(De intellektuella) Giganternas kamp.

Alltså, jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Camilla Läckberg.

För ett tag sedan skrev Bengt Ohlsson en krönika där han funderade över varför Läckberg-bashing är så gångbart i sociala sammanhang, åtminstone de där han själv umgås. (Jag har andra erfarenheter och bekanta som inte skäms för att erkänna att de läser Läckberg med behållning, men det är en annan historia.) Smaken är som baken, men att Läckberg är en usel författare verkar alla enligt Ohlsson kunna enas om trots att väldigt många uppenbarligen köper och läser hennes böcker. Benke själv hade inte läst henne och hade därför ingen åsikt om själva böckerna, men tyckte det fanns en intressant diskrepans mellan den offentliga diskursen och försäljningssiffrorna.

Och Camilla Läckberg reagerade genom att flyga i taket och bli helt vansinnig över detta elaka påhopp. Det är delvis begripligt att hon är lite överkänslig, eftersom hon har fått väldigt mycket kritik, och ofta starkt formulerad sådan. Fast just här var det ju inte frågan om kritik av henne, och faktiskt inte ens av hennes författarskap (de två sakerna verkar f.ö. flyta ihop en del både för Läckberg och för en del kritiker), utan en kritik av kritiken. Efter att Ohlsson skrivit till henne och förklarat det tog hon bort sitt upprörda blogginlägg, men utan att ha förstått att hon inte förstått, och inte innan Aftonbladet tagit en skärmdump:

Och det är här som jag börjar tycka lite synd om Camilla Läckberg. Hon jobbar ju så hårt för att motbevisa bilden av sig själv som en ytlig och dålig författare, och hävdar envist att hon minsann är lika smart och intellektuell som de "fina" författarna. Och så går hon och avslöjar väldigt offentligt att hon fullständigt saknar läsförståelse.

Därefter skriver Johan Hakelius om hur svårt det är att försöka göra sig förstådd i skrift när så många är oförmögna att läsa innantill och far i taket för saker som faktiskt inte står där. Och Läckberg kommenterar surt att det var faktiskt fler som tolkade det på samma sätt. Intellektuella giganter som Liza Marklund och de andra i den lilla klubben för inbördes beundran, kan man anta. "Nää, stå på dig Camilla, den där Benke var faktiskt jättedum, du är ju jättejätteduktig ju och skriver jättejättebra böcker."

Till skillnad från Bengt Ohlsson har jag faktiskt läst Camilla Läckberg. Eller försökt. Det var en sommar när jag låg ute på någon skärgårdsklippa och en av hennes böcker var den enda underhållning som fanns att tillgå. Jag tror jag kom igenom 20 sidor innan jag gav upp. Hon kan stava och skriva fullständiga meningar, det är sant. Och hitta på historier. Men jisses. Karaktärerna betedde sig underligt och sa de mest befängda saker. Språket var platt och nyanslöst och liksom skavde i sin torftighet. Det var helt enkelt så uselt att jag blev arg. Till slut stod jag inte ut längre, utan la ifrån mig boken och tittade upp i himlen ett par timmar istället.

Så jag är inte ett dugg förvånad över att Camilla Läckberg inte förstod vad Benke skrev, eftersom det var en smula komplicerat och tydligen inte alls på hennes intellektuella nivå.

Men är det här verkligen ett problem? Hon har den stora förmånen att kunna försörja sig på det hon älskar att göra, att skriva böcker. Det är trots allt väldigt få förunnat. Och hon inte bara klarar sig, hon tjänar enligt egen utsago riktigt bra. Men hon nöjer sig inte med det, utan vill dessutom att alla ska älska henne och säga att hon skriver bra, och hon verkar övertygad om att all kritik uteslutande beror på att folk av någon anledning tycker illa om henne som person, och inte på att böckerna faktiskt inte har någon högre litterär kvalitet.

Det är precis som när Helena Bergström gnällde i Aftonbladet över att Colin Nutley aldrig får några guldbaggar (vilket desssutom inte är sant) och får negativ kritik för att det är en mobbingkonspiration bland alla filmkritiker som har kommit överens om att såga honom vad han än gör. Men hallå, det regnar pengar och resurser över paret Bergström/Nutley, de har kunnat göra massor av filmer och leva gott på det dessutom. Hur många medelmåttor får såna möjligheter?

På detta sätt är alltså Läckberg och Bergström väldigt lika. De är enormt privilegierade som kan försörja sig, väl dessutom, på sina mediokra verk i en värld där de flesta oavsett begåvning måste ta andra jobb och bara kan drömma om att ägna sig åt sitt konstnärsskap på heltid. Ändå gnäller de över att de får kritik och att elitistiska kultursnobbar som jag tycker de är dåliga. Mycket vill ha mer, och de vill inte bara ha en stor publik, de vill att ALLA ska tycka de är underbara dessutom, för annars är de taskiga.

Jag säger: Väx upp. Och skaffa lite självinsikt.

Vad är grejen med sjukförsäkringen?

Den nya sjukförsäkringen är ett av de ämnen som verkligen får mig att gå igång på alla cylindrar. Det beror naturligtvis på att jag själv drabbats av det inbyggda svarta hålet, och att jag därför ser på alldeles för nära håll hur bisarrt det är.

