Mera dödshjälp

I mitt förra inlägg tar jag som synes inte ställning i själva frågan - för eller emot dödshjälp. Jag tycker det är för svårt att göra det rakt av. Men om jag ska försöka.

Jag tror de flesta situationer täcks ganska bra av dagens något luddiga regler. Man kan dämpa smärta och ångest så att patienten inte lider. För den som haft svår smärta länge och tagit mycket morfin kan tillvänjningen göra att det behövs mycket stora morfindoser för att få bukt med smärtan. Så stora morfindoser kan hämma andningen och påskynda döden, och det ser de flesta inte som något större problem. (Ett stort problem med åtalet mot Astrid Lindgren-läkaren var att hennes kollegor blev rädda för anklagelser och därför blev mycket mer restriktiva med de aktuella läkemedlen, vilket kan ha medfört att barn dog med ångest och smärta.) Man stänger av respiratorer, och det förekommer att man avstår från sondmatning av patienter som inte äter och låter dem svälta ihjäl, vilket iofs låter mer plågsamt än en rask spruta.

Men för någon som Lynn Gilderdale räckte inte lagstiftningen till. Hon plågades, men inte på ett sådant sätt att det medicinskt kunde motiver större och större morfindoser. Det finns ju andra sorters lidanden än ren smärta, även om Lynn hade svår smärta och också fick starka smärtstillande.

Är det en mänsklig rättighet att få avsluta sitt liv när man vill? Det är ju inte längre en kriminell handling, och man blir inte ens begravd utanför kyrkogården. Om jag bestämde mig för att begå självmord i morgon skulle invändningarna vara moraliska och känslomässiga, inte juridiska. Fast - inom psykiatrin lägger man ibland ner mycket stor möda på att hindra människor från att begå självmord, om det så krävs att en i personalen följer dem och övervakar dem varje sekund, ända in på toaletten. Man antar att det inte är vad de egentligen vill, utan att det är sjukdomen som talar, och då har de inte längre rätten att bestämma över sig själva. (Å andra sidan, som en kollega påpekade häromdagen, den som verkligen är säker på att den vill dö kommer inte till psykiatrin och talar om det. Då vet man ju att man blir hindrad, och någonstans är det ju det man vill i så fall.)

Men om vi bortser från människor som inte tänker klart pga psykisk sjukdom.
Om jag är helt oförmögen att röra mig och beroende av andra för varje rörelse, och gör bedömningen att jag inte vill leva på det viset? En personlig assistent ska ju vara brukarens armar och ben, men om brukaren säger "ta ner sömnmedelsburken och stoppa i mig allihop" tror jag få assistenter skulle göra det. Men borde det vara tillåtet för assistenten att göra det, och i så fall när? En stipulerad betänketid? När man lyckas övertyga tre oberoende läkare om att man vet vad man pratar om och inte är deprimerad? Och blir det i så fall diskriminerande mot personer som inte är lika verbala och övertygande?

Alltså, det är ju här gränsdragningen blir svår. Jag tror som sagt det är relativt få fall där de flesta skulle anse dödshjälp befogad, som inte täcks av dagens "hoppsan, det blev visst lite mycket där"-praxis och lagstiftning. Men de finns, och kanske vore det motiverat med något slags lagändring för deras skull. Men hur den i så fall skulle se ut, ja det övergår ärligt talat mitt förstånd!