Yrke: torskassisten?

Läser i Aftonslasket om en trafficking-härva med unga afrikanska kvinnor, bl.a. en 16-åring som såldes till människohandlarna av sin mamma. Redan det får en att börja fundera över vad människor är kapabla till. Hur ovetande man än är borde man fatta att den som är beredd att betala stora summor för att få ta med sig ens barn inte tänker göra några trevliga saker med dem. Men nu vet vi såklart ingenting om mamman eller hur desperat hon eventuellt varit. Människor har nog gjort värre saker än så för att överleva.

Men en del i historien som fångade min uppmärksamhet var den funktionshindrade man som fick hjälp av sin personliga assistent att genomföra sexköpet. Den funktionshindrade mannen säger att det "lyste trafficking" om tjejen och verkar inte ha tyckt det var en sådär strålande upplevelse. Assistenten sägs ha varit "förbannad" över situationen och gick ut och rökte - efter att ha bjudit besökaren på kaffe förstås. Han tycks ha tagit ganska illa vid sig och rentav haft svårt att släppa det på semestern, säger han.

Men ändå gjorde han - absolut ingenting. Han ringde inte polisen, sa inte upp sig från jobbet, försökte inte hjälpa tjejen. Inte ens ett anonymt litet tips verkar han ha kunnat klämma ur sig för att minska på samvetskvalen.

Så nu vill jag gärna höra från alla personliga assistenter därute: Var går gränsen? Jag vet ju att man som assistent inte ska lägga sig i brukarens bra eller dåliga beslut utan bara vara dennes förlängda armar och ben. Sina egna åsikter, preferenser och moraliska betänkligheter får man lämna hemma. Men det måste väl gå en tydlig gräns vid lagbrott åtminstone? Eller ska man hålla pistolen om brukaren vill råna en bank? Hjälpa någon som är förlamad att spöa sin partner? Nä, såklart inte. Men om de vill göra något riktigt skitdumt men inte olagligt? Hjälper man till med vad som helst som är lagligt oavsett vad man känner inför det?

Att assistenten i det här fallet hjälpt brukaren att köpa sex och därmed bryta mot lagen är illa nog, men säkert inte så väldigt unikt. Men när man dessutom förstår att det handlar om kidnappade unga flickor som tvingas till detta, och ändå fortsätter blunda och låtsas som ingenting - hur civilkuragehandikappad är man då?



P.S. Extra fascinerande blir det att läsa i samma artikel om "Djursholmsdirektören" (ja, att skriva ut hans bostadsort syftar såklart till att förmedla ett visst intryck) som erkänner att "hoppsan, det blev lite dumt där", storsint betalar sina böter utan att klaga och därmed gör sig skuldfri, men egentligen inte tycker att det riktigt räknas eftersom han ändå inte fick upp den. Han är nämligen inte så värst tänd på afrikanska kvinnor. Den där trafficking-grejen störde honom alltså inte tillnärmelsevis lika mycket som den kidnappade flickans hudfärg. Man är väl en konnässör som vet vilka varor man föredrar i butiken! Eller nej visst, nej, han var ju "orutinerad om sexköp". Det var bara just den här gången som det visst vart lite tokigt... eller nåt.

Att vara sig själv

Det skulle aldrig falla mig in att betala för att läsa Aftonbladet, men om jag hade gjort det hade jag tydligen kunnat få läsa en intervju med Plura. Jag har inte sett hans matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av matlagningsprogram, dels för att jag inte är jätteintresserad av slabbiga typer i kök. Ska jag titta på en grisig kändiskock skulle jag möjligen kunna tänka mig Ann Westins parodi, det ser ut som ett program jag skulle vilja se!



Nå, hur som helst, nu har Plura tydligen talat ut om ditten och datten och även den lilla "hoppsan"-incidenten när han liksom bara råkade köpa 4 gram kokain. Han har ingen aning om varför det blev som det blev, det liksom bara hände.

Men en förklaring anas kanske i Aftonbladets kortfattade sammanfattning som ska locka till köp av hela artikeln:
"Jag kan bara vara mig själv, säger Plura."

Det här är en förklaring som används för att ursäkta allt från konstiga kläder till ohämmade rapar till otrohet och slagsmål. "Det är sån jag är bara". "Jag är bara mig själv."

