Yrke: torskassisten?

Läser i Aftonslasket om en trafficking-härva med unga afrikanska kvinnor, bl.a. en 16-åring som såldes till människohandlarna av sin mamma. Redan det får en att börja fundera över vad människor är kapabla till. Hur ovetande man än är borde man fatta att den som är beredd att betala stora summor för att få ta med sig ens barn inte tänker göra några trevliga saker med dem. Men nu vet vi såklart ingenting om mamman eller hur desperat hon eventuellt varit. Människor har nog gjort värre saker än så för att överleva.

Men en del i historien som fångade min uppmärksamhet var den funktionshindrade man som fick hjälp av sin personliga assistent att genomföra sexköpet. Den funktionshindrade mannen säger att det "lyste trafficking" om tjejen och verkar inte ha tyckt det var en sådär strålande upplevelse. Assistenten sägs ha varit "förbannad" över situationen och gick ut och rökte - efter att ha bjudit besökaren på kaffe förstås. Han tycks ha tagit ganska illa vid sig och rentav haft svårt att släppa det på semestern, säger han.

Men ändå gjorde han - absolut ingenting. Han ringde inte polisen, sa inte upp sig från jobbet, försökte inte hjälpa tjejen. Inte ens ett anonymt litet tips verkar han ha kunnat klämma ur sig för att minska på samvetskvalen.

Så nu vill jag gärna höra från alla personliga assistenter därute: Var går gränsen? Jag vet ju att man som assistent inte ska lägga sig i brukarens bra eller dåliga beslut utan bara vara dennes förlängda armar och ben. Sina egna åsikter, preferenser och moraliska betänkligheter får man lämna hemma. Men det måste väl gå en tydlig gräns vid lagbrott åtminstone? Eller ska man hålla pistolen om brukaren vill råna en bank? Hjälpa någon som är förlamad att spöa sin partner? Nä, såklart inte. Men om de vill göra något riktigt skitdumt men inte olagligt? Hjälper man till med vad som helst som är lagligt oavsett vad man känner inför det?

Att assistenten i det här fallet hjälpt brukaren att köpa sex och därmed bryta mot lagen är illa nog, men säkert inte så väldigt unikt. Men när man dessutom förstår att det handlar om kidnappade unga flickor som tvingas till detta, och ändå fortsätter blunda och låtsas som ingenting - hur civilkuragehandikappad är man då?



P.S. Extra fascinerande blir det att läsa i samma artikel om "Djursholmsdirektören" (ja, att skriva ut hans bostadsort syftar såklart till att förmedla ett visst intryck) som erkänner att "hoppsan, det blev lite dumt där", storsint betalar sina böter utan att klaga och därmed gör sig skuldfri, men egentligen inte tycker att det riktigt räknas eftersom han ändå inte fick upp den. Han är nämligen inte så värst tänd på afrikanska kvinnor. Den där trafficking-grejen störde honom alltså inte tillnärmelsevis lika mycket som den kidnappade flickans hudfärg. Man är väl en konnässör som vet vilka varor man föredrar i butiken! Eller nej visst, nej, han var ju "orutinerad om sexköp". Det var bara just den här gången som det visst vart lite tokigt... eller nåt.

Att ge bort en monark

De senaste årens trend med storslagna Hollywood-inspirerade kitschbröllop till gigantiska kostnader har tydligen även medfört en import av den anglosaxiska traditionen att brudens far leder henne fram till den väntande brudgummen och lämnar över henne till honom. En del har t.o.m. fått för sig att detta skulle vara gammal svensk tradition. Det är det inte. Jag har hört mina prästbekanta muttra en hel del över detta oskick, och diskutera hur man ska ställa sig till såna önskemål från brudparet. Även Magdalena Ribbing har tagit avstånd från seden vid upprepade tillfällen i sin etikettspalt.


Father of the bride

Så det var med stor förvåning jag läste, först i Annika Borgs debattartikel i DN och senare även Aftonbladet m.fl att kronprinsessan Victoria fått för sig att genomföra denna sunkiga charad på sitt bröllop. Diskussionen om för eller emot rasar upprört.

Eftersom hovets hela existensberättigande bygger på traditioner, och kungafamiljen brukar anses vara proffs på att upprätthålla den mest fisförnäma etikett och tradition, så är det oerhört märkligt att hon inte hellre väljer att upprätthålla den svenska traditionen - som ju dessutom har ett betydligt mer tilltalande symbolspråk.

