Utförsäkrad, nollklassad, och världens sämsta hemmafru.

Idag har jag fått mina värsta farhågor bekräftade av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag tänkte egentligen inte berätta såna här privata saker i bloggen, tanken var att skriva om mina tankar och åsikter snarare än mig själv och mitt privatliv. Men nu bara måste jag få dela med mig av min Kafka-värld.

De senaste åren har jag haft tidsbegränsad sjukersättning på 50%, pga en kronisk sjukdom som jag haft i över 20 år. Men nu är det slut på det roliga, inget mer lyxliv för 3400:-/månad, vilket är vad jag får från FK efter skatt varje månad. Nu har jag blivit utförsäkrad.

Så jag blev kallad till Arbetsförmedlingen, med tydliga instruktioner att om jag hade ett jobb förväntades jag ta tjänstledigt för att delta i en arbetslivsintroduktion. Jag tror det är det som kallas arbetslinjen. Men jag vet inte hur man gör för att ta tjänstledigt från en timanställning som formellt upphör efter varje arbetspass, så jag struntade i det. Som tur var ville de ha första mötet en dag när jag var ledig och inte hade en alltför dålig dag.

På Arbetsförmedlingen blev jag inskriven i arbetslivsintroduktionen på halvtid och fick papper att skicka till min A-kassa, eller till Alfa-kassan om jag inte hade någon. Det har jag inte, eftersom jag blev sjuk en månad efter att jag hoppade av gymnasiet och började jobba, och har sen dess aldrig jobbat tillräckligt mycket för att uppfylla arbetsvillkoret. Om jag har räknat rätt kommer jag därför att få ungefär 2000:- i månaden före skatt. Wow. Det är nästan två hela arbetspass utan ob. I månaden. Varför har jag gått och stretat på ett sketet jobb för när denna guldgruva fanns att ösa ur?

Nu tycker tydligen inte Arbetsförmedlingen att jag ska gå hos dem istället för att jobba, de tycker att jag ska göra det på min "lediga" tid. Det bygger förmodligen på antagandet att jag inte alls är så sjuk som jag påstår, utan när jag har jobbat mina 50% kan jag gott komma och anstränga mig lite till. Fast det kan jag ju inte. När jag har jobbat färdigt går jag hem och däckar. Så jag hoppas de inte tänker hitta på alltför mycket skoj med mig.

Det här kanske låter lite bisarrt. Men det är ingenting emot vad som händer efter de här tre månaderna. Om jag då inte mirakulöst tillfrisknat genom AF:s försorg ska jag tillbaka till sjukförsäkringen. Problemet är att det finns ingen, för mig.

Jag kan inte få sjukpenning eftersom jag inte hade någon SGI när jag blev sjuk. Jag hade ju den dåliga smaken att bli sjuk alldeles för ung, plugga länge, och dessutom bo utomlands i flera år.

Jag kan inte få tidsbegränsad sjukersättning eftersom den inte längre existerar.

Jag kan inte få varaktig sjukersättning, eftersom det numera krävs att läkaren svär vid sitt stetoskop att det inte finns någon som helst möjlighet att jag någonsin kommer att bli ens en liten gnutta bättre. Vilken läkare har en sån kristallkula? Två läkare försäkrar visserligen att jag kommer att vara sjuk i minst 5-10 år respektive att såvida inte forskningen gör ett genombrott i Nobelprisklass kommer jag att vara sjuk för all framtid. Men det hjälper inte.

Försäkringskassan ifrågasätter visserligen inte på något sätt att min arbetsförmåga är nedsatt med 50% nu och lång tid framöver. Men, som FK-handläggaren sa, "när dagarna är slut så är de slut". Det finns helt enkelt ingen ersättning som reglerna tillåter att de beviljar mig. Och AF-handläggaren berättade att jag var den fjärde hon träffade i samma situation.

Så tydligen är det enda alternativet för mig att söka försörjningsstöd. Förutom att det inte är något alternativ, eftersom min sambo tjänar tillräckligt för att försörja oss båda på en för samhället acceptabel nivå. Lustigt nog har han alltså försörjningsskyldighet för en vuxen kvinna innan vi ens är gifta.

Sambon ja, han har gjort ett riktigt nerköp. Inte nog med att jag blev av med både bostadsbidrag och hemtjänst när vi flyttade ihop (han kan ju både betala hyran och städa!), nu är det alltså dessutom meningen att han ska försörja mig på heltid, ge mig mat och betala mina studielån (det nya förbättrade CSN bryr sig nämligen inte om huruvida jag har pengar eller inte, de ska ha tillbaka en halv mille på 25 år och därmed basta!), medan jag går på Arbetsförmedlingen och får hjälp med motivationen att vilja ta mig tillbaka till jobbet jag var tvungen att sluta för att gå där, ligger på soffan och gnäller och poppar piller medan han gör allt hushållsarbete, och bidrar med en dryg tusing till hushållskassan varje månad.

Men jag är ju ändå åtminstone psykiskt frisk. Tänk att försöka navigera sig genom denna Kafka-process med en djup depression som färgar allt ännu svartare än det är, eller svår ångest, eller röster som tjabblar och pladdrar och förvirrar det hela ännu mer. Jag ser situationer som är betydligt värre än min på jobbet hela tiden.

Jag är övertygad om att de här regeländringarna kommer att synas i självmordsstatistiken. Jag kommer dock inte själv att ingå i den. Min framtid är i stället att bli världens sämsta hemmafru. Grattis, älskling!