Det väcker lätt filosofiska funderingar. Vad är egentligen en människas sanna natur? Vad är en personlighet? Har man överhuvudtaget en grundläggande personlighet eller är det bara en illusion, något vi intalar oss för att vårt psyke behöver tro att vi är en och samma person genom hela livet? Det är frågor personlighetspsykologin länge försökt svara på. Såvitt jag kan förstå är det typiska psykologsvaret "det beror på". Alltså, det som vi uppfattar som en personlighet består av olika nivåer. Det tycks vara så att vi föds med ett grundtemperament, som kan vara märkbart redan i magen. Ofödda barn kan vara mer eller mindre aktiva, och ha olika rörelsemönster som går att känna igen när de kommer ut. En del utforskar livmodern, andra klamrar sig fast vid navelsträngen.

Vi kommer alltså ut med ett visst temperament, och förmodligen en benägenhet att utveckla vissa egenskaper under de rätta omständigheterna. Sannolikt föds vi även med t.ex. ett tak för intelligens, på samma sätt som det finns en gräns för hur långa vi kan bli - men undernäring och misär kan göra oss både kortare och dummare om vi har otur. I mötet mellan temperamentet och omvärlden utvecklar vi gradvis strategier för att relatera till andra människor, värderingar, preferenser för olika typer av aktiviteter, åsikter och vanor, som alla kan vara mer eller mindre svåra att ändra på, men inte omöjliga.

Och så finns det människor som anser sig ha fötts till att vara egoistiska, ljuga, grisa ner och vara otrogna. För att de ÄR såna. Inte kan de väl vara på nåt annat sätt än såna de är?

I själva verket föds vi alla till att vara hämningslösa egoister, som vill ha det vi vill ha NU, och blir jättearga om våra behov inte omedelbart tillfredsställs. Vi kissar och bajsar rätt ut, petar andra i näsan med kladdiga fingrar, ritar på linneduken för att vi tycker det blir fint, och gallskriker under morbror Allans finstämda tal. Men i de allra flesta fall lyckas våra föräldrar få oss att gradvis sluta med såna beteenden och förstå att vi måste visa hänsyn och anpassa oss efter andra. Och så länge våra frontallober fungerar hyfsat kommer vi att fortsätta lägga band på oss och uppföra oss civiliserat. Betyder det att vi förnekas rätten att vara oss själva? Försvinner våra sanna personligheter i uppfostringsprocessen?

"Jag är bara sån" är för mig en av de sämsta ursäkterna för dåligt beteende. Som jag har skrivit tidigare, när man väljer beteendet väljer man konsekvenserna. Att man "är en sån" som rapar och fiser och går före i kön beror på att man väljer att vara en sån. Och jo, alla som inte har en allvarlig hjärnskada KAN ändra sig, om man vill.

Littorins puckade skitår

Sven Otto Littorin förklarar enligt Aftonbladet sitt yttrande om det kommande "skitåret" med att:

"JAG VILLE INTE FRAMSTÅ SOM ETT PUCKO".

Ok, det gick ju bra.

Att ge bort en monark

De senaste årens trend med storslagna Hollywood-inspirerade kitschbröllop till gigantiska kostnader har tydligen även medfört en import av den anglosaxiska traditionen att brudens far leder henne fram till den väntande brudgummen och lämnar över henne till honom. En del har t.o.m. fått för sig att detta skulle vara gammal svensk tradition. Det är det inte. Jag har hört mina prästbekanta muttra en hel del över detta oskick, och diskutera hur man ska ställa sig till såna önskemål från brudparet. Även Magdalena Ribbing har tagit avstånd från seden vid upprepade tillfällen i sin etikettspalt.


Father of the bride

Så det var med stor förvåning jag läste, först i Annika Borgs debattartikel i DN och senare även Aftonbladet m.fl att kronprinsessan Victoria fått för sig att genomföra denna sunkiga charad på sitt bröllop. Diskussionen om för eller emot rasar upprört.

Eftersom hovets hela existensberättigande bygger på traditioner, och kungafamiljen brukar anses vara proffs på att upprätthålla den mest fisförnäma etikett och tradition, så är det oerhört märkligt att hon inte hellre väljer att upprätthålla den svenska traditionen - som ju dessutom har ett betydligt mer tilltalande symbolspråk.

När detta diskuteras dyker det alltid upp en massa tidigare eller blivande brudar för vilka det minsann var självklart att gå nerför kyrkgången med sin pappa istället för sin blivande make, som häftigt försvarar sin rätt att göra så, för att de tycker det är fint. För mig får de göra som de vill. Men jag skulle ha lättare att acceptera deras val om de kunde förklara exakt vad det är de tycker är fint. Vad symboliserar gesten för dem? Det räcker inte med att säga "för mig betyder det inte att jag är en viljelös omyndig handelsvara som ingår i en transaktion mellan två män". Jag vill veta: vad betyder det då?

