Att vara sig själv

Det skulle aldrig falla mig in att betala för att läsa Aftonbladet, men om jag hade gjort det hade jag tydligen kunnat få läsa en intervju med Plura. Jag har inte sett hans matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av slabbiga typer i kök. Ska jag titta på en grisig kändiskock skulle jag möjligen kunna tänka mig Ann Westins parodi, det ser ut som ett program jag skulle vilja se!



Nå, hur som helst, nu har Plura tydligen talat ut om ditten och datten och även den lilla "hoppsan"-incidenten när han liksom bara råkade köpa 4 gram kokain. Han har ingen aning om varför det blev som det blev, det liksom bara hände.

Men en förklaring anas kanske i Aftonbladets kortfattade sammanfattning som ska locka till köp av hela artikeln:
"Jag kan bara vara mig själv, säger Plura."

Det här är en förklaring som används för att ursäkta allt från konstiga kläder till ohämmade rapar till otrohet och slagsmål. "Det är sån jag är bara". "Jag är bara mig själv."

Det väcker lätt filosofiska funderingar. Vad är egentligen en människas sanna natur? Vad är en personlighet? Har man överhuvudtaget en grundläggande personlighet eller är det bara en illusion, något vi intalar oss för att vårt psyke behöver tro att vi är en och samma person genom hela livet? Det är frågor personlighetspsykologin länge försökt svara på. Såvitt jag kan förstå är det typiska psykologsvaret "det beror på". Alltså, det som vi uppfattar som en personlighet består av olika nivåer. Det tycks vara så att vi föds med ett grundtemperament, som kan vara märkbart redan i magen. Ofödda barn kan vara mer eller mindre aktiva, och ha olika rörelsemönster som går att känna igen när de kommer ut. En del utforskar livmodern, andra klamrar sig fast vid navelsträngen.

Vi kommer alltså ut med ett visst temperament, och förmodligen en benägenhet att utveckla vissa egenskaper under de rätta omständigheterna. Sannolikt föds vi även med t.ex. ett tak för intelligens, på samma sätt som det finns en gräns för hur långa vi kan bli - men undernäring och misär kan göra oss både kortare och dummare om vi har otur. I mötet mellan temperamentet och omvärlden utvecklar vi gradvis strategier för att relatera till andra människor, värderingar, preferenser för olika typer av aktiviteter, åsikter och vanor, som alla kan vara mer eller mindre svåra att ändra på, men inte omöjliga.

Och så finns det människor som anser sig ha fötts till att vara egoistiska, ljuga, grisa ner och vara otrogna. För att de ÄR såna. Inte kan de väl vara på nåt annat sätt än såna de är?

I själva verket föds vi alla till att vara hämningslösa egoister, som vill ha det vi vill ha NU, och blir jättearga om våra behov inte omedelbart tillfredsställs. Vi kissar och bajsar rätt ut, petar andra i näsan med kladdiga fingrar, ritar på linneduken för att vi tycker det blir fint, och gallskriker under morbror Allans finstämda tal. Men i de allra flesta fall lyckas våra föräldrar få oss att gradvis sluta med såna beteenden och förstå att vi måste visa hänsyn och anpassa oss efter andra. Och så länge våra frontallober fungerar hyfsat kommer vi att fortsätta lägga band på oss och uppföra oss civiliserat. Betyder det att vi förnekas rätten att vara oss själva? Försvinner våra sanna personligheter i uppfostringsprocessen?

"Jag är bara sån" är för mig en av de sämsta ursäkterna för dåligt beteende. Som jag har skrivit tidigare, när man väljer beteendet väljer man konsekvenserna. Att man "är en sån" som rapar och fiser och går före i kön beror på att man väljer att vara en sån. Och jo, alla som inte har en allvarlig hjärnskada KAN ändra sig, om man vill.

Jamen man måste ju få...

Här är en av mina pet peeves: Människor som inte har ens den mest grundläggande förståelse för orsak - verkan.

Jag träffar ibland på personer som beklagar sig över att de inte får vara sig själva. "Man borde få vara som man vill" säger de. Exakt vad som hindrar dem är till en början oklart, men det är något slags allmänt förtryck i samhället. Vad det är de känner att de så gärna vill göra men hindras från har de också svårt att ge exempel på. Pressar man dem lite brukar det ändå komma fram att problemet är omgivningens reaktioner. När de förtryckta stackarna försöker vara lite fria och härliga händer det att folk runtomkring rynkar på näsan eller rentav säger åt dem att de beter sig dumt. Fy vad taskigt!

