Jagvilljagvilljagvilljagvill ha godis!

En av det sunda förnuftets riddare, Karin Ahlborg, skriver idag om föräldrar, barn och godis i butiker. Det är ju jobbigt för föräldrarna när barn tjatar om godis, och därför tycker en del att det är butikernas ansvar att ta bort godiset för att skona föräldrarnas öron.

Många föräldrar skulle ha nytta av att lära sig ett litet begrepp från inlärningsteorin som kallas intermittent förstärkning. Ni vet det där med att konsekvensen av ett beteende gör att det blir mer eller mindre sannolikt att man upprepar beteendet. De flesta förstår den grundläggande idén att om ett visst beteende leder till att man får godis så gör man det igen, men om det leder till att man får stryk så blir man mindre benägen att göra om det. I alla fall i teorin, de flesta överskattar straffets betydelse som uppfostringsmetod. I själva verket funkar straff inte alls särskilt bra för inlärning, men det är en annan historia.

Alla föräldrar har hört att det är bra att vara konsekvent, men alla vet inte varför, och många tänker att det kan väl inte vara hela världen om man ger efter EN gång när man bara inte orkar. Men då kommer det här med intermittent förstärkning in i bilden. Intermittent förstärkning innebär att man inte får belöning varje gång utan bara ibland. Allt spel och dobbel är uppbyggt kring denna princip.

En lärare tog en gång ett exempel: Om du går ut och lägger pengar i godisautomaten och trycker på en knapp, och inget händer, så blir du ganska irriterad. Du kommer att dra slutsatsen att automaten är trasig och gå därifrån (möjligen för att försöka få tillbaka dina pengar). En sak du INTE kommer att göra är att lägga i mer pengar och försöka igen. Om du däremot går till en enarmad bandit, lägger i pengar och drar i spaken, och inget händer, så där det fullt möjligt att du blir sittande hela kvällen och stoppar i hela ditt sparkapital. Det beror på att vi har olika förväntningar på de båda automaterna. I godisautomaten förväntar vi oss "vinst varje gång" och får vi inte det slutar vi omedelbart med beteendet att lägga i pengar. Den enarmade banditen vet vi däremot är nyckfull och att om man lägger i pengar tillräckligt många gånger kan det till slut bli en storvinst.

Intermittent förstärkning är starkare än "vanlig" förstärkning, eftersom den gör att beteendet kan fortsätta ganska länge utan belöning. På samma sätt kan man lära ett barn att även om föräldern säger nej tio gånger så kan det hända att den säger ja den elfte gången man tjatar. Då är det idé att tjata elva gånger, eller tjugo, eller femhundra om det behövs. Barn testar också andra metoder att få sin vilja fram, som att skrika så högt de kan, slänga sig på golvet och sparka, blänga sårat och säga att du är världens elakaste människa osv. Och om något av dessa får önskad effekt en enda gång så kan man ge sig sjutton på att de använder det igen. Och igen och igen och igen.

Det är därför man ska vara konsekvent. För sin egen skull. Om man lär barnet att nej betyder nej, och att nejet inte ändras hur mycket de än tjatar, gnäller, ylar, eller slänger sig på golvet och sparkar, så kommer det till slut att sluta med de metoderna eftersom de aldrig fungerar. Min mamma brukar stolt berätta att varken min bror eller jag tjatade om godis i affären eftersom hon ALDRIG köpte godis när vi var med. Vi fick önska oss vilken sorts lördagsgodis vi ville ha, och sen åkte hon och handlade utan oss. Det hände säkert att vi frågade, och kanske rentav sa "snääääälla" eller försökte argumentera, men aldrig länge eller ihållande. Vi visste ju att det inte var någon idé.

Jag brukar också tänka på en kompis lillasyster, som en dag stod i kassakön med sin mamma och tittade längtande på godishyllan (godisfria kassor var inte uppfunna på den tiden).
- Mamma... är det lördag idag? frågade hon.
- Nej, det är tisdag.
- Jahapp *djup suck*.
Den dialogen berodde inte på någon speciell egenskap hos barnet, utan på egenskaper hos föräldrarna.

Men det gäller såklart att vara tuff ibland. De flesta föräldrar tycker det är pinsamt och jobbigt när barnet tokylar i affären och alla stirrar på dem. Och det är barnen inte sena att utnyttja. Men STRUNTA i vad andra tycker! Och förresten är det stor risk att man upplever det som att omgivningen är mer irriterad än den är, man ser trötta och stressade människor omkring sig och tror att allt beror på en själv och ens störiga barn. När jag ser föräldrar ta fajten med sina barn brukar jag därför tänka på att le uppmuntrande istället och kanske säga något förstående. Faktum är att jag blir mycket mer irriterad och tänker elaka saker om föräldrarna när jag ser dem ge efter för tjatet. "Grattis, idiot" tänker jag för mig själv då fast jag försöker att inte vara så elak och fördömande.

En annan reflektion jag gör är hur läskigt det är att se vad socker gör med barn. Titta på en treåring som en lagom stund efter fruktstunden på dagis (frukt innehåller enormt mycket socker det med, och ger nästan samma branta blodsockerstegring med efterföljande krasch som godis) ligger på golvet på ICA och skakar i hela kroppen och skriker hysteriskt efter godis, och försök sen påstå att det inte är ett knark.