Det närmaste en förklaring jag hört är "pappa är viktig för mig och det vill jag visa". OK. Säg att man står nära sina föräldrar, vill inkludera dem, och visa i ceremonin att paret ingår som en del i en större familj. Det skulle kunna vara fint. Låt pappa läsa en dikt då. Och mamma. Låt alla fyra föräldrarna (eller hur många man nu har) gå efter brudparet in i kyrkan, eller stå framme i koret och välkomna den nya medlemmen in i respektive familj. Låt bruden leda fram brudgummen till sin familj, och brudgummen bruden till sin. Låt alla nära familjemedlemmar bilda en ring eller halvcirkel kring brudparet. Inte vet jag, det finns massor av fina sätt att gestalta familjens betydelse i en bröllopsceremoni, om det känns viktigt att göra det. Men just gesten med att bruden går över från pappans vård till makens känns bara så ruggigt ofräsch!

Att "vanliga" par av någon oundgrundliga skäl vill ha den här symboliken må väl vara deras ensak, och går knappast att hindra så länge det finns församlingar och vigselförrättare som ställer upp på det. Men för Sveriges blivande statsöverhuvud är det en annan sak. Hennes bröllop är inte bara hennes ensak. Hon och hela hennes familj är vandrande symboler, och allt de gör följs och uppmärksammas, och upphöjs åtminstone av vissa till norm.

Men kanske är det just det brudöverlämnandet illustrerar i Victorias fall. För trots att hon framstår som en stark och självständig vuxen kvinna, så är hon de facto inte fri att göra som hon vill. Hon var, som enda vuxen person i Sverige, tvungen att be om lov från både pappa och regeringen för att få gifta sig, och tydligen satt det rätt långt inne dessutom. Så att offentligen demonstrera hur kungen "äger" henne och är den som har mandat att "ge bort" henne till en man kanske i själva verket är helt rätt.

Lägg ner monarkin och släpp ut kungafamiljen ur den förgyllda apburen, säger jag!

Bara en till om Kappahl!

Så, häromdagen gick jag in på Kappahl igen. Jag har gått och tänkt lite på den där tunikan på bilden i ett tidigare Kappahl-inlägg, och faktiskt letat efter den i ett par butiker utan att hitta den. Den såg så fin ut på bilden.

Och plötsligt hänger den där! Den är jättefin. Modellen är precis rätt för mig, mönstret är alldeles lagom pluttenuttigt för en romantisk sommarkväll, och den finns, hör och häpna, i min storlek. Trippar glatt in i provrummet. Och det är då jag upptäcker det. Tygkvaliteten. Tunn, sladdrig trikå, som blir nästan helt genomskinlig och visar varje detalj av bh-spännet på ryggen. Det är FULT! Framsidan fin, baksidan FUL!

Och nu säger ni, vad hade du förväntat dig, det är Kappahl vi pratar om. Ja, jag vet. Det är ingen kvalitetsbutik. Men det finns faktiskt många plagg som är sydda i bra tyg där också. Eller i alla fall ok tyg. Kunde inte den här fina fina tunikan varit det också? Kappahl, varför GÖÖÖÖÖÖÖÖR ni så här mot mig?!!

Sömnprat

Jag har erkänt mina nattliga förehavanden förut, i inlägget om sömnätaren Erik. Jag är visserligen inte uppe och ränner så mycket som när jag var yngre, men jag vet att jag periodvis pratar en hel del strunt. Jag har såväl anklagat sambon för diverse taskigheter (som han naturligtvis var oskyldig till) som försökt rädda honom från fallande bokhyllor. Jag har skällt ut osynliga besökare och börjat städa mitt i natten, och sånginsatser har förekommit. Men nu har jag insett att mina små muttranden och utrop inte är något att komma med alls. Jag har mött min överman. Sleeptalkinman säger helt sanslösa saker, varje natt. Hans fru måste lida av kronisk sömnbrist. Och om jag kommer med orättvisa utskällningar är det ingenting mot hans grova verbala attacker på allt och alla. Det måste läsas!

När man läser bloggen uppstår mycket snart frågan om detta verkligen är på riktigt eller bara hittepå. Kommer vi snart att få veta att den som ligger bakom bloggen är ett läkemedelsföretag som vill sälja sömntabletter? Jag vet inte. Men jag tycker det finns mycket som tyder på att det är på riktigt. Och hur som helst blir det mycket roligare om man utgår från det!

