Om att påskynda döden

I Aftonbladet rasar just nu debatten om dödshjälp bland läsarna, sedan en totalförlamad 31-årig kvinna skrivit ett brev om sin önskan att få slippa ifrån sitt lidande. Martin Engqvist skriver i sin tur i en välformulerad debattartikel att han är glad att han inte fick den dödshjälp han önskade sig för tio år sedan. Och åtalet mot en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus, som misstänks ha påskyndat en flickas annalkande död med narkosmedel, är ännu inte avgjort.

Jag kommer omedelbart att tänka på Lynn Gilderdale, en ung kvinna som var svårt sjuk i ME (Myalgisk encephalomyelit, i Sverige löjligt benämnt kroniskt trötthetssyndrom), vars mamma nyligen åtalades för mordförsök efter att gett efter för dotterns vädjanden och hjälpt henne att dö. Mamman erkände sig skyldig till "medhjälp till självmord", men åtalades alltså ändå för mordförsök, men friades i januari i år. Fallet orsakade våldsam debatt i Storbritannien, både om dödshjälp och om situationen för ME-sjuka i landet.


Lynn Gilderdale

Diskussionen om dödshjälp kommer ofta att fokusera på enstaka individer, exempel som används för att visa hur rätt eller fel det är. Och det finns många fall där avgörandet skulle ha varit relativt enkelt, om valet hade funnits. Den som har en progressiv sjukdom, lider svårt, och ändå kommer att vara död inom några veckor eller månader - nog borde den kunna få hjälp att slippa den sista och värsta fasen av sin sjukdom? Och i andra änden av spektrat, någon som är deprimerad och upplever allting som hopplöst och meningslöst och just nu bara vill dö - men vars depression kan botas. Det finns rentav kvinnor med PMD som får självmordstankar 1-2 dagar i månaden men däremellan mår alldeles förträffligt. Såklart kan man inte omedelbart avrätta alla som uttrycker en dödsönskan!

Så var drar man gränsen? Det är ju här det blir knepigt. Om man tillåter dödshjälp, vem ska bestämma, och hur? De mer genomtänkta motståndarna menar att hur man än gör så kommer det att bli knepiga gråzoner, och många är dessutom rädda för en "slippery slope". (De motståndare för vilka det är en ryggmärgsreflex att säga nej till allt dabblande med liv och död har gjort det betydligt enklare för sig!) Förespråkarna tar fram de mest uppenbart befogade fallen och undviker frågan om gränsdragning.

Men inte ens de självklara fallen kanske är så självklara. För en frisk person kan det verka självklart att man inte vill behöva genomgå svår smärta, andningssvårigheter och panik. Eller att man inte vill förlora vett och sans och inte veta vem man är eller vad som händer. Men vi kan aldrig veta i förväg hur vi faktiskt kommer att känna och reagera i en viss situation. Den som tror sig vara tuff och tåla smärta kan plötsligt finna sig själv skrikande efter morfin, den som fasat för det minsta stick i fingret kan upptäcka en styrka och ett lugn som den aldrig trodde var möjligt. Och det här gör beslutet väldigt svårt även för dem som går emot en säker död i en progressiv sjukdom, och vill göra överenskommelser inför framtiden medan de tänker klart.

Jag tänker på Linn Ullmans bok "Nåd", om döende man som ber sin läkarhustru att hjälpa honom dö när det blir för svårt, och skildringen av hans sista dagar av smärta och morfintöcken och däremellan glimtar av liv, en oväntad sista förnimmelse av att vara levande och en glödande längtan efter att få se bara en morgon till - en längtan som han inte förmår förmedla till sin älskade som mycket motvilligt uppfyller det hon tror fortfarande är hans önskan.

Jag minns den skildringen extra starkt eftersom den påminner om en upplevelse jag hade när jag var 18. Jag var mycket sjuk i körtelfeber, och kom till slut in på akuten, svårt uttorkad och med närmare 43 graders feber. Varje gång jag svalde höll jag på att kvävas, så jag ägnade all min kraft och uppmärksamhet åt att bekämpa sväljreflexerna. Först när jag till slut fick ett dropp, och kände vätskan sprida sig som en porlande fjällbäck i hela kroppen tillsammans med en plötslig tanke att "NU är det ok, nu kommer jag att överleva", insåg jag att min kropp och min hjärna hade varit helt inställda på att det var kört. Jag hade gett upp. Och här är grejen: det var inte så farligt. Det var inte alls som man skulle kunna föreställa sig att det är att vara döende och hålla på att kvävas var femte minut. Det var... ok. Jag ville såklart inte dö, och hade jag tänkt tanken tidigare när jag var klarare i huvudet hade den väckt panik, men något hände där i gränslandet och jag slutade helt enkelt bry mig.

Så frågan är mycket svårare än den som debatterar utifrån ett enstaka exempel vill göra gällande. Hur ska man kunna befria dem som verkligen lider och uppenbart aldrig kommer att slippa ifrån sitt lidande i livet, utan att riskera att någon som vill leva ett tag till stryker med av bara farten? Jag har inget bra svar på det. Men jag är övertygad om att debatten kommer att fortsätta blossa upp varje gång en svårt sjuk människa får eller inte får hjälp att somna in.