Vänster?

Ofta när jag yttrar mig om politiska frågor drar folk slutsatsen att jag är en sån där flummig vänstertyp. Om jag säger att jag tycker att förändringarna i sjukförsäkringen är så katastrofala att man knappt tror det är sant, så förväntas jag plötsligt stå till svars för allt från Mona Sahlins choklad till Stalins massmord. Det är en argumentationsteknik som gör mig galen - man bevisar inte att A är bra genom att häva att X minsann också är jättedåligt eller rent av sämre. Om jag i en diskussion hävdar att vi betalar sjukt mycket pengar till kungahuset, tycker jag inte det är ett relevant motargument att vi minsann också betalar jättemycket i bistånd som bara försvinner i korruption. Ja, det är också ett problem, men kan vi prata om en sak i taget, tack?! Eller så ska jag börja använda samma teknik. Nästa gång sambon klagar på att jag lämnar kaffekoppar bredvid fåtöljen ska jag svara "jaså det tycker du är ett problem, men att grannen säljer knark är bara toppen eller?". (Mig veterligt säljer ingen av våra grannar knark, det var förstås bara ett exempel.)

Nå. Så är jag vänster? Tja, jag antar det. Jag har hittills inte känt att något parti representerar just mig, men jag tycker ju t.ex. att det är bra och viktigt att vi betalar skatt till en gemensam kassa så att de som av någon anledning inte kan försörja sig själva kan få hjälp. Solidaritet, sååååååååå 80-tal, jag vet, men jag tycker faktiskt fortfarande det är en bra idé. Jag tycker varken elmarknaden, tågtrafiken eller apoteken har blivit bättre av privatisering. Och jag tycker framför allt att den pågående slakten av sjukförsäkringen är så sjuk att jag bara vill gråta. Och det tror jag fler skulle göra om de förstod fullt ut vad det faktiskt är som händer. Å andra sidan är jag inte övertygad om att det skulle bli så dramatiskt mycket bättre med en socialdemokratisk regering.

När jag går och röstar, vilket jag gör, tycker jag ärligt talat det är svårt att välja. Det känns lite som pest eller kolera, eller åtminstone som PMS eller förkylning. Men jag tenderar nog att hamna någonstans vänster om mitten, ja.

Vad jag inte riktigt förstår är varför det känns lite lätt skämmigt att erkänna det?