Otrohet

Är det bara jag, eller är det mycket otrohet i tidningarna just nu? Först Tiger Woods, sen Sandra Bullocks man och Larry King, och nu prinsessan Madeleines fästman. Både Expressens och DNs experter har nyligen gett råd till läsare som undrar hur de ska hantera sin äkta hälfts otrohet, och Aftonbladet diskuterar huruvida man bör berätta om sitt snedsteg.

Först och främst: jag tycker inte kändisars kärleksliv är intressantare än andra människors. Det händer att man sitter hos frisören och ska färga håret och det bara finns skvallertidningar att läsa, det brukar sluta med att jag hellre sitter och stirrar rakt fram i en halvtimme, för de där tidningarna är så larviga att hjärnan får panik och försöker kasta sig ut genom ena örat för att rädda sig om man läser för länge. När någons relation är i kris är det tråkigt för de inblandade och deras närmaste. Punkt.

Men i samband med allt detta otrohetsprat kommer det fram en del intressanta kommentarer, såväl från de inblandade och tillfrågade experter som från amatörtyckarna i kommentarsfälten.

Genomgående i alla de ovan nämnda fallen verkar vara att ingen av de bedragna omedelbart packat sina väskor och gått. Det kanske man inte gör heller. Först tar det ett tag att ta in och begripa vad som hänt, särskilt om man får dra ut informationen med tång ur den andre eller i värsta fall läsa om det i skvallertidningarna som tycks veta mer än man själv. Sen måste man ta ställning till hur allvarlig skadan är och om relationen går att reparera. Det är klart att det tar emot att slänga bort ett förhållande som varit bra i många år, för att inte tala om hur meckigt det blir rent praktiskt med alla papper och boendefrågor och packning och delad vårdnad, och ofta ekonomiska issues därtill.

Men sen börjar det komma en massa dåliga skäl för att stanna. Offentliga personer har ju sin image att tänka på, gubevars, och det kan säkert finnas mindre kända som tror att en skilsmässa skulle missgynna deras karriär och viktiga nätverk. Madeleine är väl bästa exemplet på det. Det vore ju otrooooooligt pinsamt för kungahuset med en bruten förlovning. Nej, då är det bättre att bita ihop och gifta sig med fanskapet som svikit ens tillit och krossat ens hjärta. Så är det när man är född till att vara en rikssymbol, rätten till ett rimligt privatliv är priset man betalar för att få partaja för miljoner, köra hur fort man vill och parkera var man vill.

Sen brukar folk också hävda att de stannar kvar för barnens skull. Alla vet ju att skilsmässobarn blir uppfuckade för livet och kommer att behöva gå i terapi hela sina vuxna liv och hur dyrt blir inte DET? Jo, för barnen mår ju så mycket bättre av två föräldrar som går omkring i konstiga tystnader och skriker på varann när de tror att barnen sover och inte hör. Som aldrig är glada, kramas och beter sig sådär pinsamt förälskat som tonårsbarn HATAR när deras föräldrar gör. Barnen får en riktigt bra bild av hur en kärleksrelation ska vara då. Och om de fattar vad som ligger bakom, vilket de ofta gör när de blir lite större, lär de sig att i relationer får man finna sig i att bli sviken och ljugen för, det är bara att bita ihop och ta så mycket skit som krävs. I värsta fall uppfattar de dessutom att föräldrarna stannar kvar i denna känslomässiga misär FÖR BARNENS SKULL, så då bär man dessutom skulden till sina föräldrars olyckliga liv.

Jo, för DET kommer de ju inte att behöva gå i terapi för när de blir stora.

Sen kommer de vanliga idiotkommentarerna på artiklarna, som ofta går ut på att människan helt enkelt inte är gjord för att vara monogam, så det är för mycket begärt att man ska vara gift med samma person i en massa år och aldrig ha sex med någon annan. En del begränsar denna "naturliga" oförmåga till att endast gälla det manliga könet.

Men nu är det ju så här att massor av människor klarar av att hålla sig till en och samma partner hela livet. Inte för att man aldrig blir attraherad av någon annan, och aldrig känner sig frestad, utan för att man VÄLJER att avstå. Och visst kan man ge sig sjutton på att just som man har den jobbigaste svackan i sin relation och den andre driver en till vanvett, just då dyker det upp någon fantastisk person som minsann aldrig skulle bete sig på det viset. Det är bara det, att nu har man ju lovat. Och har man den minsta utvecklad impulskontroll så kan man nöja sig med att konstatera att Pelle/Stina var jävligt läcker, och sen går man hem och försöker jobba på att få sitt äktenskap på rätt köl igen. Och är det verkligen helt kört, så gör man slut på det INNAN man går vidare till nästa.

