Gökboet

Socialstyrelsen har granskat användandet av ECT (elchocksbehandling) i psykiatrin, och är enligt SvD kritiska till den ökning som skett och att patienterna inte får tillräckligt information om risken för biverkningar. Uppdrag Granskning gjorde en reportageserie om detta i höstas och nu kommer alltså diskussionen upp igen.

ECT är relativt vanligt i psykiatrin eftersom det hjälper många patienter, inte minst vid djupa depressioner där varken terapi eller mediciner biter. Men det finns också en tendens att "dra till" med ECT vid flera olika tillstånd när man inte riktigt vet vad man ska göra. Ibland fungerar det oväntat bra, ibland inte alls, så det blir lite hit and miss. Och nu visar det sig alltså att det finns en risk för mer långvariga och omfattande minnesstörningar än vad man hittills sagt. Tillfälliga problem med korttidsminnet är en välkänd biverkan och något de flesta kan acceptera, men att minnen av viktiga händelser i ens liv försvinner och inte kommer tillbaka är ett högre pris att betala.

Jag tycker det är bra att den psykiatriska vården diskuteras. Psykiatrin skulle behöva ägna sig lite mer åt seriös självkritik och erkänna att allting inte fungerar optimalt. Det är alldeles för enkelt att avfärda all kritik med att patienterna är psykiskt sjuka och inte vet vad de talar om. Som i alla andra verksamheter finns det förstås saker som är bra, och sådant som behöver förbättras.

Men av någon anledning verkar det vara väldigt svårt att få till en nyanserad debatt om psykiatri i allmänhet och ECT i synnerhet. Det finns grupper som anser att all psykiatri är ett djävulens påfund och organiserad hjärntvätt, och mer naiva medmänniskor som tror att allt går att lösa med lite medmänsklig värme och kärlek. Många som ger sig in i debatten har inga andra referensramar än Gökboet, där Jack Nicholsons rollfigur förvandlas till en sån spillra av sitt forna jag att hans tystlåtne kamrat till slut ser sig tvungen att ända hans lidande med en kudde. Men svensk psykiatri 2010 är inte amerikansk psykiatri 1975. Jag vet inte ens om amerikansk psykiatri 1975 var som i filmen.

Med bilden av ”Gökboet” i huvudet blir den oinsatte förstås förvånad och upprörd över att få veta att ECT används regelbundet i svensk psykiatri. Men så barbariskt är det inte. Man blir sövd och får muskelavslappnande medel för att förhindra muskelspasmer. Ansiktet gör ofta en ofrivillig grimas. När man vaknar kan man vara lite trött och ha ont i huvudet. Värre än så är det oftast inte. Och många blir som sagt hjälpta av behandlingen. Jag har under några år i psykiatrin sett patienter gå från djup depression tillbaka till ett fungerande liv. Jag har sett vanföreställningar upplösas och verkligheten återvända. Jag har också sett trötthet, förvirring och dåligt minne efter behandlingarna. Jag vet att många senare inte minns tiden runt behandlingen. Däremot har jag aldrig själv sett de svårare minnesstörningar som bl.a. Uppdrag granskning skildrade, men jag har ingen anledning att betvivla att det förekommer, om patienterna säger att det förekommer.

När man ordinerar en behandling ska det ske på goda grunder. Vården kan förmodligen behöva bli bättre på att sålla ut vilka som ska erbjudas ECT, i vilka fall det är värt risken – hur stor eller liten den nu är. Och i de besluten måste man förstås ha korrekt information både om möjligheter till förbättring och risker för biverkningar. Därför behöver man ta rapporterna om biverkningar på allvar. Men samtidigt måste ev. risker med behandlingen vägas mot risker med att låta bli. Man brukar inte ge ECT till någon som är lite nere, eller som i Gökboet allmänt besvärlig. Alternativet till ECT kan vara att fortsätta ligga i en säng och stirra in i väggen utan att orka äta eller duscha. Det kan vara att brottas med starka självmordstankar varje dag, hela dagen. Det kan vara en tillvaro som varje sekund känns meningslös och plågsam.

Socialstyrelsen anser att det brister i informationen till patienterna. Att alla ska ges möjlighet till informerade beslut om sin egen vård är självklart – men i psykiatrin ställs man ofta inför ett dilemma då personer som är akut psykiskt sjuka tenderar att vara ganska dåliga på att fatta rationella beslut. Man har svårt att ta in information och minns den kanske inte efteråt – med eller utan ECT. Den som är djupt deprimerad ser allting i svart, och kan tacka nej till alla former av vård eftersom h*n är övertygad om att ingenting ändå kommer att hjälpa. Men det här är förstås ingen nyhet, utan en av alla svårigheter som läkaren ska ha kompetens att hantera. Och en av anledningarna till att det finns lagar om tvångsvård – som förstås ska användas restriktivt, och de facto används betydligt mer restriktivt än vad Gökboet-debattörerna tror.

Det finns inga enkla lösningar. Men mer kunskap, och en öppen, sansad diskussion med alla inblandade brukar vara en framkomlig väg för att förbättra saker.