Fattig bonddräng

Oooh, blogfight! 
Två av mina favoritbloggare, Lisa Magnusson och Sakine Madon, har visst råkat i luven på varandra över fattigdom och sparsamhet. Som beundrande nybörjarbloggare blir jag lite ängslig, trampar nervöst omkring och vill be dem sluta och vara snälla mot varandra istället. Men de är ju förmodligen tuffare än jag båda två så de klarar sig säkert.

Grejen är, tror jag att de pratar om olika grupper av människor, och delvis olika problem. Ja, det finns människor, många människor, som BORDE kunna spara men ändå inte gör det. Det finns uppenbarligen rikspuckon som de i Lyxfällan, som trots att de tycks vara normalbegåvade människor med hyggliga inkomster fullständigt tappar konceptet och idiotkonsumerar för pengar de inte har. Men jag tror knappast de är särskilt vanliga. Jag har bloggat förut om fuck-off-pengar och varför man så långt det är möjligt ska spara och gneta och försörja sig själv.

Jag har under större delen av mitt liv haft tillräckligt ont om pengar för att kunna vara med i en Python-tävling med Lisa och Sakine vilken dag som helst, så jag vet något litet om fattigdom. Under flera års tid levde jag ungefär 1000:- under socialbidragsnivån, vilket var mitt eget val eftersom jag vägrade hoppa av min utbildning och bli arbetslös istället. Trots det betalade jag alltid mina räkningar i tid, snyltade inte på andra mer än vad som är socialt acceptabelt, och hade alltid mat för dagen om än inte några lyxrätter. Men jag vet vad Lisa menar med att fattigdomen är nedbrytande när den pågår under lång tid och man inte ser någon ljusning. Att leva på lite pengar en månad när man är van att kunna köpa vad man vill är en utmaning, men man kommer inte i närheten av den press och otrygghet ända in i märgen som kommer med långvarig fattigdom. Att veta att händer det något drastiskt och oväntat sitter jag verkligen på pottkanten och kan inte göra någonting. Första året eller så går väl bra, innan alla ens kläder har börjat bli nötta och trådslitna, vinterkängorna läcker och stekpannan har tappat beläggningen. Det är inte roligt att gå på anställningsintervju i kläder som Myrorna skulle rata, och till slut inte ens roligt att gå ut bland folk eller till affären.

Det finns många olika orsaker till att människor hamnar i en sådan fattigdom, men sällan är den självvald. Det räcker med att man tänkt att man är bättre på att ta hand om folk än på att plugga, och gjort det usla karriärvalet att bli undersköterska eller vårdbiträde. Därefter kanske man slarvade med personlighetstestningen när man rekryterade fadern till sina barn, och finner sig mer eller mindre ensam med försörjningsansvaret för ett eller flera barn. Eller så kanske man gör ett ännu sämre karriärsdrag och drar på sig någon form av långvarig sjukdom. Inte bra! Men en sak man bör ta med i beräkningen är att fattigdomen tenderar att bli självbevarande. Oavsett den ursprungliga anledningen är det svårt att behålla drivkraften i den sugande, nedåtgående spiral som fattigdomen ofta blir, och lätt att tappa både hopp och självkänsla.

Sen tror jag i ärlighetens namn att alla fattiga inte är lika bra på att spara och snåla, stoppa strumpor och använda båda sidorna av toapappret. Det finns säkert en och annan som bränner alldeles för mycket första veckan och blir utan mat den sista. Det beteendet tror jag också till stor del kan förklaras av hopplösheten. Har man varit fattig en tid har man så många uppdämda behov, och när man för en gångs skull har lite pengar i plånboken är det oerhört frestande att smita från det miserabla stretandet och festa loss lite.

När det gäller socialbidrag tror jag inte många vet hur svårt det faktiskt är att få. Om jag skulle bli helt utan inkomst, t.ex, skulle jag inte få ett öre eftersom min sambos inkomst kan försörja oss båda på en i samhället ögon acceptabel nivå. I princip tycker jag det är rätt att man ska ha uttömt alla andra möjligheter och tillgångar innan man blir försörjd av samhället. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till någon som samtidigt har ett stort bosparande i HSB och kommer att bjuda över mig på nästa lägenhetsvisning. Jag förstår att det känns surt att behöva sälja bilen och att alla pengar man så mödosamt sparat ihop till en välbehövling semester istället måste gå till tandkräm och potatis tre månader framåt. Jag kan också se hur det kravet kan leda till att mindre moralbesvärade personer då jobbar svart och sparar till semestern i madrassen istället. Men vad är alternativet? Att alla som för tillfället inte tjänar pengar ska få bidrag? Grundprincipen måste ju vara att man i största möjliga mån försörjer sig själv, och själv sparar pengar under de goda tiderna, till en regnig dag. Men det är lätt att vara efterklok, och svårt att i efterhand säga åt någon att den ska leva på de pengar den borde ha sparat förra året istället för att gå på krogen så ofta. Där håller jag med om att det finns ett problem, men har inga klipska förslag på lösningar.

Bara när det gäller bostadsrätter tycker jag att man borde kunna göra lite mer flexibla individuella bedömningar. Om jag gnetat ihop till en etta i Stockholm är det inte rimligt att jag ska sälja den för att först leva upp de kronor jag får över när lånet är betalt, samtidigt som jag blir hemlös i tio år medan jag står i bostadskön till en hyresrätt.

Men problemet är att hela systemet bygger på att det ska finnas tydliga, detaljerade regler som ska följas till punkt och pricka för att alla ska bedömas på samma sätt oavsett var man bor och vilken handläggare man råkar få. Det finns en poäng med det, men också problem, för det går naturligtvis aldrig att täcka in precis alla situationer som kan uppstå i ett regelverk.

Och det allra knepigaste är hur man ska kunna skilja ut dem som kämpar och är duktiga och förtjänar hjälp från de omoraliska slösor som får ligga som de bäddat.