I want to know what love is

Jag växte upp och hade min popslukarperiod på 80-talet. Lyssnade troget på Tracks varje lördag, och kunde alla texter utantill, i den mån jag kunde uppfatta dem korrekt. Vad värre är, jag har upptäckt att jag fortfarande kommer ihåg fullständiga texter till oräkneliga 80-talslåtar!

Många av dessa 80-talslåtar var såklart smäktande kärlekssånger, som tilltalade pubertala småflickor som mig. Men när jag nu genom Spotify och Youtube återupplever dessa storslagna epos slås jag av hur skruvade de egentligen är. Vad sjutton är det de säger egentligen?

Richard Marxx sjunger med silkeslen stämma: "Wherever you go, whatever you do, I will be right here waiting for you". Allvarligt, vad som helst? Om hon slår dig och ligger med din bästa kompis, kommer du ändå sitta och vänta troget? Eller om hon säger "allvarligt, jag är spyless på dig och din hockeyfrilla och din smörsång, lämna mig ifred ditt psycho!"? Kommer han ändå att sitta där och vänta utanför hennes dörr med bedjande blick? Nu har vi plötsligt en stalker istället för en känslig älskande själ.

Rick Astley lovar att "Never gonna give you up, Never gonna let you down, Never gonna run around and desert you, Never gonna make you cry, Never gonna say goodbye, Never gonna tell a lie and hurt you.
Goda föresatser, lycka till med att leva upp till dem!

Feargal Sharkey påstår att "anything is better than being alone". Nej, det är det inte. Det finns många förhållanden som är myyyyyyyyycket värre än att vara ensam.

Bryan Adams vet vad han vill och lyssnar inte på några invändningar: "Don't tell me it's not worth tryin' for, You can't tell me it's not worth dyin' for, You know it's true, Everything I do - I do it for you".
Japp, allting. När jag går till jobbet är det för din skull. När jag går och lägger mig är det för din skull. När jag sitter på toa och skiter är det också för din skull. Romantiskt som fan.

80-talet såg även Mikael Rickfors ge sig på den gamla "When a man loves a woman" (förskonar er från Rickfors och länkar till originalet här), med stor och obegriplig framgång. "He'd give up all his comforts, sleep out in the rain, If she said that's the way it ought to be". Vad är det för mespropp till karl som går med på nåt sånt, och framför allt: varför har han fallit för ett sånt hejdlöst sadistiskt fruntimmer?

Och för ett tag sedan hittade jag fullständigt bortglömde Jim Diamond och hans "Should have known better", och mindes plötsligt hur min mamma reagerade över textraden "I should have known better to lie to one as beautiful as you" och undrade om det alltså var mer ok att ljuga för fula människor? Då tyckte jag naturligtvis hon var skitjobbig och inte fattade någonting (som den allvetande 11-åring jag var), men nu tänker jag exakt samma sak. Dessutom har jag ärligt talat rätt svårt att känna nån djupare empati för ett pucko som tar sin älskade för given och är otrogen, och sen tycker synd om sig själv när hon drar. (Lyssna förresten gärna på låten bara för det passionerade "ajajajajajajajajajaj löööööööööööööve you" till smäktande stråkar - bara på 80-talet!)

Och hur många sånger finns det inte som handlar om någon som behandlar en som skit men som man ändå inte kan slita sig ifrån eller sluta älska? Nu är vi ute på riktigt farligt vatten. Janis Joplin var mästare i grenen, men det finns många, många fler. Alison Moyet känner sig osynlig och klagar att "I feel I've been had and I'm boiling mad, Still I can't live without you". Joan Jett hatar sig själv för att hon inte kan låta bli att älska den där opålitlige typen. Och Wham ber ödmjukast om att åtminstone bli väckt innan partnern drar ut och festar, men konstaterar samtidigt i Freedom att "But you know that I'll forgive you Just this once, twice, forever, 'cos, baby, you could drag me to hell and back Just as long as we're together - and you do."

Faktum är att många kvinnor (och säkert även män) som lever i våldsamma eller destruktiva relationer upplever en bedräglig styrka i sin förmåga att ta skit och ändå stå kvar och inte ge upp om sin stora kärlek. Det känns som ett kärleksbevis och ett styrkebevis, och kan ge som ett rus i sig. Och innan man vet ordet av har man lurat sig själv ner i ett hål där man blir svag och osjälvständig fast man fortfarande känner sig stark. Och så kan man ju spegla sig i en omfångsrik kanon av sångare och poeter som offrat sig och lidit för sin kärlek. Ju större lidande, desto större måste kärleken vara som är värd allt detta. Tror man.

Själv har jag lyckligtvis aldrig blivit utsatt för fysiskt våld, men jag är en envis jäkel och nog har jag känt lockelsen i att kämpa som en besatt för att ett katastrofförhållande bara SKA FUNKA, GODDAMMIT! Men det är inte ett dugg romantiskt eller imponerande, bara korkat och ett stort slöseri med tid. Tid som man skulle kunna använda till att hitta nån som är snäll mot en och också vill anstränga sig lite, eller för all del till att lära sig stå ut med sitt eget sällskap.

Och nu har jag valt att inte ens BÖRJA prata om romantiska komedier, eller litteraturen, alla ödesbestämda kärlekshistorier och kärlek med förhinder av alla slag. Förutom en bok, som jag bara inte kan låta bli att nämna: "By Grand Central Station I sat down and wept" av Elisabeth Smart. Den gjorde djupt intryck på mig när jag läste den i 20-årsåldern, men jag vågar fan inte läsa om den. Jag är rädd att jag bara kommer att bli arg på den där överspända borderlinebruden.

Jag menar, är det konstigt om vi har svårt att få ihop våra relationer? Att folk snurrar runt på dejtingsajter år efter år utan att någonsin träffa någon som vid första ögonkastet får dem att tappa andan, se stjärnor och solar och glömma allt annat, någon som de skulle både dö och döda för och aldrig mer kan tänka sig att leva utan? Är det konstigt att en del har svårt att släppa taget när en relation tar slut och får för sig att det är romantiskt att inte ge upp utan fortsätta kämpa för Kärleken utan att bry sig det minsta om vad objektet för denna storslagna Kärlek tycker och vill?

Att på allvar inte tro sig kunna leva utan en viss person är förresten inte heller romantiskt, det är creepy, det är att lägga ett fullständigt orimligt ansvar på den andre, och det kan tyda på en personlighetsstörning. Gå i terapi.

Jag funderar på att skriva en smäktande kärleksballad om min egen relation. Jag har nämligen hittat någon som jag älskar väldigt mycket, även om jag faktiskt har kunnat både äta, sova, andas och sköta mitt jobb under hela vår tid tillsammans. Han är bra på att laga fläskkarré och ta ut soporna, men har en del irriterande ovanor som jag gärna skulle slippa. Jag har för avsikt att tillbringa resten av livet tillsammans med honom och är beredd att kompromissa en hel del för att det ska fungera, men skulle han gå över gränsen för acceptabelt beteende i en relation åker han ut fortare än kvickt. Jag skulle förmodligen kunna leva alldeles utmärkt väl utan honom även om det skulle bli mycket tråkigare och väldigt ledsamt i början. Jag brukar uttrycka min kärlek genom att komma ihåg att köpa hem fruktyoghurt fast jag inte äter det själv.

Vad tror ni - hör ni de smäktande stråkarna i bakgrunden?