Lamottes pung

Ok, så Joakim Lamotte blev som bekant feminist när han fick en dotter och plötsligt insåg att någon som var HANS skulle drabbas av alla de där grejerna andra kvinnor klagat över. Nå, bättre sent än aldrig, antar jag. Sen dess har han tydligen försökt vara en "god feminist" genom att läsa saker, och till slut var det dags att även testa lite praktik. Han hade nämligen uppfattat att feminister inte tycker om att män sitter brett med benen i tunnelbanan och på bussar.

Sagt och gjort, en dag testade han att dra ihop benen. Det visade sig då att det kändes obehagligt för honom. Så obehagligt att han gick hem och skrev en krönika i GP.

Och den här texten då. Jag vet knappt var jag ska börja bland allt raljerande och avsiktliga missförstånd, men jag tror vi skippar allt det och går rakt på det stora problemet som genomsyrar hela hans krönika. I hans koncentrerade studier av sin egen kroppsposition och sina kroppsförnimmelser är det nämligen en person som fattas.
Personen på sätet bredvid.

HALLÅ GÖBBEN, DU SITTER PÅ MIN PLATS!

Jag vet inte om han spelar dum för att dra klick och få reaktioner (som den här) eller om han faktiskt inte har fattat varför så många tycker det är otrevligt med skrevande män i kollektivtrafiken. Men det är alltså inte så att vi bara tycker det är oestetiskt i största allmänhet, eller att det är nån fånig identitetsgrej att en feminist ska sitta på ett visst sätt. Det handlar om att du har en plats och jag har en plats, och jag vill också sitta bekvämt och det gör jag inte på ett halvt säte. Din bekvämlighet är inte viktigare än min. Men efter ett försök att hålla sig på sin egen plats kommer alltså Lamotte fram till att det nog kändes skönare att bre ut sig över lite större plats, så då fortsätter han nöjt inkräkta på andras utrymme.

Wow, such feminist. Very aware.