Det finns också personer som beter sig som svin i relationer, och när partnern klagar rycker på axlarna och säger "så här är jag, du kan väl inte kräva att jag ska ändra på vem jag ÄR". Inte ens när partnern drar, för att h*n inte har lust att vara tillsammans med någon vars innersta natur är att vara en person som inte städar men däremot gärna flirtar med andra, föranleder det en smula självreflektion. Om partnern var så rigid och intolerant att h*n inte kunde acceptera personens sanna jag så var det lika bra att h*n stack. Synd bara att man ska ha sån otur att man bara träffar samma intoleranta typer hela tiden. Men någon dag träffar man säkert någon som älskar en som man är!

Nu är det ju så här, att man styr inte över någon annans beteende än sitt eget. Men vad de här fria själarna egentligen vill är att kontrollera både vad de själva gör, och hur omgivningen ska reagera på det. För man "får" ju faktiskt göra vad man vill! Men då får man också ta konsekvenserna.

Visst, en del beteenden har lagstadgade konsekvenser, och då kan man ju säga att man inte "får" göra så. Mördar du någon hamnar du i fängelse, eller möjligen rättspsykiatrisk vård om du är i behov av det. Men det är ju i sig inget hinder för att utföra handlingen, det står dig helt fritt att ändå välja att slå ihjäl någon och därefter hamna i fängelse. Andra beteenden har inte juridiska utan enbart sociala konsekvenser. Du kan välja att hålla en ändlös monolog om din egen förträfflighet på en fest, men då får du också räkna med att konsekvensen kan bli att alla andra plötsligt ser någon de måste hälsa på och går därifrån.

Till Magdalena Ribbings etikettspalt kommer det då och då frågor som tycks söka tillåtelse att bryta mot sociala normer för att man tycker de är tråkiga. "Måste jag ha slips på farfars begravning bara för att farmor vill det, kan jag inte få ha en röd fluga i stället, det tycker jag är mycket snyggare?". "Måste jag tacka för presenten, jag kan inte komma på nåt bra att säga/telefonräkningen blir så dyr?". "Är det ok om jag tar med mig en spritflaska och halsar ur i hissen, jag tycker det är trist att komma nykter till en fest?". Igen, borde inte alla andra bara acceptera att jag vill vara lite fri och härlig och okonventionell och gilla mig som jag är?

På samma sätt finns det vissa som inser att de behöver ändra sina matvanor, för att gå ner i vikt eller förbättra sin hälsa, men ändå inte vill göra det fullt ut. De säger sig ha börjat äta "nyttigt" (om vad som egentligen är nyttig mat tvista som bekant de lärde), men titt som tätt slinker det ändå ner en godisbit här och en chipspåse där, och läsk är ju inte mat, det är måltidsdryck. Sen klagar de på att de inte når önskat resultat, och menar att det är fel på den nyttiga kosten som inte funkar. Om någon påpekar att det kanske är småsnaskandet var och varannan dag som ställer till det, svarar de uppbragt att "man måste ju få UNNA sig ibland, annars blir ju livet jättetråkigt!".

De vill alltså inte välja. De vill äta kakan och ha midjan kvar. Istället för att på allvar ställa sig frågan vilket val de vill göra: Är fredagschipsen faktiskt så viktiga för dem att de inte kan leva ett fullvärdigt liv utan dem, då kanske det rätta beslutet är att äta chipsen och ha lite mage (och eventuellt riskera allvarligare hälsoproblem längre fram). Man kanske har ett sockerberoende som man skulle behöva se i vitögat, och välja att försöka bli av med - eller välja att fortsätta leva med om man inte har tillräcklig motivation för att sluta just nu. Hursomhelst är det ett val, och ett val man inte slipper undan även om man försöker låtsas att det inte är man själv som styr.

Men fraserna "man måste ju få" eller "man borde kunna" är helt meningslösa. Själv tycker jag det borde komma tusenlappar ur näsan varje gång jag snyter mig, men universum verkar skita fullständigt i vad jag tycker, för det är samma gamla jävla snorkråkor varenda gång. Så jag kan välja att antingen sätta mig ner och gnälla över att det är fel på världen, eller gilla läget och gå ut och jobba ihop mina tusenlappar istället. Likaså kan jag välja att följa sociala konventioner och ha vänner, eller att bryta mot dem och kanske bli väldigt ensam.

Dr. Phil brukar säga att när du väljer beteendet så väljer du konsekvenserna. Jag tycker fler personer över 3 år borde kunna förstå det.

Jagvilljagvilljagvilljagvill ha godis!

En av det sunda förnuftets riddare, Karin Ahlborg, skriver idag om föräldrar, barn och godis i butiker. Det är ju jobbigt för föräldrarna när barn tjatar om godis, och därför tycker en del att det är butikernas ansvar att ta bort godiset för att skona föräldrarnas öron.