Det finns ju faktiskt inget relationtvång. Vill man inte vara i en lång monogam relation så slipper man. Man kan vara singel, med eller utan tillfälliga ragg, KK, eller vilken lösning man nu vill ha, eller så kan man hitta någon som kan tänka sig ett öppet förhållande. Det är ingen som tvingar en att ingå en överenskommelse som man inte tänker hålla.

Men vill man inte fortsätta vara ihop med någon som bedragit en ska man slippa. För att man har rätt att vara lycklig och bli väl behandlad, alldeles oavsett om man är känd eller har barn eller har glömt bort hur man försörjer sig själv eller är kunglig och förväntas stå över såna misstag som vanliga dödliga gör.

Mindre bra på Kappahl

Hej Kappahl!
Jag har storlek 48. Måste jag ha jeans på mig hela sommaren? Kan jag inte få ha ett par ljusa tunna långbyxor istället?



(Klicka på jeansen så ser ni vad jag menar.)

Vänliga hälsningar,
Tyckmyckna

P.S. Och här är utbudet av jackor. Det ska tydligen vara en tuff jeanstjockis i år.

Fräcka skämt och plumpa gubbar

Fram till nu har jag varit fundamentalt ointresserad av Anders S Nilsson. Ärligt talat är jag fortfarande rätt ointresserad och inte alls särskilt chockad eller upprörd över avslöjandena om att han tydligen är ett gubbslem av värsta slag, som följt efter hans pinsamma klavertramp i intervjun med Lina Thomsgård från Rättviseförmedlingen. Tydligen förvandlas han till ett tafsande svin när han dricker dessutom. Lite mer intressant än hans svinighet är dock, som Lisa Magnusson påpekar, att det tydligen finns en omgivning som låter honom hållas. Varför? Varför får karln fortfarande jobb, inbjudningar och nåt slags status? Finns det verkligen fortfarande folk som inte skäms att bli sedda med honom på krogen?

Anledningen till att jag är så ointresserad och fram till nu inte har ägnat ASN en tanke är förmodligen att jag slutat titta på Parlamentet sedan han tog över. Från att ha varit ett åtminstone bitvis rappt och roligt program med underhållande samhällskritik har det mer och mer förvandlats till en kavalkad av gubbflåsiga underlivsskämt - framför allt levererade av Robert Gustafsson, som verkar ha glömt hur man skämtar om andra saker.

Jag är inte särskilt pryd. (Men det är symtomatiskt att jag ens känner mig tvungen att påpeka det!). Om ett skämt är roligt är det roligt, oavsett vad det handlar om. Sexskämt kan vara skitkul - som t.ex. Nour El-Refai när hon pratar om oralsex.


Men alltså, vad är det med Robert Gustafsson? Är det han eller jag som har förändrats? Jag sitter här och grubblar över det. Jag minns ju att jag tyckte han var rolig någon gång i tidernas begynnelse. Men nu när man ser honom är det liksom bara ett enda hysteriskt "KUKENfnissfnissfnissfniss". Det känns som om han har blivit lat och cynisk och inte orkar tänka ut intelligenta skämt längre, när han upptäckt genvägen under bältet. Säg bara vad som helst som har med sex och underliv att göra, så fnissar folk reflexmässigt. Det är humorns allra minsta gemensamma nämnare. Och till skillnad från exempelvis klippet ovan, så är hans sexskämt INTE ROLIGA. Den ende som skrattar på riktigt är snuskgubben i mitten.

Vad säger ni andra? Är det Robert Gustafsson som har blivit tråkig, eller var han det förr också fast jag inte märkte det?

Konsten att hitta tjockiskläder

Ni som känner mig förstod säkert min glädje i förra inlägget då jag upptäckte att Kappahl börjat göra samma kläder i större storlekar. Tjockiskläderna har ju varit ett av mina stora hatobjekt sedan jag ganska snabbt la på mig en massa kilon för sådär en 10 år sedan. Nu har jag tappat 20 av dem och anar en ljusning vid horisonten - snart slipper jag skamvrån och får köpa vanliga kläder igen!

Det har ändå blivit bättre. Jag minns när vänner ifrågasatte varför jag gillade beiga sommarkläder så mycket. Det gjorde jag inte, men jag tyckte ännu sämre om svarta och marinblå sommarkläder, och det var ungefär vad som fanns att välja på. Svarta sommarkläder är fortfarande en stor del av sortimentet, men nu FINNS det i alla fall plagg med lite färg också.

