Försäljartyper

Jag AVSKYR de där unga killarna (och tjejerna, men de är mer sällsynta) som försöker prångla på en mobiltelefonabonnemang när man går genom en galleria, eller över ett torg. Jag ryser, hukar, smyger längs väggenoch försöker göra mig osynlig, men det är omöjligt, de kommer ändå rusande och hojtar efter mig: "Ursäkta! Ursäkta! Har du nån mobiltelefon? Vad har du för operatör?". DET SKA DU SKITA I vill jag skrika, men det gör jag förstås inte, artig som jag är. Jag har försökt med allt.

Jag har försökt att tala om att jag är fullständigt nöjd med det abonnemang jag har, men då vill de genast veta mer och få en chans att bevisa att just deras abonnemang är bättre. Det hjälper inte ens om man redan har deras abonnemang, för då finns det alltid någon lite extrafiness man kan köpa till. Jag har försökt att artigt svara "nej tack" och inget mer, som jag såg ett tips om en gång. Funkar inte heller. Till slut har jag fastnat för metoden att stirra rakt fram och inte låtsas om deras existens, men jag svär, de hoppar och skriker och vevar med armarna för att komma in i synfältet så att man snubblar över dem, och när man stannar för att se om de slog sig griper de tag i ens fotled som i värsta skräckfilmen. De fortsätter att ropa när man har gått förbi: DU DÄR I LILA MÖSSAN så att man känner sig som en tjuv när alla vänder sig om och stirrar. Och blodtrycket stiger och humöret sjunker oavsett hur man gör.

Jag vet inte om det är jag som är unik, men när jag ska teckna telefonabonnemang, byta elbolag, stödja en välgörenhetsorganisation, boka en resa eller investera i fonder, så gillar jag att sitta hemma vid datorn med en kopp kaffe. Jag söker rätt på all information jag behöver, listar alternativen och jämför dem med varandra. Sen hummar jag och funderar på det hela en stund. Är jag osäker kanske jag frågar någon som jag tror vet mer än jag. Till slut känner jag att jag har koll på läget, och att ett alternativ har utkristalliserat sig som det bästa. Då slår jag till.

Jag ingår aldrig några avtal i telefon eller på stående fot när jag hungrig och stressad försöker ta mig från punkt A till punkt B vilket råkar gå via galleria (Västermalmsgallerian är vidrig, det är nästan så man kliver av en station innan och går sista biten bara på grund av telefonförsäljarna). Och ju mer de skriker på mig, desto mer färgar hatkänslorna av sig på företaget de representerar, tills jag nästan går hem och säger upp det mobilabonnemang jag har bara för att slippa se den förhatliga loggan på räkningen varje månad.

Mobilabonnemangförsäljarna kanske är värst, men de är inte ensamma. Telefonförsäljarna är ju ökända, men med Nix slipper man de allra flesta. Olika välgörenhetsorganisationer har periodvis haft aggressiva stalkers ute på gatorna som dessutom har vapnet "dåligt samvete" att ta till om du inte vill prata med dem. En bekant berättade på Facebook idag om hur flera organisationer hon är medlem i och regelbundet ger pengar till ändå inte är nöjda utan håller på och ringer och tjatar om mer, och rentav spelar på det faktum att hon nyligen blivit mamma för att pressa ut lite till. Hon VILL ge pengar, men börjar känna sig grundligt less på trakasserierna.

Alla dessa försäljare och rekryterare har uppenbarligen gått samma kurs. Den var säkert dyr och glassig och innehöll personligt utvecklande gruppövningar. Och så fick de lära sig att med respekt, lyhördhet och en normal samtalston kommer man ingenvart. Man ska lura och skrämma folk till att säga "ja" i ren förvirring och önskan att komma därifrån (människomotsvarigheten till att gnaga av sig en tass). Det är förstås inte deras fel. De är unga och lättpåverkade, och kommer de hem utan underskrifter får de säkert gå och lägga sig utan efterrätt. De är, som det heter i platsannonserna, "hungriga" säljare. Hungriga i Reinfeldts bemärkelse, dvs bokstavligen. Den som inte säljer skall heller icke äta. Jag tycker faktiskt lite synd om dem, och det är väl därför jag inte skriker, svär och fäller krokben för dem när de springer framför mig.

Men någon borde tala om för företagen som anlitar dem att deras försäljningmetoder får mig och många andra att HATA alla varumärken som associeras till dem, och att det bara är en tidsfråga innan Sveriges samlade galleriaflanörer i en gemensam aktion tränger in på huvudkontoret, ställer sig 2 cm från direktörernas skrivbordsstolar och börjar skrika "HARDUENMOBILTELEFONVILKEN ELLEVERANTÖRHARDUSKULLEDUVILJAHAETTMYCKETBILLIGAREOCHBÄTTREAVTAL" i deras öron tills de lovar att ändra metod.