När detta diskuteras dyker det alltid upp en massa tidigare eller blivande brudar för vilka det minsann var självklart att gå nerför kyrkgången med sin pappa istället för sin blivande make, som häftigt försvarar sin rätt att göra så, för att de tycker det är fint. För mig får de göra som de vill. Men jag skulle ha lättare att acceptera deras val om de kunde förklara exakt vad det är de tycker är fint. Vad symboliserar gesten för dem? Det räcker inte med att säga "för mig betyder det inte att jag är en viljelös omyndig handelsvara som ingår i en transaktion mellan två män". Jag vill veta: vad betyder det då?

Det närmaste en förklaring jag hört är "pappa är viktig för mig och det vill jag visa". OK. Säg att man står nära sina föräldrar, vill inkludera dem, och visa i ceremonin att paret ingår som en del i en större familj. Det skulle kunna vara fint. Låt pappa läsa en dikt då. Och mamma. Låt alla fyra föräldrarna (eller hur många man nu har) gå efter brudparet in i kyrkan, eller stå framme i koret och välkomna den nya medlemmen in i respektive familj. Låt bruden leda fram brudgummen till sin familj, och brudgummen bruden till sin. Låt alla nära familjemedlemmar bilda en ring eller halvcirkel kring brudparet. Inte vet jag, det finns massor av fina sätt att gestalta familjens betydelse i en bröllopsceremoni, om det känns viktigt att göra det. Men just gesten med att bruden går över från pappans vård till makens känns bara så ruggigt ofräsch!

Att "vanliga" par av någon oundgrundliga skäl vill ha den här symboliken må väl vara deras ensak, och går knappast att hindra så länge det finns församlingar och vigselförrättare som ställer upp på det. Men för Sveriges blivande statsöverhuvud är det en annan sak. Hennes bröllop är inte bara hennes ensak. Hon och hela hennes familj är vandrande symboler, och allt de gör följs och uppmärksammas, och upphöjs åtminstone av vissa till norm.

Men kanske är det just det brudöverlämnandet illustrerar i Victorias fall. För trots att hon framstår som en stark och självständig vuxen kvinna, så är hon de facto inte fri att göra som hon vill. Hon var, som enda vuxen person i Sverige, tvungen att be om lov från både pappa och regeringen för att få gifta sig, och tydligen satt det rätt långt inne dessutom. Så att offentligen demonstrera hur kungen "äger" henne och är den som har mandat att "ge bort" henne till en man kanske i själva verket är helt rätt.

Lägg ner monarkin och släpp ut kungafamiljen ur den förgyllda apburen, säger jag!

En sjuk jävla tokfan

När jag läser om rättegången mot Mats Alm försöker jag, på samma sätt som Linda Hjertén, påminna mig om att vi faktiskt inte vet om han är skyldig eller inte. Man ska ju betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats, och det är upp till rätten, inte mig och dig och alla andra att avgöra skuldfrågan. Så jag prövar att anta att han faktiskt är helt oskyldig, och lyssnar på hans berättelse genom det filtret. Tänk om han verkligen har först förlorat sin fästmö, och därefter blivit kidnappad av skumma kineser, drogat och fotograferad i Stockholm, och matad med gamla friterade räkor. Och sen är det ingen som tror honom! Stackars karl.

Alltså, jag försöker verkligen. Men... näe, det går inte. Hur mycket jag än koncentrerar mig bryter den där tanken igenom gång på gång:
VILKEN SJUK JÄVLA TOKFAN!

Det är inget jag är stolt över. Inte bara för att vi som sagt egentligen inte vet något om skuldfrågan, utan också för att jag är av den präktiga åsikten att psykiatriska diagnoser ska ställas av behörig sjukvårdspersonal efter ordentlig utredning, och inte slängas omkring av kreti och pleti som ett allmänt skällsord. Men... VILKEN SJUK JÄVLA TOKFAN!

Gör det mig till en sämre människa? Ja, förmodligen. Men jag tycks inte kunna göra något åt det.

Ola Rapace och kvinnorna igen

Konstaterar bara att Lisa Magnusson reagerar ungefär som jag i mitt tidigare inlägg!

