(De intellektuella) Giganternas kamp.

Alltså, jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Camilla Läckberg.

För ett tag sedan skrev Bengt Ohlsson en krönika där han funderade över varför Läckberg-bashing är så gångbart i sociala sammanhang, åtminstone de där han själv umgås. (Jag har andra erfarenheter och bekanta som inte skäms för att erkänna att de läser Läckberg med behållning, men det är en annan historia.) Smaken är som baken, men att Läckberg är en usel författare verkar alla enligt Ohlsson kunna enas om trots att väldigt många uppenbarligen köper och läser hennes böcker. Benke själv hade inte läst henne och hade därför ingen åsikt om själva böckerna, men tyckte det fanns en intressant diskrepans mellan den offentliga diskursen och försäljningssiffrorna.

Och Camilla Läckberg reagerade genom att flyga i taket och bli helt vansinnig över detta elaka påhopp. Det är delvis begripligt att hon är lite överkänslig, eftersom hon har fått väldigt mycket kritik, och ofta starkt formulerad sådan. Fast just här var det ju inte frågan om kritik av henne, och faktiskt inte ens av hennes författarskap (de två sakerna verkar f.ö. flyta ihop en del både för Läckberg och för en del kritiker), utan en kritik av kritiken. Efter att Ohlsson skrivit till henne och förklarat det tog hon bort sitt upprörda blogginlägg, men utan att ha förstått att hon inte förstått, och inte innan Aftonbladet tagit en skärmdump:

Och det är här som jag börjar tycka lite synd om Camilla Läckberg. Hon jobbar ju så hårt för att motbevisa bilden av sig själv som en ytlig och dålig författare, och hävdar envist att hon minsann är lika smart och intellektuell som de "fina" författarna. Och så går hon och avslöjar väldigt offentligt att hon fullständigt saknar läsförståelse.

Därefter skriver Johan Hakelius om hur svårt det är att försöka göra sig förstådd i skrift när så många är oförmögna att läsa innantill och far i taket för saker som faktiskt inte står där. Och Läckberg kommenterar surt att det var faktiskt fler som tolkade det på samma sätt. Intellektuella giganter som Liza Marklund och de andra i den lilla klubben för inbördes beundran, kan man anta. "Nää, stå på dig Camilla, den där Benke var faktiskt jättedum, du är ju jättejätteduktig ju och skriver jättejättebra böcker."

Till skillnad från Bengt Ohlsson har jag faktiskt läst Camilla Läckberg. Eller försökt. Det var en sommar när jag låg ute på någon skärgårdsklippa och en av hennes böcker var den enda underhållning som fanns att tillgå. Jag tror jag kom igenom 20 sidor innan jag gav upp. Hon kan stava och skriva fullständiga meningar, det är sant. Och hitta på historier. Men jisses. Karaktärerna betedde sig underligt och sa de mest befängda saker. Språket var platt och nyanslöst och liksom skavde i sin torftighet. Det var helt enkelt så uselt att jag blev arg. Till slut stod jag inte ut längre, utan la ifrån mig boken och tittade upp i himlen ett par timmar istället.

Så jag är inte ett dugg förvånad över att Camilla Läckberg inte förstod vad Benke skrev, eftersom det var en smula komplicerat och tydligen inte alls på hennes intellektuella nivå.

Men är det här verkligen ett problem? Hon har den stora förmånen att kunna försörja sig på det hon älskar att göra, att skriva böcker. Det är trots allt väldigt få förunnat. Och hon inte bara klarar sig, hon tjänar enligt egen utsago riktigt bra. Men hon nöjer sig inte med det, utan vill dessutom att alla ska älska henne och säga att hon skriver bra, och hon verkar övertygad om att all kritik uteslutande beror på att folk av någon anledning tycker illa om henne som person, och inte på att böckerna faktiskt inte har någon högre litterär kvalitet.

Det är precis som när Helena Bergström gnällde i Aftonbladet över att Colin Nutley aldrig får några guldbaggar (vilket desssutom inte är sant) och får negativ kritik för att det är en mobbingkonspiration bland alla filmkritiker som har kommit överens om att såga honom vad han än gör. Men hallå, det regnar pengar och resurser över paret Bergström/Nutley, de har kunnat göra massor av filmer och leva gott på det dessutom. Hur många medelmåttor får såna möjligheter?

På detta sätt är alltså Läckberg och Bergström väldigt lika. De är enormt privilegierade som kan försörja sig, väl dessutom, på sina mediokra verk i en värld där de flesta oavsett begåvning måste ta andra jobb och bara kan drömma om att ägna sig åt sitt konstnärsskap på heltid. Ändå gnäller de över att de får kritik och att elitistiska kultursnobbar som jag tycker de är dåliga. Mycket vill ha mer, och de vill inte bara ha en stor publik, de vill att ALLA ska tycka de är underbara dessutom, för annars är de taskiga.

Jag säger: Väx upp. Och skaffa lite självinsikt.