"Nej, så ska det inte vara."

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, ni vet hon som inte klarar av att läsa och förstå remissvar, upprepar en av sina favoritfelaktigheter för sjuttielfte gången i Aftonbladet idag. Det handlar om en cancersjuk kvinna som förlorar, visserligen bara en del av, sin sjukersättning. Undantag för cancersjuka görs nämligen bara om man har sjukpenning, inte sjukersättning.

"– Sjukersättning beviljas om arbetsförmågan är nedsatt för all framtid. Detta gäller alla sjukdomar eller skador. Om arbetsförmågan inte är nedsatt för all framtid kan man i stället få sjukpenning", säger Husmark Pehrsson."

Alltså, man KAN få sjukpenning, som i "det är möjligt att det skulle kunna hända". Men det förutsätter att man hunnit jobba tillräckligt för att få en SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) innan man blev sjuk. Ve den som blir sjuk i unga år, eller som slösat bort sina friska år på studier och utlandsresor (har man jobbat svart kan man väl däremot få skylla sig själv). Andra som haft SGI men varit sjuka länge och därför gått över till sjukersättning KAN eventuellt få sjukpenning efter att ha genomgått ett arbetsmarknadsprogram (inte ens FK verkar veta riktigt vad som gäller), men då på en mycket låg nivå.

Av någon anledning har avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen inte fått lika mycket uppmärksamhet som andra försämringar, trots att den är, i mitt tycke, den mest absurda. Ännu märkligare är att oppositionen inte har några planer på att återinföra den. Regeringen har alltså med ett penndrag utplånat alla sjukdomar som varar mer än 1½ år men inte är livslånga. Det är antingen ett medicinskt mirakel eller politisk cynism av grövsta slag.

Det kan alltså hända, och händer redan (jag känner till flera exempel) att Försäkringskassan tvingas säga att "ja, vi konstaterar att du är arbetsoförmögen just nu, och kommer att vara det åtminstone 5-10 år framåt, men eftersom det finns en teoretisk möjlighet att du kommer att återfå en viss arbetsförmåga om 10 år så kan du inte få sjukersättning, och eftersom du inte jobbat tillräckligt för att kvalificera dig för sjukpenning så existerar ingen ersättning som täcker din situation. Beklagar. Hejdå."

Återstår socialen, som för de flesta framstår som den allra yttersta utposten. Det är den inte. Det är nämligen inte säkert att du kan få socialbidrag heller. Är du gift eller sambo med någon som tjänar tillräckligt mycket för att försörja er båda (plus ev. barn) på existensminimum-nivå så kan du inte söka socialbidrag heller. Det behöver väl knappast sägas vilken påfrestning det kan bli på en relation när den som fortfarande kan jobba tvingas helt försörja den andre, och samtidigt sänka sin egen levnadsnivå drastiskt. Har du ett sparkapital måste du först leva upp det - och soc räknar ut hur länge det ska räcka om du lever riktigt sparsamt. Bil, bostadsrätt, eller andra tillgångar måste i regel säljas och pengarna levas upp. De kanske inte kommer hem och värderar farmors gamla guldsmycken, men nästintill.

Jag trodde i min naivitet att vi hade ett välfärdssamhälle och gemensamma socialförsäkringssystem just för att den som blir sjuk eller gammal inte ska vara beroende av sina anhörigas godtycke. Men en stor grupp sjuka har helt sonika blivit utkastade ur det systemet och förväntas nu försörjas av sin familj.

Cristina Husmark Pehrsson har sedan kritiken började höras förra året upprepat samma mantra varje gång någon påpekar vad konsekvenserna kommer att bli: "Nej, så ska det inte vara". Just det, så ska det inte vara, men nu är det så det är, eftersom det är just vad ni har bestämt. Jag kan bara se två alternativ. Antingen är hon hårresande inkompetent, ointelligent och/eller omgiven av blåljugande tjänstemän som totalt vilselett henne, eller så är hon så fruktansvärt cynisk att hon vet mycket väl vad det är som händer men har kommit på att hon kan komma undan med att blåneka och slingra sig undan så fort frågan kommer på tal. Idiot eller psykopat - vilken sorts minister väljer du?