Kvinnors sexuella makt

Ola Rapace tyckte för ett tag sedan att feministerna måste inse att de även har privilegier, eftersom kvinnor till skillnad från män kan ligga sig fram. Därmed ansluter han sig för det första till den gamla myten att män alltid är kåta, saknar kontroll över sin könsdrift och blir fullständigt hjälplösa när en kvinna viftar lite med fittan. Dessutom tror jag inte han pratar om hela den halva av befolkning som definieras som kvinnor, utan snarare om unga snygga tjejer, besläktade med den esoteriska idén om Quinnan. Den undersköna, mystiska, åtråvärda. Hon förekommer även i reklamen, som den man blir om man bara rättar till sin sista lilla skavank med en viss produkt. Hon hyllas i svulstiga termer av såna som Björn Ranelid. Hon är helt enkelt inte riktigt av denna världen.

Quinnan och den snygga bruden har måhända "privilegiet" att kunna ligga sig fram, men är alla kvinnor så undersköna och åtråvärda att de delar detta privilegium? Elin Grelson skriver en lysande debattartikel om att kvinnor minsann inte heller alltid får ligga. Kan en småfläskig 35-åring som pratar lite för högt och skiter i att raka benen för att det är tråkigt också ligga sig fram? En 50-åring som inte ser ut som Lena Endre?

Newsflash: kvinnor får nobben på krogen hela tiden. Massor av kvinnor har svårt att få nån att vilja ligga med dem överhuvudtaget, utan några som helst krav på motprestation, never mind att förvrida huvudet på någon stackars karl så att han ger dem orättvisa karriärsfördelar eller ens dyrbara presenter. Är man en medioker skådespelerska som ser ut som baksidan på en buss och försöker ligga sig fram lär man mötas av ett hånskratt och möjligen en lätt äcklad min. Om Marit Paulsen hade varit korkad och inte tyckt nåt särskilt, tror ni hon hade gjort karriär ändå om hon bara hade klätt sig i genomskinliga klänningar, viftat med ögonfransarna och sagt "ooops, jag glömde visst trosor idag"?

På Facebook finns en skojsida tillhörande "Tjejer i allmänhet" som rapporterar sina förehavanden under mottot "Tjejer i allmänhet är inte så fräscha som du tror... Men tack för förtroendet." Alltför ofta tippar det hela över i rena plumpheter som inte är så roliga, men bitvis är det ett befriande angrepp på bilden av kvinnor som ljuva milda varelser vars fisar doftar liljor. Lyssna bara på de här statusuppdateringarna: "Tjejer i allmänhet har gamla intorkade mensfläckar på sina bäddmadrasser." "Tjejer i allmänhet knäcker en bärs, pillar in en snus och fredags-onanerar. Äntligen är det helg." "Tjejer i allmänhet fiser i kön på ICA och glor anklagande på dom brevid." "Tjejer i allmänhet skrattar högt åt sina egna skämt, tycker däremot inte att du är särskilt rolig." Björn Ranelid skulle få hjärnblödning om han läste detta vanhelgande av Quinnan!

Men vad är det egentligen som hindrar Ola Rapace själv från att ligga sig till roller? Han är ju en stilig karl, gubevars, och låter som om han gärna skulle vilja ha den där lilla extra karriärmöjligheten för egen del. Varför vill inte inflytelserika människor i film- och teaterbranschen ligga med män och ge dem roller de inte förtjänar? Kan det vara så illa att de inflytelserika personerna alla är heterosexuella män? Stackars, stackars de heterosexuella männen som är så missgynnade i så fall! Vem vill ha makt och inflytande men gå miste om möjligheten att få suga av en gubbe och därmed få jobb i flera månader framöver?

Men vänta - Dramaten har ju Marie-Louise Ekman. Nu vet jag inte om hon råkar vara ett maktmissbrukande gumslem eller inte, men vad säger Ola Rapace om hon lovar honom en huvudroll på Stora Scenen bara han är lite, hm, medgörlig? Blir han överlycklig över karriärmöjligheten, eller säger han "eww, hon är ju gammal!"?

Nå, vi vet ju hans inställning i alla fall. Så om vi plötsligt får se Ola Rapace som Hamlet, så kom ihåg var ni hörde det först!

Oh, the humanity...

Reaktionerna på gårdagens Uppdrag granskning har inte låtit vänta på sig. För er som till äventyrs missat det handlar det alltså om ett litet samhälle där två flickor som blivit våldtagna av samma pojke blivit mobbade och utstötta medan pojken fått stöd och påhejning från både skolkompisar och vuxna. Inte minst har det pågått intensiva smutskastningskampanjer mot flickorna på nätet.

På Facebook har det nu startats ett antal grupper till stöd för de våldtagna och mobbade flickorna, som motvikt till den dömde pojkens fanclub. Det är i sig positivt, de här tjejerna kan behöva höra att det är många, många fler som står på deras sida i resten av landet.