Min kusins kommentar till förra inlägget, om svårigheterna att hitta kläder när man är lång, fick mig att tänka vidare lite under dagen. Han har såklart en poäng. De som inte ryms inom normen för kroppsstorlek (förmodligen inom en noggrannt uträknad standardavvikelse) utgör små grupper som det är svårt att få lönsamhet i att lagerhålla kläder för. Jag kan bara berätta utifrån mina erfarenheter, men jag vet att många har liknande problem. Kvinnor med stora fötter, och män med små, t.ex.

Jag inser ju att kvinnor som är 160cm, har höfter i storlek 48 i kombination med kort rygg, relativt smala axlar och hyggligt smal midja, inte är en jättestor målgrupp, och därför är få plagg sydda på det sättet. Eller inga, snarare. Så jag får anpassa mig lite - lägga upp alla byxor, avstå från hela klänningar och bära fladdrande tunikor oavsett om det egentligen är den stil jag vill ha eller inte. Tack och lov att episoden med luftiga toppar som snörs åt som en påse längst ner äntligen tycks gå mot sitt slut i alla fall! På mig dolde de fullständigt det faktum att jag hade en midja, stramade över höfterna, och fick mig att se ut som ett kylskåp.

Men det där med specialbutiker och kostnaden är ett problem. Det är ju så här, att är man större än storlek 44/46, så har man ett extremt begränsat urval av affärer att handla kläder i. Det finns stora storlekar på Kappahl, Lindex, H&M, Åhléns och Axelssons (ibland kan man hitta något plagg som inte är jättetantigt där, och de har byxor i 3 olika längder vilket gör att jag nästan inte behöver lägga upp dem alls!). Alla dessa är till största delen fula, tråkiga, illasittande och i dålig kvalitet. Ibland gör man ett fynd, men oräkneliga gånger har jag gått ut med pengar på fickan i syfte att köpa kläder, gjort ett varv i samtliga dessa butiker och konstaterat att det inte finns ett enda plagg som jag ens ids ta med mig in i provhytten.

Har man turen att bo i en storstad finns det även en del butiker av typen Big&Trendy, som har kläder i bra kvalitet, och en del saker som inte är tantiga. (Numera finns även Zizzi på Åhléns city, hurra!). Men smakar det så kostar det. Det blir enstaka nyckelplagg därifrån, men knappast en hel garderob för en fattig student.

Sen finns en hel del fint på postorder från andra länder, men det känns för riskabelt när man har så udda mått som jag. Nej, ska jag ha något riktigt välsittande lär det få bli skräddarsytt. När jag ser framgångsrika överviktiga kvinnor i snygga kläder på tv (sådär en gång vart tredje år) VET jag att de kläder de har på sig oftast inte finns i vanliga butiker utan nästan måste vara specialsydda. Själv ser jag ut som en slashas för det mesta, måste jag erkänna.

Det händer att smala personer som första reaktion inte förstår problemet. Tycker man att Kappahl och Lindex har fula kläder är det väl bara att låta bli att handla där och gå till någon av alla andra klädbutiker som finns?
Men problemet är för det första att de har olika fula kläder i skämshörnan och i det vanliga sortimentet. Minns alla somrar jag gått förbi en massa lätta, blommiga sommarkläder på väg mot det murriga hörnet längst in, fullt med jeans och svarta tröjor. Om det var så att det var precis samma kläder fast större vore det en sak, då kunde man bara konstatera att jag helt enkelt inte gillar den här affärens stil, och då är det en smakfråga. Men så har det inte varit, utan de har haft idéer om att kvinnor i större storlekar har en annan smak än smala, och verkligen gillar svarta trikåtält. Tills nu - vilket jag skrev om i förra inlägget.

Men förutom det, så finns det en UPPSJÖ av andra butiker om man är normalviktig, och ännu fler om man är precis lagom lång och smal. Jag går ibland förbi (nästan aldrig in längre) butiker med skitsnygga, trendiga kläder i hög kvalitet, och vet redan innan jag tittar att de inte går högre än max 40. Är de riktigt trendiga sträcker de sig högst motvilligt till en 38, för de vill ju inte att en massa mullisar med BMI över 20 ska knata omkring i deras exklusiva kläder.

