att såvida inte forskningen gör ett genombrott i Nobelprisklass kommer jag att vara sjuk för all framtid. Men det hjälper inte.

Försäkringskassan ifrågasätter visserligen inte på något sätt att min arbetsförmåga är nedsatt med 50% nu och lång tid framöver. Men, som FK-handläggaren sa, "när dagarna är slut så är de slut". Det finns helt enkelt ingen ersättning som reglerna tillåter att de beviljar mig. Och AF-handläggaren berättade att jag var den fjärde hon träffade i samma situation.

Så tydligen är det enda alternativet för mig att söka försörjningsstöd. Förutom att det inte är något alternativ, eftersom min sambo tjänar tillräckligt för att försörja oss båda på en för samhället acceptabel nivå. Lustigt nog har han alltså försörjningsskyldighet för en vuxen kvinna innan vi ens är gifta.

Sambon ja, han har gjort ett riktigt nerköp. Inte nog med att jag blev av med både bostadsbidrag och hemtjänst när vi flyttade ihop (han kan ju både betala hyran och städa!), nu är det alltså dessutom meningen att han ska försörja mig på heltid, ge mig mat och betala mina studielån (det nya förbättrade CSN bryr sig nämligen inte om huruvida jag har pengar eller inte, de ska ha tillbaka en halv mille på 25 år och därmed basta!), medan jag går på Arbetsförmedlingen och får hjälp med motivationen att vilja ta mig tillbaka till jobbet jag var tvungen att sluta för att gå där, ligger på soffan och gnäller och poppar piller medan han gör allt hushållsarbete, och bidrar med en dryg tusing till hushållskassan varje månad.

Men jag är ju ändå åtminstone psykiskt frisk. Tänk att försöka navigera sig genom denna Kafka-process med en djup depression som färgar allt ännu svartare än det är, eller svår ångest, eller röster som tjabblar och pladdrar och förvirrar det hela ännu mer. Jag ser situationer som är betydligt värre än min på jobbet hela tiden.

Jag är övertygad om att de här regeländringarna kommer att synas i självmordsstatistiken. Jag kommer dock inte själv att ingå i den. Min framtid är i stället att bli världens sämsta hemmafru. Grattis, älskling!

Arbetslinjen goes international

En vän som bor i Dubai tog nyligen den här bilden. Först trodde jag hon var hemma i Sverige igen och hade fått syn på alliansens nya valaffischer.

Kanske en hälsning till alla löneförhandlande fackorganisationer? Eller till alla som gnäller över sina jobb: var glad att du t.ex. inte är deltidssjukskriven och måste ta tjänstledigt från de timmar du har kvar på jobbet för att kunna gå en arbetslivsintroduktion och få 3000 i månaden efter skatt.

Men tydligen driver regeringen i Förenade Arabemiraten sin egen arbetslinje. Undrar hur det känns för alla löjligt underbetalda gästarbetare som byggde hela härligheten? Känner de tillbörlig tacksamhet över att de åtminstone fick några kronor?