Fuck off-pengar

Nyligen hamnade Linda Skugge i blåsväder när hon sa till ett gäng innerstadsgymnasister att feminism är att tjäna så mycket egna pengar att man klarar sig utan en karl.

Gymnasisterna blev (enligt Linda) mycket upprörda eftersom de var mer intresserade av friheten att få ha kroppshår och hade väntat sig något i linje med det. Lisa Magnusson recyclade ett blogginlägg om att alla borde sluta gnälla på 80-talisterna hela tiden, för de har det faktiskt inte så lätt. Andra bloggare hakade upp sig på formuleringen "så att man kan ta sina barn och dra" och undrade varför man skaffar barn till att börja med med en karl som är så hemsk att man inte ens kan tänka sig att dela vårdnaden med honom. Åter andra påpekade att detta var ett extremt begränsat i-landsproblem eftersom majoriteten av tonårsföräldrar helt enkelt inte har råd att pengacurla sina telningar.

Några dagar senare kom ett debattinlägg med liknande tankar från Timbros Maria Rankka, som plockade upp Ann Wibbles gamla dekret att alla borde ha en årslön på banken. Detta påstående har med rätta irriterat en hel del, både nu och då, eftersom väldigt många kämpar för att få pengarna att räcka månaden ut som det är och faktiskt inte KAN spara. Jag minns ett telefonsamtal med en klämkäck bankkvinna som försökte få mig att börja månadsspara i ett läge där jag levde ungefär 1000 kronor/månad under socialbidragsnormen (varför det var så är en alldeles för lång historia för att dra här). "Jomen man behöver inte spara mer än hundra kronor, hundra kronor i månaden kan alla sätta undan!" försäkrade hon käckt. "Nej, inte jag" svarade jag. "Om jag ska spara hundra kronor måste jag låta bli att äta i en vecka, eftersom min matbudget är ungefär hundra kronor i veckan." Hon lät inte som om hon trodde mig.

Jag är vanligtvis inget stort fan av Linda Skugge, och jag håller definitivt inte med om Maria Rankkas reaktionära förslag på hur problemet med den uteblivna årslönen på banken ska lösas (sänk skatterna och öka privatiseringen så att alla fattiga ensamstående mammor kan starta egna vårdföretag och bli rika; vilka som ska vara anställda i alla de små privata vårdföretagen framgår inte), men i en sak har de rätt: Pengar ger frihet. De som säger att pengar inte är viktiga har förmodligen aldrig upplevt ofriheten i att inte ha tillräckligt.

Även Lisa Magnusson har rätt: det är tufft för 80-talisterna, och kanske ännu tuffare för 90-talisterna. Ungdomsarbetslösheten är alarmerande hög, och varje dag kommer nya krisrapporter om ungas dåliga psykiska hälsa. Desto större anledning att förbereda dem för vad som väntar och inte slå i ungstackarna att de har alla möjligheter i världen och om de bara följer sina hjärtan blir allt fint och roligt.

Det är förstås också sant att föräldrar som öser pengar över sina barn och ger dem allt de vill ha är ett mycket begränsat fenomen. Det finns inte så många föräldrar med såna resurser. Å andra sidan är det inte så som man skulle kunna tro, att alla låginkomsttagare är superekonomiska och bra på att spara. Det finns säkert mängder av föräldrar i alla inkomstklasser som bränner hela lönen på en vecka och lever på lågprispasta utan ketchup resten av månaden, och som lär sina barn samma beteende. De värsta exemplen hamnar i Lyxfällan. Men det där med vardagsekonomi tror jag förtjänar ett helt eget inlägg!

Det är lätt att skaka överseende på huvudet åt gymnasisterna och deras könshår. Men även de har faktiskt en poäng, i det att i synnerhet unga kvinnors kroppar befinner sig under hård press. I den offentliga blicken ÄR kvinnor sina kroppar, och utomstående betraktare tar sig oinbjudna rätten att granska och värdera dem i egenskap av kropp. Det är ett problem att både unga och vuxna kvinnor hatar sina kroppar så mycket, och det kan inte vara fel att prata om och problematisera utseendefixeringen.

Men till syvende och sist har Linda Skugge rätt. Pengar är frihet. Att kunna försörja sig själv är frihet. Att ha en utbildning, en kompetens, en färdighet, är att ha något annat att erbjuda och bli uppskattad för än ett rart leende och fasta bröst. Som tonåring behöver man "hitta sig själv" och komma på vad man tycker är roligt att göra, men man behöver också ta en rejäl titt på arbetsmarknaden och se vilket av alla sätt att dra in pengar till mat och hyra som man finner mest uthärdligt. Jag vill också skriva en bok och åka till exotiska länder, eller varför inte bara sitta och blogga hela dagarna, men den krassa verkligheten är att min lägenhet kostar pengar, maten jag äter kostar pengar, och kläderna jag har på mig kostar pengar. Att åka tunnelbana kostar pengar (och jag tycker att det är jag själv som ska betala min biljett och inte grannen), födelsedagspresenter till nära och kära kostar pengar, och att ringa mina kompisar kostar pengar. Därför går jag då och då till ett jobb som är helt ok, men inte alls lika roligt som att sitta och fika med mina kompisar hela dagen.

Jag har dessvärre inga fuck off-pengar än (fast jag jobbar på det), men jag har kunskaper och erfarenheter som gör att jag kan jobba och försörja mig själv, och jag är en jäkel på att leva snålt om det skulle behövas. Jag lever med min sambo för att jag vill och inte för att jag måste, och jag springer inte till mamma så fort jag känner för en ny jacka. Jag behöver inte ta en massa skit från någon för att de nådigast ska betala min telefonräkning.

Jag vet inte om det är feminism, men det är definitivt frihet.