Så. Jeans går att hitta (och lägga upp), oformliga t-shirtar och hoodies går att hitta, tuffa rutiga skjortor finns i överflöd och underkläder går hjälpligt att hitta (förutom strumpbyxor i andra färger än beige och svart) även om kvaliteten lämnar en del övrigt att önska. (När jag blir rik blir mitt första inköp en skräddarsydd bh!) Men läckra festkläder går tamejtusan inte att hitta! I flera års tid har jag letat efter en glammig klänning att ha på nyårsfester och liknande. Jag har tänkt mig något urringat med mycket paljetter, och helst i lila - inte svart, svart har jag fått nog av efter 10 år i tjockishörnan. Kanske nåt i den här stilen:

(Bild: Brud&Fest)

Jag har letat och letat. I december förra året gick jag t.ex. in på Åhléns och tittade igenom Å+sortimentet inför jul och nyår. Det var murrigt stickat och manchester för hela slanten. Jag frågade för säkerhets skull en i personalen om det här på allvar var deras enda festplagg, och det var det. Hon tyckte också det var lite pinsamt.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig kanske.

Kappahl har tagit ett steg i rätt riktning, men på det stora hela verkar den enda lösningen vara att fortsätta gå ner i vikt tills jag kommer i normalsortimentet igen. I maj åker jag till London och passar på att shoppa loss på Evans. Tänkte också spana in ett par underklädesbutiker. Tur att pundet är lågt!

Plötsligt händer det!

Gick in på Kappahl häromdagen. Varför vet jag knappt, eftersom tjockissortimentet alltid brukar vara så fult och tråkigt att klockorna stannar. Hallå, jag är tjock, inte 70! Ibland försöker de ta reda på vad XLNT-kunderna egentligen vill ha, och svaret brukar vara "samma kläder som alla andra, fast större". Och lik förbannat fortsätter de med sina slafsiga tält. Det finns liksom två stilar - 70-årig tant eller tuff jeansbrud med hoodie. Sen brukar det finnas ett eller två exempel från den fulaste trenden de kunde hitta. Typ "gravidtopparna" som på en kurvig kvinna döljer midjan och stramar över höfterna så att man ser fyrkantigt jättestor ut.

Nå, nu gick jag in i alla fall. Och döm om min förvåning när jag i det vanliga sortimentet hittade en tunika som gick ända upp till storlek 48/50! Och en till! Och en till! En hel massa plagg fanns plötsligt i storlekar från 36 till 50, samma plagg på samma hängare.

Att det skulle ta sån tid att fatta.

Den här kanske?

En sjuk jävla tokfan

När jag läser om rättegången mot Mats Alm försöker jag, på samma sätt som Linda Hjertén, påminna mig om att vi faktiskt inte vet om han är skyldig eller inte. Man ska ju betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats, och det är upp till rätten, inte mig och dig och alla andra att avgöra skuldfrågan. Så jag prövar att anta att han faktiskt är helt oskyldig, och lyssnar på hans berättelse genom det filtret. Tänk om han verkligen har först förlorat sin fästmö, och därefter blivit kidnappad av skumma kineser, drogat och fotograferad i Stockholm, och matad med gamla friterade räkor. Och sen är det ingen som tror honom! Stackars karl.

Alltså, jag försöker verkligen. Men... näe, det går inte. Hur mycket jag än koncentrerar mig bryter den där tanken igenom gång på gång:
VILKEN SJUK JÄVLA TOKFAN!

Det är inget jag är stolt över. Inte bara för att vi som sagt egentligen inte vet något om skuldfrågan, utan också för att jag är av den präktiga åsikten att psykiatriska diagnoser ska ställas av behörig sjukvårdspersonal efter ordentlig utredning, och inte slängas omkring av kreti och pleti som ett allmänt skällsord. Men... VILKEN SJUK JÄVLA TOKFAN!

Gör det mig till en sämre människa? Ja, förmodligen. Men jag tycks inte kunna göra något åt det.

Ola Rapace och kvinnorna igen

Konstaterar bara att Lisa Magnusson reagerar ungefär som jag i mitt tidigare inlägg!

Jamen man måste ju få...

Här är en av mina pet peeves: Människor som inte har ens den mest grundläggande förståelse för orsak - verkan.

Jag träffar ibland på personer som beklagar sig över att de inte får vara sig själva. "Man borde få vara som man vill" säger de. Exakt vad som hindrar dem är till en början oklart, men det är något slags allmänt förtryck i samhället. Vad det är de känner att de så gärna vill göra men hindras från har de också svårt att ge exempel på. Pressar man dem lite brukar det ändå komma fram att problemet är omgivningens reaktioner. När de förtryckta stackarna försöker vara lite fria och härliga händer det att folk runtomkring rynkar på näsan eller rentav säger åt dem att de beter sig dumt. Fy vad taskigt!