Men. Sen läser man inläggen som folk skrivit i grupperna, och blir sådär trött igen. Titt som tätt dyker det upp någon som hatar pojken, vill skicka någon att våldta honom så han lär sig (whoa, déjà-vu - var det inte exakt det en del ville skulle hända den redan våldtagna flickan?), att dödsstraff borde införas bara för honom och att han borde plågas på allehanda vis. Han hängs ut med namn och personuppgifter, vilket iofs inte är formellt fel eftersom han är dömd. Men alltså... är vi inte bättre än så?

"Hatkampanjer på nätet är fel, och de som håller på med sånt ska styckas, piskas, hängas och förföljas intill tidens ände, de har inget människovärde och den här Facebookgruppen är till för att hata alla som startar hatgrupper på Facebook."

Något har gått väldigt fel i Bjästa, och då framför allt i vuxenvärlden som hukar, sprider rykten och "inte vill ta ställning". Rektorn verkar knappt veta vad internet är, vilket bara det borde vara tjänstefel för en rektor på en högstadieskola. Jag har redan länkat till Lisa Magnussons förträffliga sammanfattning av hur det går till när ett helt samhälle sticker huvudet i sanden. Prästen är chockerande ignorant när han med mild stämma säger att han tyckte det var fint när pojken fick komma och bryta besöksförbudet och få applåder i kyrkan för sin närvaro medan flickan kände sig tvungen att fly från sin egen skolavslutning.

Men i en sak har han faktiskt rätt. Det ÄR synd om pojken. Inte mer synd än om flickorna, såklart, och givetvis är det avslöjande och märkligt att prästens empati FÖRST går till pojken och inte den andra flicka som blivit våldtagen nästan direkt efter den "fina" manifestationen i kyrkan. Men vi pratar om ett barn som uppenbarligen inte fått tillräckligt stöd och vägledning för att veta hur man beter sig i världen. Bland det sorgligaste i reportaget var faktiskt att höra hur han i polisförhöret säger att det är skönt att erkänna, och hur han sedan "stöttas" bort från sitt erkännande av hela samhället.

För det ÄR skönt att erkänna, även om det är svårt och tungt och plågsamt. Man vill ju gärna ha en bild av sig själv som en schysst typ som gör bra saker, och att erkänna inför sig själv och andra att man faktiskt gjort någon riktigt hemskt mot en annan människa svider inte så lite. Men den här pojken ville erkänna. Han förstod någonstans att det enda sättet att komma vidare är att stå för vad man har gjort, så att man kan reda upp det och försöka göra bättre i fortsättningen. Och det var i det han borde ha fått stöd av vuxenvärlden. Det är så goda föräldrar och goda vuxna gör. De hjälper barnet att förstå hur det kunde gå så snett, att ta konsekvenserna och stå ut med skammen, och att gå vidare med något slags lärdom och möjlighet att bli en bättre människa i fortsättningen. Att istället stötta den sida som vill fly, förneka och skylla på någon annan (vilket alla är ganska mänskliga reaktioner när man konfronteras med sin egen skuld) är inte bara en björntjänst utan ett enormt svek. Klart grabben blir förvirrad. Och mycket riktigt går han strax därpå och gör om det, igen till omgivningens uppmuntrande hejarop och försäkringar att det nog var tjejens fel, den här gången också.

Jag hoppas innerligt att den här unge pojken i denna stund får en gedigen psykologisk behandling som till slut hjälper honom att konfrontera sin skuld och förstå vad han har gjort och varför han inte ska göra det igen. Det måste inte bli hans öde att vara "en våldtäktsman" resten av livet. Fyra månader låter kort, men jag hoppas. En sak vet jag, och det är att varken stryk, dödsstraff eller näthat kommer att göra honom till en bättre människa.

Flickan och skulden

Jag hade tänkt skriva någonting om Uppdrag granskning ikväll, men sen läste jag Lisa Magnussons blogginlägg "en riktigt schysst kille" och insåg att det inte finns någonting att tillägga. Så jag gör det lätt för mig och säger: läs Lisas blogg istället.

Djävulens advokat

Den 74-årige Josef Fritzl lär, återigen enligt sanningskällan Aftonbladet, vilja starta en ny karriär och utbilda sig till jurist. Problemet är att kursplanen kostar svindlande 4000 kronor. Så nu har han skrivit till sin familj och bett dem om pengar. Märkligt nog har han inte fått något svar. Snålt av dem, tycker jag. Han är ju ändå deras far. Och morfar.