Jamen man måste ju få...

Här är en av mina pet peeves: Människor som inte har ens den mest grundläggande förståelse för orsak - verkan.

Jag träffar ibland på personer som beklagar sig över att de inte får vara sig själva. "Man borde få vara som man vill" säger de. Exakt vad som hindrar dem är till en början oklart, men det är något slags allmänt förtryck i samhället. Vad det är de känner att de så gärna vill göra men hindras från har de också svårt att ge exempel på. Pressar man dem lite brukar det ändå komma fram att problemet är omgivningens reaktioner. När de förtryckta stackarna försöker vara lite fria och härliga händer det att folk runtomkring rynkar på näsan eller rentav säger åt dem att de beter sig dumt. Fy vad taskigt!

Det finns också personer som beter sig som svin i relationer, och när partnern klagar rycker på axlarna och säger "så här är jag, du kan väl inte kräva att jag ska ändra på vem jag ÄR". Inte ens när partnern drar, för att h*n inte har lust att vara tillsammans med någon vars innersta natur är att vara en person som inte städar men däremot gärna flirtar med andra, föranleder det en smula självreflektion. Om partnern var så rigid och intolerant att h*n inte kunde acceptera personens sanna jag så var det lika bra att h*n stack. Synd bara att man ska ha sån otur att man bara träffar samma intoleranta typer hela tiden. Men någon dag träffar man säkert någon som älskar en som man är!

Nu är det ju så här, att man styr inte över någon annans beteende än sitt eget. Men vad de här fria själarna egentligen vill är att kontrollera både vad de själva gör, och hur omgivningen ska reagera på det. För man "får" ju faktiskt göra vad man vill! Men då får man också ta konsekvenserna.

Visst, en del beteenden har lagstadgade konsekvenser, och då kan man ju säga att man inte "får" göra så. Mördar du någon hamnar du i fängelse, eller möjligen rättspsykiatrisk vård om du är i behov av det. Men det är ju i sig inget hinder för att utföra handlingen, det står dig helt fritt att ändå välja att slå ihjäl någon och därefter hamna i fängelse. Andra beteenden har inte juridiska utan enbart sociala konsekvenser. Du kan välja att hålla en ändlös monolog om din egen förträfflighet på en fest, men då får du också räkna med att konsekvensen kan bli att alla andra plötsligt ser någon de måste hälsa på och går därifrån.

Till Magdalena Ribbings etikettspalt kommer det då och då frågor som tycks söka tillåtelse att bryta mot sociala normer för att man tycker de är tråkiga. "Måste jag ha slips på farfars begravning bara för att farmor vill det, kan jag inte få ha en röd fluga i stället, det tycker jag är mycket snyggare?". "Måste jag tacka för presenten, jag kan inte komma på nåt bra att säga/telefonräkningen blir så dyr?". "Är det ok om jag tar med mig en spritflaska och halsar ur i hissen, jag tycker det är trist att komma nykter till en fest?". Igen, borde inte alla andra bara acceptera att jag vill vara lite fri och härlig och okonventionell och gilla mig som jag är?

På samma sätt finns det vissa som inser att de behöver ändra sina matvanor, för att gå ner i vikt eller förbättra sin hälsa, men ändå inte vill göra det fullt ut. De säger sig ha börjat äta "nyttigt" (om vad som egentligen är nyttig mat tvista som bekant de lärde), men titt som tätt slinker det ändå ner en godisbit här och en chipspåse där, och läsk är ju inte mat, det är måltidsdryck. Sen klagar de på att de inte når önskat resultat, och menar att det är fel på den nyttiga kosten som inte funkar. Om någon påpekar att det kanske är småsnaskandet var och varannan dag som ställer till det, svarar de uppbragt att "man måste ju få UNNA sig ibland, annars blir ju livet jättetråkigt!".

De vill alltså inte välja. De vill äta kakan och ha midjan kvar. Istället för att på allvar ställa sig frågan vilket val de vill göra: Är fredagschipsen faktiskt så viktiga för dem att de inte kan leva ett fullvärdigt liv utan dem, då kanske det rätta beslutet är att äta chipsen och ha lite mage (och eventuellt riskera allvarligare hälsoproblem längre fram). Man kanske har ett sockerberoende som man skulle behöva se i vitögat, och välja att försöka bli av med - eller välja att fortsätta leva med om man inte har tillräcklig motivation för att sluta just nu. Hursomhelst är det ett val, och ett val man inte slipper undan även om man försöker låtsas att det inte är man själv som styr.

Men fraserna "man måste ju få" eller "man borde kunna" är helt meningslösa. Själv tycker jag det borde komma tusenlappar ur näsan varje gång jag snyter mig, men universum verkar skita fullständigt i vad jag tycker, för det är samma gamla jävla snorkråkor varenda gång. Så jag kan välja att antingen sätta mig ner och gnälla över att det är fel på världen, eller gilla läget och gå ut och jobba ihop mina tusenlappar istället. Likaså kan jag välja att följa sociala konventioner och ha vänner, eller att bryta mot dem och kanske bli väldigt ensam.

Dr. Phil brukar säga att när du väljer beteendet så väljer du konsekvenserna. Jag tycker fler personer över 3 år borde kunna förstå det.