Det finns också personer som beter sig som svin i relationer, och när partnern klagar rycker på axlarna och säger "så här är jag, du kan väl inte kräva att jag ska ändra på vem jag ÄR". Inte ens när partnern drar, för att h*n inte har lust att vara tillsammans med någon vars innersta natur är att vara en person som inte städar men däremot gärna flirtar med andra, föranleder det en smula självreflektion. Om partnern var så rigid och intolerant att h*n inte kunde acceptera personens sanna jag så var det lika bra att h*n stack. Synd bara att man ska ha sån otur att man bara träffar samma intoleranta typer hela tiden. Men någon dag träffar man säkert någon som älskar en som man är!

Nu är det ju så här, att man styr inte över någon annans beteende än sitt eget. Men vad de här fria själarna egentligen vill är att kontrollera både vad de själva gör, och hur omgivningen ska reagera på det. För man "får" ju faktiskt göra vad man vill! Men då får man också ta konsekvenserna.

Visst, en del beteenden har lagstadgade konsekvenser, och då kan man ju säga att man inte "får" göra så. Mördar du någon hamnar du i fängelse, eller möjligen rättspsykiatrisk vård om du är i behov av det. Men det är ju i sig inget hinder för att utföra handlingen, det står dig helt fritt att ändå välja att slå ihjäl någon och därefter hamna i fängelse. Andra beteenden har inte juridiska utan enbart sociala konsekvenser. Du kan välja att hålla en ändlös monolog om din egen förträfflighet på en fest, men då får du också räkna med att konsekvensen kan bli att alla andra plötsligt ser någon de måste hälsa på och går därifrån.

Till Magdalena Ribbings etikettspalt kommer det då och då frågor som tycks söka tillåtelse att bryta mot sociala normer för att man tycker de är tråkiga. "Måste jag ha slips på farfars begravning bara för att farmor vill det, kan jag inte få ha en röd fluga i stället, det tycker jag är mycket snyggare?". "Måste jag tacka för presenten, jag kan inte komma på nåt bra att säga/telefonräkningen blir så dyr?". "Är det ok om jag tar med mig en spritflaska och halsar ur i hissen, jag tycker det är trist att komma nykter till en fest?". Igen, borde inte alla andra bara acceptera att jag vill vara lite fri och härlig och okonventionell och gilla mig som jag är?

På samma sätt finns det vissa som inser att de behöver ändra sina matvanor, för att gå ner i vikt eller förbättra sin hälsa, men ändå inte vill göra det fullt ut. De säger sig ha börjat äta "nyttigt" (om vad som egentligen är nyttig mat tvista som bekant de lärde), men titt som tätt slinker det ändå ner en godisbit här och en chipspåse där, och läsk är ju inte mat, det är måltidsdryck. Sen klagar de på att de inte når önskat resultat, och menar att det är fel på den nyttiga kosten som inte funkar. Om någon påpekar att det kanske är småsnaskandet var och varannan dag som ställer till det, svarar de uppbragt att "man måste ju få UNNA sig ibland, annars blir ju livet jättetråkigt!".

De vill alltså inte välja. De vill äta kakan och ha midjan kvar. Istället för att på allvar ställa sig frågan vilket val de vill göra: Är fredagschipsen faktiskt så viktiga för dem att de inte kan leva ett fullvärdigt liv utan dem, då kanske det rätta beslutet är att äta chipsen och ha lite mage (och eventuellt riskera allvarligare hälsoproblem längre fram). Man kanske har ett sockerberoende som man skulle behöva se i vitögat, och välja att försöka bli av med - eller välja att fortsätta leva med om man inte har tillräcklig motivation för att sluta just nu. Hursomhelst är det ett val, och ett val man inte slipper undan även om man försöker låtsas att det inte är man själv som styr.

Men fraserna "man måste ju få" eller "man borde kunna" är helt meningslösa. Själv tycker jag det borde komma tusenlappar ur näsan varje gång jag snyter mig, men universum verkar skita fullständigt i vad jag tycker, för det är samma gamla jävla snorkråkor varenda gång. Så jag kan välja att antingen sätta mig ner och gnälla över att det är fel på världen, eller gilla läget och gå ut och jobba ihop mina tusenlappar istället. Likaså kan jag välja att följa sociala konventioner och ha vänner, eller att bryta mot dem och kanske bli väldigt ensam.

Dr. Phil brukar säga att när du väljer beteendet så väljer du konsekvenserna. Jag tycker fler personer över 3 år borde kunna förstå det.