Många föräldrar skulle ha nytta av att lära sig ett litet begrepp från inlärningsteorin som kallas intermittent förstärkning. Ni vet det där med att konsekvensen av ett beteende gör att det blir mer eller mindre sannolikt att man upprepar beteendet. De flesta förstår den grundläggande idén att om ett visst beteende leder till att man får godis så gör man det igen, men om det leder till att man får stryk så blir man mindre benägen att göra om det. I alla fall i teorin, de flesta överskattar straffets betydelse som uppfostringsmetod. I själva verket funkar straff inte alls särskilt bra för inlärning, men det är en annan historia.

Alla föräldrar har hört att det är bra att vara konsekvent, men alla vet inte varför, och många tänker att det kan väl inte vara hela världen om man ger efter EN gång när man bara inte orkar. Men då kommer det här med intermittent förstärkning in i bilden. Intermittent förstärkning innebär att man inte får belöning varje gång utan bara ibland. Allt spel och dobbel är uppbyggt kring denna princip.

En lärare tog en gång ett exempel: Om du går ut och lägger pengar i godisautomaten och trycker på en knapp, och inget händer, så blir du ganska irriterad. Du kommer att dra slutsatsen att automaten är trasig och gå därifrån (möjligen för att försöka få tillbaka dina pengar). En sak du INTE kommer att göra är att lägga i mer pengar och försöka igen. Om du däremot går till en enarmad bandit, lägger i pengar och drar i spaken, och inget händer, så där det fullt möjligt att du blir sittande hela kvällen och stoppar i hela ditt sparkapital. Det beror på att vi har olika förväntningar på de båda automaterna. I godisautomaten förväntar vi oss "vinst varje gång" och får vi inte det slutar vi omedelbart med beteendet att lägga i pengar. Den enarmade banditen vet vi däremot är nyckfull och att om man lägger i pengar tillräckligt många gånger kan det till slut bli en storvinst.

Intermittent förstärkning är starkare än "vanlig" förstärkning, eftersom den gör att beteendet kan fortsätta ganska länge utan belöning. På samma sätt kan man lära ett barn att även om föräldern säger nej tio gånger så kan det hända att den säger ja den elfte gången man tjatar. Då är det idé att tjata elva gånger, eller tjugo, eller femhundra om det behövs. Barn testar också andra metoder att få sin vilja fram, som att skrika så högt de kan, slänga sig på golvet och sparka, blänga sårat och säga att du är världens elakaste människa osv. Och om något av dessa får önskad effekt en enda gång så kan man ge sig sjutton på att de använder det igen. Och igen och igen och igen.

Det är därför man ska vara konsekvent. För sin egen skull. Om man lär barnet att nej betyder nej, och att nejet inte ändras hur mycket de än tjatar, gnäller, ylar, eller slänger sig på golvet och sparkar, så kommer det till slut att sluta med de metoderna eftersom de aldrig fungerar. Min mamma brukar stolt berätta att varken min bror eller jag tjatade om godis i affären eftersom hon ALDRIG köpte godis när vi var med. Vi fick önska oss vilken sorts lördagsgodis vi ville ha, och sen åkte hon och handlade utan oss. Det hände säkert att vi frågade, och kanske rentav sa "snääääälla" eller försökte argumentera, men aldrig länge eller ihållande. Vi visste ju att det inte var någon idé.

Jag brukar också tänka på en kompis lillasyster, som en dag stod i kassakön med sin mamma och tittade längtande på godishyllan (godisfria kassor var inte uppfunna på den tiden).
- Mamma... är det lördag idag? frågade hon.
- Nej, det är tisdag.
- Jahapp *djup suck*.
Den dialogen berodde inte på någon speciell egenskap hos barnet, utan på egenskaper hos föräldrarna.

Men det gäller såklart att vara tuff ibland. De flesta föräldrar tycker det är pinsamt och jobbigt när barnet tokylar i affären och alla stirrar på dem. Och det är barnen inte sena att utnyttja. Men STRUNTA i vad andra tycker! Och förresten är det stor risk att man upplever det som att omgivningen är mer irriterad än den är, man ser trötta och stressade människor omkring sig och tror att allt beror på en själv och ens störiga barn. När jag ser föräldrar ta fajten med sina barn brukar jag därför tänka på att le uppmuntrande istället och kanske säga något förstående. Faktum är att jag blir mycket mer irriterad och tänker elaka saker om föräldrarna när jag ser dem ge efter för tjatet. "Grattis, idiot" tänker jag för mig själv då fast jag försöker att inte vara så elak och fördömande.

En annan reflektion jag gör är hur läskigt det är att se vad socker gör med barn. Titta på en treåring som en lagom stund efter fruktstunden på dagis (frukt innehåller enormt mycket socker det med, och ger nästan samma branta blodsockerstegring med efterföljande krasch som godis) ligger på golvet på ICA och skakar i hela kroppen och skriker hysteriskt efter godis, och försök sen påstå att det inte är ett knark.