Oh, the humanity...

Reaktionerna på gårdagens Uppdrag granskning har inte låtit vänta på sig. För er som till äventyrs missat det handlar det alltså om ett litet samhälle där två flickor som blivit våldtagna av samma pojke blivit mobbade och utstötta medan pojken fått stöd och påhejning från både skolkompisar och vuxna. Inte minst har det pågått intensiva smutskastningskampanjer mot flickorna på nätet.

På Facebook har det nu startats ett antal grupper till stöd för de våldtagna och mobbade flickorna, som motvikt till den dömde pojkens fanclub. Det är i sig positivt, de här tjejerna kan behöva höra att det är många, många fler som står på deras sida i resten av landet.

Men. Sen läser man inläggen som folk skrivit i grupperna, och blir sådär trött igen. Titt som tätt dyker det upp någon som hatar pojken, vill skicka någon att våldta honom så han lär sig (whoa, déjà-vu - var det inte exakt det en del ville skulle hända den redan våldtagna flickan?), att dödsstraff borde införas bara för honom och att han borde plågas på allehanda vis. Han hängs ut med namn och personuppgifter, vilket iofs inte är formellt fel eftersom han är dömd. Men alltså... är vi inte bättre än så?

"Hatkampanjer på nätet är fel, och de som håller på med sånt ska styckas, piskas, hängas och förföljas intill tidens ände, de har inget människovärde och den här Facebookgruppen är till för att hata alla som startar hatgrupper på Facebook."

Något har gått väldigt fel i Bjästa, och då framför allt i vuxenvärlden som hukar, sprider rykten och "inte vill ta ställning". Rektorn verkar knappt veta vad internet är, vilket bara det borde vara tjänstefel för en rektor på en högstadieskola. Jag har redan länkat till Lisa Magnussons förträffliga sammanfattning av hur det går till när ett helt samhälle sticker huvudet i sanden. Prästen är chockerande ignorant när han med mild stämma säger att han tyckte det var fint när pojken fick komma och bryta besöksförbudet och få applåder i kyrkan för sin närvaro medan flickan kände sig tvungen att fly från sin egen skolavslutning.

Men i en sak har han faktiskt rätt. Det ÄR synd om pojken. Inte mer synd än om flickorna, såklart, och givetvis är det avslöjande och märkligt att prästens empati FÖRST går till pojken och inte den andra flicka som blivit våldtagen nästan direkt efter den "fina" manifestationen i kyrkan. Men vi pratar om ett barn som uppenbarligen inte fått tillräckligt stöd och vägledning för att veta hur man beter sig i världen. Bland det sorgligaste i reportaget var faktiskt att höra hur han i polisförhöret säger att det är skönt att erkänna, och hur han sedan "stöttas" bort från sitt erkännande av hela samhället.

För det ÄR skönt att erkänna, även om det är svårt och tungt och plågsamt. Man vill ju gärna ha en bild av sig själv som en schysst typ som gör bra saker, och att erkänna inför sig själv och andra att man faktiskt gjort någon riktigt hemskt mot en annan människa svider inte så lite. Men den här pojken ville erkänna. Han förstod någonstans att det enda sättet att komma vidare är att stå för vad man har gjort, så att man kan reda upp det och försöka göra bättre i fortsättningen. Och det var i det han borde ha fått stöd av vuxenvärlden. Det är så goda föräldrar och goda vuxna gör. De hjälper barnet att förstå hur det kunde gå så snett, att ta konsekvenserna och stå ut med skammen, och att gå vidare med något slags lärdom och möjlighet att bli en bättre människa i fortsättningen. Att istället stötta den sida som vill fly, förneka och skylla på någon annan (vilket alla är ganska mänskliga reaktioner när man konfronteras med sin egen skuld) är inte bara en björntjänst utan ett enormt svek. Klart grabben blir förvirrad. Och mycket riktigt går han strax därpå och gör om det, igen till omgivningens uppmuntrande hejarop och försäkringar att det nog var tjejens fel, den här gången också.

Jag hoppas innerligt att den här unge pojken i denna stund får en gedigen psykologisk behandling som till slut hjälper honom att konfrontera sin skuld och förstå vad han har gjort och varför han inte ska göra det igen. Det måste inte bli hans öde att vara "en våldtäktsman" resten av livet. Fyra månader låter kort, men jag hoppas. En sak vet jag, och det är att varken stryk, dödsstraff eller näthat kommer att göra honom till en bättre människa.