Problemet är att det är så bisarrt att de flesta inte tror att det kan vara sant. Det gör det väldigt svårt att diskutera. "Men så kan det ju inte vara" säger de. Eller "jamen det är ju bara under en period, sen får man ju tillbaka sjukpenningen", för det är ju vad regeringen säger när journalisterna frågar. Och eftersom det löser problemet för de flesta struntar de i att fråga om de grupper som inte har någon gammal sjukpenning att få tillbaka.

Jag har också märkt att det råder stor förvirring kring begreppen, så vi tar det från början:
Om man har ett arbete och har arbetat in en SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) kan man bli sjukskriven från det arbetet och få sjukpenning. Den är lite lägre än lönen, men ändå ganska bra, och man brukar kunna få den som mest 1-2 år ungefär.

Efter den tiden kan man bli överförd från sjukpenning till sjukersättning, som är lägre.

Om man inte hinner jobba ihop någon SGI innan man blir sjuk, t.ex. för att man studerar, bor utomlands eller är arbetslös, kan man få sjukersättning direkt. Man får då inte en procent av lönen utan ett garantibelopp, i nuläget drygt 8000:-/månad före skatt. Och skatten är högre än på löneinkomster.

Förut kunde man få tidsbegränsad sjukersättning ett par år i taget. Denna ersättning har nu tagits bort, och bara den varaktiga ("permanenta") sjukersättningen finns kvar. Samtidigt gjorde man det svårare att få varaktig sjukersättning. Tidigare räckte det med att nedsättningen av arbetsförmågan beräknades kvarstå under lång tid framöver, men nu måste läkaren i princip svära på att det inte finns någon som helst möjlighet att man någonsin kommer att bli ens pyttepyttelite bättre.

I mitt fall accepterar Försäkringskassan att min arbetsförmåga är nedsatt med 50% nu och åtminstone 5-10 år framöver. Men de kan ändå inte ge mig någon som helst ersättning, eftersom läkaren tydligen sagt att det är svårt att bedöma exakt vilken arbetsförmåga jag kommer att ha i framtiden. Det räckte för att FK skulle dissa hela ansökan.

Den enda lösning de kan föreslå mig att att söka försörjningsstöd. Men det går inte heller, eftersom jag har en sambo som tjänar tillräckligt för att försörja oss båda på en nivå över existensminimum. Jag trodde försörjningsplikten inträdde först när man var gifta, men tydligen inträder den i själva verket i samma ögonblick man flyttar ihop i samma bostad, i alla fall om den ena är sjuk.

Kontentan av detta är: Bli för guds skull inte sjuk. Framför allt, bli inte sjuk när du är ung. Utbilda dig inte utan börja jobba direkt efter gymnasiet, så att du ser till att skaffa en SGI innan du eventuellt blir sjuk. Det där med att resa och upptäcka världen får också vänta tills du säkrat din SGI. När du väl har en kan du börja plugga lite försiktigt, något år i taget med arbetsperioder emellan så att du behåller skyddsnätet.

Och kom ihåg: Det ska löna sig att arbeta!

Kafka och jag går på möte på Arbetsförnedringen

Nu har jag varit på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Eftersom arbetslivsintroduktionen märkligt nog inte gjorde mig mer arbetsförmögen än jag var innan (kanske för att jag har en kronisk sjukdom sedan 20 år tillbaka) är jag nu helt ute i kylan. Jag är mycket väl insatt i reglerna, men roade mig ändå med att pressa handläggarna på vad jag skulle göra nu då.

FK-killen tyckte jag skulle söka sjukpenning. Jag påpekade att jag inte har någon SGI och därför inte kan få sjukpenning. (På min "friska" halvtid har jag jobbat en del de senaste åren och har en SGI där, men den kan tydligen inte föras över till min "sjuka" halvtid) "Jamen sök ändå så får du ett beslut på det" var hans råd. Exakt vad jag skulle med det beslutet till framgick dock inte.

Och till slut kom diskussionen till samma slutpunkt som förra gången: "ja då är man ju hänvisad till försörjningsstöd". Jo, fast nu har ju jag en sambo som tjänar pengar, så det är också uteslutet. "Vaaaaa, får man inte försörjningsstöd då?".

Välkommen till verkligheten.

Försäkringskassans kompetens når nya höjder

I september skrev jag om Försäkringskassans uppenbara svårigheter att förstå att min ansökan om sjukersättning (på 50%) hörde ihop med det läkarintyg som kommit in strax innan. Jag ringde upp handläggaren och påpekade att de ju själva hade bekräftat att de mottagit det läkarintyg de nu efterfrågade, och det förtroendeingivande svaret var "jaså... vänta lite ska jag titta... jaha, DÄR fanns det visst ett ja, det låg på fel ställe bara, men nu har jag det och allt är i sin ordning".

Nu, ett halvår senare, har det väntade avslaget kommit. Handläggaren förklarar att i läkarintyget från 2008 framgår det att arbetsförmågan visserligen är nedsatt nu och 5-10 år framåt, men inte om det kommer att vara så i evigheters evighet amen, och inget nytt har framkommit som ger anledning till någon annan bedömning. Man hade kunnat tänka sig att handläggaren skulle hitta någon obskyr grund för att dissa det nya (mycket välskrivna) läkarintyget, eftersom detta innehåller just de bedömningar som efterfrågas, men nej, det nämns inte med ett ord. Det är som om det inte existerar. Eller som om det ligger i fel mapp.

Nå, det blir åtminstone väldigt lätt att formulera begäran om omprövning.